Livrädd för att bli arbetslös

Jag är trygghetsnarkoman. Det går säkert att göra sig lustig över, men så är det. Jag har under många år byggt upp ett liv som är ungefär som jag vill ha det och vill absolut inte råka ut för några stora förändringar. Min största rädsla är att förlora jobbet, att plötsligt stå utan försörjning. Så såg jag en insändare i Aftonbladet [via Annica Tiger] och jag förstår varför jag är så rädd.

Det är fruktansvärt att vara arbetslös i Sverige idag. Förutom att man faktiskt ska klara av sin försörjning så ska man klara av pressen från Arbetsförmedlingen att söka jobb man vet att man inte är lämpad för. Därutöver en allt mer amerikaniserad attityd i samhället i stort, ”Det går bara man försöker”. Fy för den lede.

Flera år av ”jobless growth” har gjort att allt fler människor slagits ut från arbetsmarknaden. Det är ju lite av ett huvudtema i den politiska debatten. Jag är glad över att arbetslösheten nu äntligen blir synlig igen och jag är övertygad om att det faktiskt går att hitta vettig sysselsättning till fler.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen:

  • FOLKETS VILJA TILL ARBETE ÄR NATIONENS VIKTIGASTE TILLGÅNG

Min fru är död, vad blir det till middag?

Jag har tillbringat dagen ute på Munsö, en stor ö i Mälaren, tillsammans med min dykkurs. I eftermiddags dog min fru. Stina kom upp ur vattnet med blodskum i munnen och klara problem att andas. Det var ett tydligt tecken på lungbristning. Vi hade syrgasterapiutrustning tillgänglig, men dykledarna valde att ge syrgasen till hennes parkamrat som kom upp med näsblod. Stina dog.

Så obehagligt kan det vara när man övar dykledning och olyckshantering. På förmiddagen hade jag själv övat som dykledare för fyra dykpar. Två dykpar drog över tiden och simmade vilse, ett dykpar hade problem med flytkaften vid ytan när de kom upp igen och i det fjärde dykparet fick en av dykarna panik och hade svårt att hålla sig vid ytan.

Det är oerhört nyttigt att öva sig i krishantering och känna på den oerhörda stress det innebär att faktiskt vara ansvarig för säkerheten för andra människor. Håller man på med en så fantastiskt rolig men ändå riskfylld sport som dykning är det verkligen nyttigt att öva också på det värsta som kan hända.

Stina återuppstod lagom till debriefingen, torkade Buttericksblodet ur ansiktet och nyss diskuterade vi vad vi skulle käka till middag. Det lutar åt spenatsoppa. Det är nyttigt med övningar, men det är godare med mat.

Varmt välkommen Veronica!

Riksdagsledamoten, trebarnsmamman och min goda vän Veronica Palm har börjat blogga idag. Det är glädjande att vi på vänsterkanten i bloggosfären nu får lite mer sällskap. Det kan verkligen inte bli för trångt.

Veronicas blogg är bara precis ur startgroparna, första inlägget postades för en kvart sedan. Hon har fortfarande problem med sin RSS-feed ,så vi som vill börja prenumerera får ge oss till tåls någon dag eller så.

Välkommen till bloggosfären Veronica!

Stationsvakt illustrerar

Johnny på Stationsvakt har på ett utomordentligt sätt illustrerat min blogg med något som jag vill att mina läsare ska betrakta som stor konst. Jag tar risken att publicera bilden och hoppas att jag inte bli stämd för upphovsrättsintrång.

Jag hade själv snuddat vid det dubbeltydiga i bloggens namn men inte kommit på något fyndigt. Jag tackar ödmjukast för hjälpen.

Rätt att säga nej till folkomröstning

Lyssnade på partiledardebatten om EU:s framtid nu på morgonen. Ett referat kan man hitta här. Det finns en klar majoritet i riksdagen att beslutet ska fattas i Riksdagens kammare. Det är en riktig hållning.

Folkomröstningsinstrumentet är verktyg som ska användas med mycket stor återhållsamhet. Ju tätare folkomröstningar vi har desto mer urholkas den representativa demokratin. Större frågor bör behandlas i riksdagsval där de partier som ställer upp deklarerar sin inställning. Jag tycker det är vansinnigt att folkomröstningsinstrumentet i så hög utsträckning har använts i stället för att avkräva de politiska partierna tydliga ställningstaganden.

Frågan om EU:s nya ”konstitution” är en fråga som mycket väl kan behandlas av våra folkvalda. Det finns en tydlig majoritet i riksdagen och om väljarna är missnöjda med hur den regerar får de faktiskt ta ansvaret för att välja en annan majoritet. Det är lixom poängen med en representativ demokrati.

För övrigt anser jag att kommunala folkomröstningar bör avskaffas helt.

Aktuellt i Regeringen?

På bloggen Promemorian kunde man för några dagar sedan läsa om sossarnas nya medlemstidning ”Aktuellt i Partiet”. Idag när jag kom hem så låg den i min brevlåda. Det kan vara värt att kommentera upplägget lite.

För något år sedan eller så lade partiet ner det ambitiösa medlemstidningsprojektet ”Jalmar”. Det var en tidning i magasinformat med klara journalistiska ambitioner. Jag tyckte det projektet var lovvärt även om jag faktiskt saknade knytningarna i reportagen till partiets vardagsarbete. Det grovjobb som görs av medlemmarna och fritidspolitikerna mellan valen fick mycket litet utrymme.

Efter Jalmar kom en partimegafonpamflett som fick namnet ”Samtal”. Rubriken var något av ett skämt, pamfletten inbjöd definitivt inte till samtal utan kändes som vilken reklambroschyr som helst, med copywritade texter som skulle föra ut centrala partiledningens och regeringens budskap. Uppenbarligen ville man höja ribban lite och nu ligger Aktuellt i Partiet framför mig på skrivbordet.

Det första som slog mig var att layouten är en direkt Rip-Off på Aktuellt i Politiken. Det är säkert ingen slump att man i den lilla plastpåsen som följde med tidningen hittade en faktura för AiP. Jag undrar hur många nya prenumeranter man lurar in på det sättet? För lur och marknadsföring kändes det som.

Min andra tanke fick jag när jag öppnade tidningen. Ingen av nyhetsartiklarna är underskrivna med namn av någon journalist. Ett typiskt tecken på en reklamtidning. Tre artiklar är undertecknade. Ledaren av Marita Ulvskog, ett inlägg av Göran Persson och en krönika av biträdande partisekreteraren Håkan Juholt. 34 av 46 personbilder föreställer ministrar eller före detta ministrar. 74 procent alltså. Ingen av tidningens artiklar kommer i närheten av partiets arbete på föreningsnivå. Det verkar inte finnas någon ambition till en mer djuplodande politisk debatt.

Uppenbarligen har man inte haft ambitionen att stärka medlemmarnas inflytande och makt genom denna tidning. Det är en stor fara när partiet betraktar sina medlemmar som valarbetare och inte ägare av partiet. Jag rekommenderar mina tidigare inlägg om detta till läsning. Du finner dom här och här.

Eftersom jag gärna skriver något positivt också vill jag säga att artikeln om Gävleborgs arbetarekommuners arbete med att upprätta kontakter med sina motsvarigheter i de nya EU-länderna var riktigt bra. Jag undrar vem som skrev den?

Skillnaden mellan demokratin och marknadsekonomin

Jag läser kommentarerna till mina inlägg med stor förtjusning. Det är roligt och spännande att få spontana reaktioner på sitt eget tyckande. Bland de käcka liberaler som kommenterar på min blogg verkar det emellertid finnas en gnutta brist på förståelse av skillnaden mellan demokrati och marknadsekonomi. Jag tror den missuppfattningen bottnar i att båda två handlar om val. Men låt mig ta ett enkelt exempel för att reda ut begreppen.

Du går in i din lokala butik i färd med att köpa din falukorv till middag. När du står vid charkdisken så ligger där sex sorters falukorv. Du jämför pris, innehåll, storlek och om du är van falukorvskonsument så har du säkert preferenser när det gäller smaken. Dessa faktorer väger du samman, träffar ett val och väljer den falukorv som behagar dig bäst. Det är marknadsekonomi, den är utmärkt för just den här typen av dagliga överväganden.

Efter flera år av falukorvskonsumtion börjar du notera att korven består av allt färre människotjänliga ingredienser. Trots att du alltid väljer den nyttiga och bra falukorven kan du notera att den försvunnit från charkdisken och det som finns där inte längre är värt att kalla falukorv. Det gör dig förbannad av två skäl. För det första så är den falukorv som bjuds ut farlig som föda, för det andra finns det längre inga kopplingar till det ursprungliga receptet från Dalarna. Då bestämmer du dig för att ta strid för falukorvens bevarande. Du startar tillsammans med likasinnade ett parti för falukorvens framtida främjande (FFF). Ni sätter ihop ett program, väcker opinion, blir valda till riksdagen och lyckas där driva igenom en ny Falukorvslag (FkL). Den sätter gränser för vilka ingredienser som får finnas i korven, minimikrav på tillverkningsprocessen och kanske krav på lokal anknytning. Det är demokrati, tillsammans har medborgarna i Sverige satt spelregler för marknaden.

Ett år senare kan du som nöjd ordförande i FFF konstatera att det återigen finns bra falukorvar att välja mellan. FkL har gjort nytta och både marknadsekonomin och demokratin har visat sig fungera.

Det kan knappast bli värre

Det måste vara skönt att vara partiaktiv moderat om man bor i Stockholm idag. Den typen av opinionsframgångar som redovisades i Dagens Nyheter i morse är en lisa för själen om man befinner sig i opposition. Jag unnar därför alla borgerliga sympatisörer den här dagen.

Men jag hoppas att det inte håller i sig länge. Opinionsundersökningar är en sak, valresultat en helt annan. Och ett valresultat som ser ut som dagens opinionsundrsökning skulle vara en katastrof för Stockholmarna. Här i Stockholm finns det inga tecken på den nya mjuka Reinfeldtlinjen. Axén-Olin i Stockholm och Fredrik Reinfeldts fru Filippa i Täby driver samma dogmatiska systemsskiftespolitik nu som förr. Privatisera, sälj ut, lägg ner, knoppa av och minska demokratins – alltså ditt och mitt – inflytande över skolan, vården och omsorgen. Axén-Olins tro på marknaden är lika blind som Lars Ohlys tro på Berlinmuren. Det är obehagligt med fundamentalister i politiken.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Dick Erixon oroar sig för framgångarna för borgerligheten i Stockholm och tror att detta ytterligare kan stärka Socialdemokratins grepp om landsbygden. Det är nog ett tecken på att bakom all glammig nyliberal fernissa så klappar nog fortfarande ett litet centerhjärta hos Erixon. Och då har man sannerligen skäl att oroa sig. Centern är ju försvinnade små inte bara i Stockholm men snart också på landsbygden.

Feminismen – ett hot mot demokratin?

Lyssnade på P1-morgon i morse klockan 08:15 och hörde ett riktigt uppfriskande radiogräl mellan Thomas Idergard (fd MUF-ordförande och kolumnist på Svd) och Hanne Kjöller (ledarskribent på DN – jag måste lära mig var någonstans jag hittar danska ö:n med tanke på hur ofta hon förekommer på denna blogg). Idergard menar att feminismen är den värsta ideologin sedan facism och nazism, Kjöller menade att vi har feminismen att tacka för införandet av den kvinnliga rösträtten. Ack ja, tänkte jag, slåss gör di, å bråker gör di, men gör nått – de gör di inte. Kul att lyssna på var det i alla fall. Vill du lyssna får du skynda dig, SR är snåla med att spara arkivmaterial på webben.

Möte i cyberrymden

Det visade sig att cyberrymden bodde i riksdagens hus, Gamla Stan, Stockholm, igår. Där förkroppsligades för någon timma eller så fem vänsterbloggare (alla män) med stark socialdemokratisk anknytning. Efter en liten stund så anslöt sig också en kvinna. Det var Jonas, Michael, Anders, Urban och jag och sen kom Karin.

Jag tror inte alls att bloggvärlden har detta överskott av män i vanliga fall, men kanske blir det lite värre när det handlar om politiska bloggar. Är det så? I så fall varför?

Nåväl, där satt vi och utböt erfarenheter från bloggvärlden. I mitt fall är ju erfarenheten rätt begränsad, jag har bara hållt på denna månad själv. Det blev också rätt uppenbart att vi hade lite olika mål med vårt bloggande. Där riksdagsledmöterna söker ett forum för direktkontakt med sina väljare och sin hembygd, var vi några stycken som använder bloggen friare, som en ventil för de egna åsikterna. Det är ju bara som det ska vara. För egen del känns det naturligt att deklarera min politiska hemvist, men denna blogg är ett forum för mina åsikter och inte partiets. Det blir ju lite annorlunda för de som är förtroendevalda.

På vänstersidan av bloggosfären behövs det fler bloggare. Jag tycker det är uppenbart att debatten i cyberrymden dessvärre inte avspeglar opinionsläget hos folket. Samtidigt tror jag ju att bloggandet är ett kraftfullt opinionsbildningsverktyg. Det behövs motkrafter till den hårda marknadsliberalismen som regerar på nätet.

De motkrafterna kan och ska se olika ut. Men jag tycker att folkvalda som inte inser och tar möjligheterna till direktkommunikation med väljarna gör sig själva en rejäl björntjänst. Sitter man och väntar på att partiorganisationen ska ta några initiativ i en modern kommunikativ riktning, ja då väntar man nog förgäves.

Förhoppningsvis sprider sig nu ringarna på vattnet och inom kort tror jag vi har många aktiva socialdemokrater som debatterar och gör sina värdringar synliga, även ute i cyberrymden.