Mediernas agerande i en valrörelse kan flytta stora väljargrupper från eller till ett parti eller block. Om det råder knappast någon tvekan och på den punkten är alla ense. Men hur går det till? Vilken är den mediala logiken som gör någon till en vinnare och någon annan till förlorare redan innan väljarna sagt sitt? Det är relevanta frågor för eftervalsanalysen.

I årets valrörelse tycks också de flesta vara ense om att de rödgröna i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet fått mer negativ publicitet än sina politiska motståndare. Är det ett tecken på en redaktionellt styrd högertendens, eller finns det andra funktioner bakom skildringen av de politiska alternativen?

Den 13 september publicerar Aftonbladet Kultur en anonym artikel med signaturen "Den Allierade Journalisten" som påstår sig inifrån redaktionsmiljöerna skildra en systematisk högervridning av nyheterna. Kulturchefen Åsa Linderborg försvarar den anonyma publiceringen med att författarna är "journalister som i sin yrkesverksamhet är i beroendeställning till de tidningar man granskat." Kort sagt, vi läsare ska få bilden av att de jobbar på, eller frilansar åt, tidningarna de granskat och skulle få sparken om det kom fram vilka de var.

Men artikeln ger inga besked om hur den systematiska högervridningen går till i praktiken, utan den exemplifierar med artiklar där man tycker skildringen av de rödgröna är dålig och undersökningar som visar att alliansen fått större och mer positivt medieutrymme.

Talmansvalet i Sveriges riksdag är inte en bagatell utan är en av de fundamentala markeringarna för riksdagens oberoende och vår demokratis värde.

Talmannen är vårt lands högsta valda ämbete och symbolen för vårt folks bestämmanderätt.

Därför blir jag förbannad när valet reduceras till ett spel där de sju demokratiska riksdagspartierna spelar Svarte Petter med omröstningen i ett taktiserande försök att få de politiska motståndarna se ut som om de samarbetar med Sverigedemokraterna.