Stoppa utgiftstak och överskottsmål. Nu!

En klok linje i dagens flyktingsituation är att se tillströmningen av människor på flykt som ett unikt tillskott av landets viktigaste råvara – människor. För så är det. Den potentiella kraft det finns i hundratusentals människor är värd sin vikt i guld. Men bara om man vågar investera i denna resurs.

En annan, mindre klok linje, är att betrakta tillströmningen av människor till Sverige som en kostnad. Om man bortser från värdet som varje ny invånare i Sverige representerar finns det bara kostnader kvar. Den linjen representeras i sin yttersta konsekvens av Sverigedemokraterna och andra fascistoida högerelement. Det är med den synen lätt att bortse från värdet hos den enskilda människan. Det är oroande.

Därför är jag också bekymrad över regeringens, och framför allt finansdepartementets, idéer om hur den nuvarande flyktingsituationen ska hanteras. Istället för att öppna för en diskussion om hur vi bäst investerar i de nyanlända går det ut dekret från finansdepartementet om att nu ska kranarna skruvas åt. Den ännu inte antagna budgeten har fallit redan innan den är antagen. Samhällets välfärdsåtaganden ska minskas för att finansiera flyktingströmmen till Sverige.

Det är för mig uppenbart att detta får många oönskade konsekvenser. För det första innebär denna åtstramningspolitik att investeringar i utbildningar till de nyanlända, integrationsprojekt och biståndsprojekt på plats och i närheten av krigszonerna uteblir. Det i sig är ett gigantiskt resursslöseri och kommer att innebära att det tar längre tid för Sverige att dra nytta av sina nya invånare.

För det andra kommer acceptansen för flyktingmottagandet avta i takt med att välfärdsstatens åtaganden urholkas. Det kommer öka polariseringen i samhället och ytterst driva nya väljarskaror höger ut mot den bruna sörja som kallar sig Sverigevänner.

Ingen ska låtsas om att det är en lätt sak att vara solidarisk, att öppna sin dörr för de som saknar allt. Det är inte lätt, men det är klokt. Vi blir inte svagare av att bli fler – vi blir starkare. Men ska det fungera krävs det mod hos våra folkvalda. Det är dags att släppa den sarg som man klamrat sig fast vid sedan mitten av 90-talet.

Avskaffa överskottmålet nu, slopa utgiftstaket och investera i Sveriges framtid istället för att låtsas som om man kan spara sig ur denna situation. Det går inte. Det är en väg rakt mot helvetet, måhända kantad av gode föresatser.

Alliansens krishanteringssång

[dropcap]D[/dropcap]et går inte så bra för Allians för Sverige med sina fyra borgerliga partier idag. Det ska man förstås inte skylla på dem utan på omständigheter utanför deras kontroll. Eller socialdemokraterna. För att peppa upp sig har alliansens pressekreterare satt ihop sin senaste krishanteringsmanual som jag hittade på Naglos Vodkabar sent igår kväll efter att de hade haft gemensam samling där.

Överallt i detta land – oh yeah oh yeah
Sker olyckor å mord å brand  - å ack o ve
Men vi i Alliansen har ändå ryggen fri
För roten till all världens ondska är inte vi
Nej, det är sossarnas fel – sossarnas fel
Sossarnas fel – sossarnas fel
I DN kan man läsa det är sossarnas fel
Och står det ej i DN får man lita på Mellin
I Aftonbladet ser man bara onda sossars grin

Sysselsättningen för låg – sossarnas fel
Förseningar på SJ:s tåg – sossarnas fel
Arbetslösa, sjuka, dumma barn och annat hemskt
Att flyktingar som kommer pratar språk som ej är svenskt
Ja, det är sossarnas fel – sossarnas fel
Sossarnas fel – sossarnas fel
Svenskans ledarsida vet var felet alltid är
När Fredrik inte längre i sitt landstingsråd är kär
Så är det sossemaffian som drivit dom isär

Att barnet ditt är arbetslös – sossarnas fel
När hustrun dig i fejset nös – sossarnas fel
Att borg’liga politiker får pröjs under ett bord
Och att man aldrig någonsin kan lita på vårt ord
Ja, det är sossarnas fel – sossarnas fel
Sossarnas fel – sossarnas fel
Utanförskap som växer det är sossarnas fel
Vår brist på kompetens det kan nog spela in en del
Men resten av allt ont som sker är sossarnas fel

Sjukvård utan personal – sossarnas fel
Gamlingar som lider kval – sossarnas fel
Att skatten inte räcker till den välfärd ni vill ha
Skyll inte på att kassan tömts – för det var faktiskt bra
Nej, det är sossarnas fel – sossarnas fel
Sossarnas fel – sossarnas fel
På detta är vi säkra, det är sossarnas fel
För Andersson, Löfven och Damberg spelar ondskans spel
Dom kommer säkert fortsätta att göra allting fel

Ja, det är sossarnas fel – sossarnas fel
Sossarnas fel – sossarnas fel
Allting som är fel ja det är sossarnas fel
Att borgarråd blir mutade är faktiskt helt normalt
Och sämre undanflykter det har folket faktiskt svalt

Sossarnas fel
Sossarnas, sossarnas, sossarnas
Ja det är sossarnas fel, sossarnas, sossarnas, sossarnas, sossarnas fel

Musikalisk vägledning till detta Alliansdokument kan man finna hos Henrik Dorsin och Grotesco nedan

Sanningen finns som vanligt mittemellan

Det var några år sedan. I Rosenbads lobby stod dåvarande näringsminister Maud Olofsson, en journalist och en kameraman. Journalisten hade i sin hand bevis på att Maud Olofsson ljugit om sin egen inblandning i någon av Vattenfalls alla usla affärer. Maud Olofsson får frågan om varför hon ljugit. Hon svarar, med blicken stint på reportern, att det har hon inte alls. Reportern försöker igen och påpekar att dokumenten han har i handen bevisar att hon ljugit. Hon svarar att det har hon inte alls.

Vi väljare får några timmar senare se intervjun i ett av public service-tv:s nyhetsprogram. När studioreportern sammanfattar det hela gör hen det med sentensen: ”Som ni hörde så står här ord mot ord”. Ord mot ord.

Vad vi mediekonsumenter snabbt får lära oss är att ibland är ett ord precis lika mycket värt som ett annat. Aven om det skulle vara så att det ena ordet har lådvis med bevis bakom sig och det andra spekulerar. Ord står mot ord. Oavgjort liksom. Så långt dagens faktadrivna journalistik. Där är ett löst påstående lika mycket värt som tydliga bevis.

Den opinionsdrivna journalistiken följer emellertid en annan logik. Ett av många exempel på det är hur justitierådet Göran Lambertz senare uttalanden i olika medier speglats. Där handlar det om att slå fast sanningen i mediedramaturgin. När Lambertz uttrycker tveksamhet kring om Quick-fallet kan och ska betraktas som en ”rättsskandal” så ställer han sig utanför dramaturgin och blir således en fiende till den etablerade sanningen och sådant är svårt att tolerera.

Lambertz resonemang bygger på tanken att man bör bedöma domstolarnas agerande när de för ett drygt decennium sedan dömde Quick utifrån vad domstolarna då hade att ta ställning till. Han menar att utifrån det dåvarande bevisläget är det svårt att klandra domarna. Sedan dess har bevisläget som bekant förändrats och de både de dömande och de frikännade domarna bör betraktas utifrån den aktuella kontext som rådde vid domarna. Det i sig har föga att göra med skuldfrågan utan är mer ett resonemang om hur vi ska förstå vår historia.

Eftersom både mediala och politiska krafter har mycket investerat i att kalla det som skett en rättsskandal så har Lambertz råkat ut för ett intressant drev. Socialdemokraternas rättpolitiska talesperson, Morgan Johansson, har i inte särskilt förtäckta ordalag försökt få justitierådet att avgå. Flera redaktioner har, helt utan stöd i fakta, försökt få Lambertz normala rotation till lagrådet se ut som en konsekvens av att hans kritik av medierna som därmed lett till en omplacering.

Här står inte ord mot ord. Att försöka argumentera utanför den fastslagna mediebilden är ett brott mot folkdomstolens lagar och straffet är  fastslaget till avgång.

Jag upplever det moderna medielandskapet som upp-och-ner-vänt. Fakta är bara en åsikt bland andra. Däremot kan åsikter framförda i enighet på våra nyhetsredaktioner likställas med ontologiska sanningar. I allt detta känner jag mig mer och mer vilsen som mediekonsument. Vem bryr sig om det som är sant och relevant längre?

När journalistiken behandlar åsikter som fakta och fakta som åsikter hävdar jag bestämt att så bör inte sambandet se ut. Här står ord mot ord men sanningen finns inte mittemellan.

Ett bla! är bättre än en massa bla bla bla…

Jag möter det ständigt i samtal med socialdemokrater – övertygelsen om att den socialdemokratiska politiken är så komplex och genomtänkt att den kräver massor av ord och nyanser för att formuleras och förklaras. Detta brukar också spilla över i en avundsjuka gentemot de politiska motståndarna som kommunicerar med ”plakatargument” och korta budskap.

Detta har bland annat visat sig genom utvecklingen av partiets partiprogram och politiska program. De blir bara pratigare och pratigare. Nu har jag läst det nya förslaget till partiprogram och de nya politiska riktlinjerna. Partiprogrammet är en uppenbar uppstramning sedan det senaste antogs. Men det betyder inte att det är bra. Det är okej. De politiska riktlinjerna eller ”Framtidskontraktet” är otroligt nog babbligt och skarpt i konturerna. Precis tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig.

Jag vill för enkelhets skull lansera ett kombinerat partiprogram och politiskt program i denna blogg. Lite kortare. Lättare att få överblick över. Socialdemokrati condensed liksom:

Partiprogram och politiska riktlinjer

Inledning

Socialdemokratin vill forma ett samhälle där fria individer kan växa och gemensamt åstadkomma ett välstånd där alla är inkluderade. Vi kallar den idén demokratisk socialism. Den demokratiska socialismen bygger på principerna om alla människors lika värde, rätten att leva i frihet och trygghet samt rätten och ansvaret att delta i utformningen av vårt gemensamma samhälle.

Socialdemokratin skiljer sig från alla andra partier i det att vi sätter demokratins ideal först. Rätten att påverka samhället ska omfatta såväl det politiska systemet som de sociala och ekonomiska sektorerna.

Den demokratiska socialismens utgångspunkt är människan, hennes unika värde och förmåga att skapa – enskilt och i gemenskap. Vi bejakar människans starka längtan efter frihet. Frihet från förtryck och nöd – frihet till valmöjligheter och enskild utveckling. Vi vet att friheten förutsätter jämlikhet för att kunna omfatta alla. Vi litar till människans vilja att i solidaritet bidra och stärka andra. Vi anser att människans vilja och förmåga till arbete är grunden för det samhälle vi ska leva i.

Vår historia

Socialdemokratin växte fram som en politisk kraft för att frigöra och stärka arbetarklassen. Det industrisamhälle som rådde när socialdemokratin steg fram stod i vägen för de många individernas frihet och samlade rikedomar och utvecklingsmöjligheter hos några få. Mot det var den demokratiska socialismen en motkraft. Genom att samla och organisera fackföreningar och ett politiskt parti kunde socialdemokratin på några få decennier bryta de besuttnas maktmonopol. Demokrati infördes i landet.

Allt eftersom samhället förändrades förändrades också socialdemokratin. När den politiska friheten var vunnen började kampen för social rättvisa och folkets delaktighet i ekonomin. Under socialdemokratisk ledning vanns många segrar. Sjukförsäkring och arbetslöshetskassor skapade trygghet för människor som tidigare tvingats leva ur hand i mun. Pensionssystem skapades för att ge trygghet också under ålderdomen. Vård och omsorg byggdes ut för att omfatta alla och ledde också till kvinnornas insteg på arbetsmarknaden. Skolan formerades för att ge alla barn möjlighet att forma sina liv och bryta sig ur givna klassmönster.

Genom att förena kraften i starka fackföreningar med den politiska makten och lagstiftningsmöjligheten ökade människors inflytande över den ekonomiska sektorn. Arbetstidsförkortning, rätt till semester, anständig arbetsmiljö och anställningstrygghet gav en grund där människor blev friare i förhållande till sina arbetsgivare.

Under sin tid vid regeringsmakten har socialdemokratin alltid eftersträvat en sund ekonomisk utveckling. Grunden för en stark ekonomi är den fulla sysselsättningen Genom att avstå från extravaganta reformer har svensk ekonomi kunnat växa stabilt och klarat konkurrensen från omvärlden. Den stabila ekonomin och den fulla sysselsättningen är och förblir den grund varpå socialdemokratiska regeringar strävar efter att uppfylla sina politiska mål.

Vår kritik av andra politiska inriktningar

Socialdemokratin springer ur de frihetliga ideologier som uppstod under 1800-talet. Vi har mycket gemensamt med liberalismen vars rättighetsivrande också är socialdemokratins. Men vi vill gå längre än liberalismen som stannar upp sina strävanden vid den politiska demokratin. Vårt frihetsideal är djupare än så. Vi menar att människors sociala och ekonomiska förutsättningar är lika viktiga komponenter för frihet som den politiska demokratin.

Vi accepterar inte konservatismens idéer om de besuttnas naturvunna rätt till rikedomar och möjligheter. Vi tror inte på ett samhälle där människor ska förbli på sin plats. Vi bejakar och välkomnar en utveckling av samhället där människor kan spränga sina gränser, till gagn för alla.

Vi är svurna motståndare till alla idéströmningar som inte omfattar demokratins ideal och accepterar tanken på människors lika värde. Vi är fientligt inställda till alla tankar på en socialism utan demokrati. Vi har tagit och kommer alltid att ta kampen mot kommunismen.

Likaså kommer socialdemokratin alltid att kämpa mot fascismen, rasismen, nazismen och populistiska ideologier vars utgångspunkt är att inskränka demokratin och som gör åtskillnad mellan människors värde baserat på deras attribut eller livsval.

Vårt Sverige

Socialdemokratin har haft en stor påverkan på hur Sverige ser ut idag genom långa regeringsinnehav. Det betyder inte att vårt arbete är slutfört. Stora ekonomiska klyftor och ojämlikhet plågar vårt land till förfång för människors frihet. Omvärlden förändras och ställer nya krav på oss för att klara konkurrens. I den förändringen är socialdemokratin en kraft som arbetar för att fortsatt fördela välstånd och inte låta det försvinna till anonyma storföretag och globala riskkapitalister.

Socialdemokratins Sverige är ett demokratiskt land där invånarna bidrar efter förmåga och får tillgång till de gemensamt skapade resurserna efter behov. Vi tror att en aktiv fördelningspolitik med små skillnader mellan människor bidrar till ett större välstånd på sikt.

Vi vill organisera viktiga samhällsfunktioner som skola, vård och omsorg genom demokratiska institutioner. Vi vill finansiera de samhällsgemensamma åtagandena genom skatt efter bärkraft.

Vi tror på en aktiv men reglerad marknadsekonomi med fria företag och möjlighet att skapa nytt genom egen drivkraft. Vi är skarpa kritiker av kapitalismen vars drivkraft är att ackumulera rikedomar hos få och därmed berövar de många livschanser.

Politiskt program

Statsskick

  • Parlamentarisk demokrati
  • Yttrandefrihet, Religionsfrihet, Mötesfrihet, Föreningsfrihet
  • Självständiga myndigheter
  • Självstyrande kommuner
  • Republik
  • Öppenhetsprincip i all skattefinansierad verksamhet
  • EU-medlemskap
  • Demokratiskt kontrollerad försvarsmakt
  • Åtföljande av internationella konventioner
  • Alliansfrihet

Ekonomi

  • Full sysselsättning
  • Ekonomisk balans i offentliga finanser
  • Skatt efter bärkraft
  • Fri lönebildning
  • Inflationsbekämpning
  • Fri rörlighet på arbetsmarknaden
  • Marknadsekonomi under lagarna

Välfärd

  • Skattefinansierad välfärd
  • Generell välfärd – enhetstaxor
  • Vård efter behov
  • Barn- och äldreomsorg för trygghet och tillväxt
  • Mångfald av utförare av offentlig verksamhet – vinstreglering
  • Frihet från kriminalitet – starkt rättsväsende
  • Sjukförsäkring med 80 % av lönenivån omfattande 80 % av befolkningen
  • Fria a-kassor med 80 % av lönenivån omfattande 80 % av befolkningen
  • Barnbidrag

Utbildning och forskning

  • Obligatorisk och avgiftsfri 12-årig skola
  • Avgiftsfri högskola
  • Fria universitet med fria studentkårer
  • Statligt stöd till bredd- och spetsforskning
  • Statligt investeringsstöd för bevarande av svenska patent
  • Stöd till folkbildning och livslångt lärande

Kultur

  • Fri medieetablering
  • Offentlig finansiering av viktiga kulturinstitutitioner
  • Stöd till föreningsburen kultur
  • Fri Public Service
  • Lagstiftning mot ägarkoncentration av medier
  • Fritt tillträde till statliga museer

Internationellt

  • FN-medlemskap
  • Nordiskt samarbete
  • Deltagande i militära FN-insatser för fred
  • 1 procent av BNI till bistånd
  • Generös asylmottagning – reglerad invandring
  • Aktivt bistånd till demokratirörelser

 

Varför är SAP så likt Republikanerna?

Landstingsmajoritet 2010[dropcap]U[/dropcap]r ett europeiskt perspektiv är de moderna republikanerna i Grand Old Party (GOP) en ganska obskyr samling reaktionära politiker. Teparty-gänget med Sarah Palin och Michele Bachmann i spetsen är ju bara clowner i europeisk media. Clowner med ambitionen att få tillträde till kärnvapenkoder.

Ändå finns det skäl för svenska socialdemokrater att titta lite närmare på GOP och dess politiska utveckling. Det finns nämligen en rad viktiga likheter mellan SAP och GOP. Några av dem sammanfattas väl här av den gamle näringslivs- och högerkoryféen Janerik Larsson. Nu behöver man inte bry sig så mycket om Larssons politiska analys. Den följer en gammal propagandalinje som högern kört med länge mot socialdemokratin – de som förespråkar minskade klyftor är omoderna. MEN man behöver ändå se hur SAP och GOP som tidigare etablerade maktpartier allt mer förlorat fotfäste under perioden i opposition.

Presidential_elections_2012_statesJag har skrivit tidigare om den intellektuella flykten från socialdemokratin och om hur illa vi handskas med den ideologiska skolningen. Samma fenomen har drabbat GOP. Jag har skrivit om hur svårt socialdemokraterna har att etablera sig i tillväxtområdena kring E4-Sverige. (Se den politiska kartan till höger över majoriteten i våra län.) Exakt samma problem dras GOP med som inte kommer åt väljarna i öst- och västkustens tillväxtbälten men står starka i stagnerande mellanvästern.

Politiska rörelser som hamnar i press har en tendens att försöka utmejsla det säregna och ”radikala” i den egna traditionen. Det är en väg som törhända skänker tröst hos de hängivna anhängarna, men hos väljarna fungerar det dåligt. Det tog Labour 18 långa år att förstå att vägen tillbaka till makt och inflytande var att knyta band med forskning och akademi, omfamna politik som väljarna omfamnat – även om man själv ursprungligen varit emot. Men när man gjorde det fick man en lång regeringsperiod på köpet av sina ansträngningar. Det tog moderaterna 12 år att göra samma resa och även de har fått bra betalt i form av växande väljarstöd.

Jag är inte särskilt intresserad av att GOP återfår stort inflytande över amerikansk politik, och därför ser jag gärna att tepartajarna får hålla låda i många år framöver. Men socialdemokratin behövs i Sverige. Inte för sin egen skull utan för att det måste finnas en motkraft till segregation och ökade klyftor i samhället om vi överhuvudtaget ska ha en möjlighet att få Sverige att må bra igen. Den motkraften kommer vi inte bli om vi inte orkar bryta oss in i hjärtat hos väljarna i E4-Sverige.

Det där med jämställdhet och feminism

[dropcap]T[/dropcap]vå enskildheter fick mig att fundera lite över jämställdhet i morse. Det första var min son som på ett elegant vis läxade upp mig och lärde mig hur lätt man kommunicerar bestämda könsroller utan att på något sätt ha det som avsikt. Så här gick dialogen:
[quote style="boxed"]– Hej min son, vad gör du?
– Jag ritar en lilja.
– Åh va fint, gör du en blomma?
- Nä, en lilja. En sån med svärd.
Kort paus där jag förtvivlat försöker förstå vad en lilja är…
- Menar du en ninja?
– Ja, en linja.
- En sån kille som har svarta kläder och svärd och smyger på natten?
– Men pappa, tjejer kan faktiskt också var niljor. Inte bara killar, faktiskt.[/quote]

Det känns bra att bli slagen på fingrarna på det där sättet. Ninjor är inte nödvändigtvis män, feminister inte nödvändigtvis kvinnor och vice versa. Ibland ska det en klarsynt fyraåring för att påminna en om det uppenbara.

En annan sak som är uppenbart är att alla inte nödvändigtvis är feminister. Åtminstone inte av rätt sort. I en otroligt intressant artikel i DN:s kulturdel blir jag påmind om detta av Lidija Praizovic. Hon pekar på hur den vita medelklassfeminismen är lika utestängande och etnocentrisk som någonsin de vita kränkta männen. Klarsynt visar hon hur enkelt det är att tro att man sitter på den enda sanna uppfattningen och stänga av intryck utifrån. Artikeln är sannerligen inte bara läsbar ur ett feministiskt perspektiv utan visar också tydligt hur enkelt man som politisk agitator eller debattör stannar inom sin alldeles egna kulturella kontext varifrån man dömer andra.

Och jag tänker lite nedstämt på det faktum att jag själv antagligen behandlar människor med åsikter, referensramar och värderingar skilda från mina på samma nedlåtande sätt. Och sen tänker jag på det faktum att jag själv har så svårt för den teoretiska feminismen – genusvetarna och skilsmässoförespråkarna. Jag vill ju vara på deras lag, men får inte ens komma i närheten av avbytarbänken. Mitt sätt att jobba för jämställdhet är allt för lite teoretiskt (jag fattar inte queerteori och relaterar inte till kön som sociala konstruktioner) och allt för långsamt (helt sant – jag är verkligen inte en jämställd man). Jag tror inte på ideologier som utgår ifrån att man kan göra om människan – jag tror bara man kan ge henne dåliga eller bra förutsättningar. Den feminism jag ser i debatten önskar skapa en homo aequalis, vilket låter bra – men min erfarenhet av ideologier som vill förändra människan är att de tenderar att bli fundamentalistiska eller totalitära.

Jag är bara feminist med den ganska vaga definitionen att jag ser att kvinnor drar kortaste strået i samhällskampen och att jag gärna är med för att göra något åt det. Sen drar jag mig till minnes att det faktiskt är jag som tar merparten av vår föräldraledighet och att min son är så klok som ovan redan vid fyra års ålder.

Inget är perfekt. Jag lever betydligt mer jämställt än generationen innan mig och jag tänker göra allt för att mina söner blir än mer jämställda. Kanske är det ändå inte så illa pinkat?

Komchoser i Dalarna – en väg till bättre kött?

Flera kommuner i Dalarna överväger att starta kommunal kreatursuppfödning, uppger Ekot idag. Skälet sägs vara att Lagen om Offentilg Upphandling, LOU, hindrar kommunerna från att ställa höga kvalitetskrav på köttet och genom att själv odla nötkreatur kan man få den kvalitet man efterfrågar.

Det är inte svårt att förstå grundtanken. Det är snårigt och svårt att få tag på kött med hög kvalitet i Sverige oavsett om man är enskild konsument eller stor uppköpare som en kommun. Eftersom så lite om köttets ursprung och kvalitet redovisas till konsumenterna är det svårt att gynna seriösa och bra uppfödare. När jag till höstarna köper upp kött till frysen tar det åtskillig tid för forskning innan jag vet att jag får ett kött jag är nöjd med. Å då är jag ändå rätt duktig på området.

Så kommunernas ambitioner är rätt. Men jag är orolig för att ett kommunalt inträde bland landets kobönder riskerar att slå ut små högkvalitativa jordbruk som producerar miljövänligt och med hög kvalitet. En annan risk, som bekymrar mig mindre personligen, är förstås att kommunal köttodling innebär spel med skattepengar på ett område som definitivt inte hör till kommunal kärnverksamhet. (Jag, kan bara se rubrikerna: Maten till korna dubbelt så dyrt som maten till äldreboendet; Kossor får mer omvårdnad än barn; Kommunens jordbruk leder till att tio lärare sägs upp)

Problemet är att i lever med en upphandlingslagstiftning som inte tillåter kvalitetsval i tillräckligt hög utsträckning. Bättre ändra på lagen än att få kommunala jordbruk – komchoser.

Att vilja vara det man inte är

[dropcap]D[/dropcap]et finns inom politiken en förkärlek för förställning. Idén att genom att inta en pose eller skapa en klatschig slogan så blir man något man inte är. Exempelvis skedde det under den senaste socialdemokratiska regeringsperioden att man under budgetpromenaden skulle visa hur modern regeringen var. Först genom att Bosse Ringholm lämnade över budgeten till riksdagen i form av en CD, därefter skulle Pär Nuder vara ett strå vassare och hängde ett USB-minne med budgeten runt halsen.

När Anders Borg kom tillbaka valde han att promenera med en tryckt budget och märkligt nog tycks ingen i väljar eller journalistkåren tycka att det är det minsta omodernt. Det som avgör huruvida en politik är modern eller inte är nämligen innehållet och inte det lagringsmedia i vilket den finns nedskriven.

Eller ta moderaterna som måste envisas med att kalla sig Arbetarpartiet, för att de verkligen inte är det. Eller folkpartiet som kallar sig ”de liberala” trots att få av medlemmar eller sympatisörer riktigt minns vad det betydde.

1maj_marke_18x22_FRAMSIDAMen socialdemokraterna ger inte slaget tappt. Nu – med den nya sloganen ”Framtidspartiet” i bakfickan – förnyar man en av sina egna traditioner, första majmärket, med en käck och hyperdundersupermodern QR-kod. QR-koder är den där fula pixlade fyrkanten som om man riktar en särskild läsare mot den så hamnar man på en hemsida. (Revolutionerande!!)

Tanken är, så vitt jag förstår, att man ska genomföra nån typ av digital demonstration och förväntar sig att massorna den första maj rusar fram till bärarna av nålen, fotograferar av den och tar del av alla visheter som partiet placerat på sin hemsida. En toppenidé. Verkligen.

Är man Framtidpartiet så använder man ju förstås så moderna metoder som möjligt. För vi måste ju minnas att det är inte själva politiken som bär framtiden – framtiden bärs av QR-koder. Som bara robotar kan läsa. Vanligt folk? Ja, de få väl skaffa smartphones! Det är modernt.

Imponerad som jag är över Framtidspartiets informationsstrateger försöker jag intensivt döda den lilla jävel på min axel som viskar: ”De talar tvärtomspråket.”

En hållning i migrationspolitiken

[dropcap]T[/dropcap]obias Billströms mycket märkliga uttalande om betydelsen av hårfärgen hos dem som gömmer illegala flyktingar – papperslösa – och polisens jakt på dem inom den så kallade REVA-kampanjen, har lett till att jag funderat en del över min egen hållning till detta. Jag är nämligen av den föga glamorösa uppfattningen att det är rätt att avvisa dem som fått avslag på sin ansökan om asyl eller uppehållstillstånd.

Visst har jag synpunkter på att polisen genomför identitetskontroller baserat på hud och hårfärg – det måste finnas effektivare metoder som inte bygger på utseende. Men jag har inga problem med avvisningarna som sådana.

Vill man, som jag, ha en generös men reglerad invandringspolitik så bygger den på rättsstatsprinciper. Den enskilde ska prövas utifrån migrationslagarna och finner man att det inte finns skäl för asyl eller uppehållstillstånd ska den enskilde 1) kunna överklaga och 2) rätta sig efter beslutet.

Men blir det inte fel ibland? Finns det inte ömmande fall bland de som gömmer sig, människor som borde fått rätt att stanna i Sverige? Jo, säkerligen. Motsatsen förekommer förstås också. Visst beviljar vi uppehållstillstånd till människor som aldrig borde ha fått det. Så fungerar nämligen en rättsstat på gott och ont. Det finns en felmarginal. Det viktigaste är att den är förskjuten åt rätt håll. Alltså att vi släpper in något fler personer som inte borde fått uppehållstillstånd än vi avvisar sådana som borde fått.

Jag har så oerhört svårt för den de facto-anpassning samhället sen av radikala krafter förväntas göra för att tillgodose de papperslösas omöjliga situation. Skola och vård ska tillhandahållas – avgiftsfritt – trots att de papperslösa inte bidrar med skatt och att de ju faktiskt bryter mot lagen. Det är den ena sidan av saken. Den andra är ju att dessa papperslösa förstås kan hamna i fruktansvärda beroendeställningar hos skrupulösa arbetsgivare, hyresvärdar etc.

Jag tycker i huvudsak Sverige har en mycket väl fungerande migrationspolitik. Faktum är att jag är stolt över den. Av detta drar jag slutsatsen att lagstiftningen är värd att upprätthålla och att jag faktiskt respekterar myndigheter som anstränger sig för att göra det.

På rullande sten växer ingen mossa

Landstingsmajoritet 2010[dropcap]K[/dropcap]ent Perssons debattartikel om moderaternas kommande satsningar på politik utanför storstadsområdena är en tämligen habil analys av moderaternas problem i det kommande valet. Det stora borgerliga partiet har svårt att nå till väljarna utanför tillväxtsverige. Och varför skulle väljarna där gå till moderaterna? Läs mer