Min fru är död, vad blir det till middag?

Jag har tillbringat dagen ute på Munsö, en stor ö i Mälaren, tillsammans med min dykkurs. I eftermiddags dog min fru. Stina kom upp ur vattnet med blodskum i munnen och klara problem att andas. Det var ett tydligt tecken på lungbristning. Vi hade syrgasterapiutrustning tillgänglig, men dykledarna valde att ge syrgasen till hennes parkamrat som kom upp med näsblod. Stina dog.

Så obehagligt kan det vara när man övar dykledning och olyckshantering. På förmiddagen hade jag själv övat som dykledare för fyra dykpar. Två dykpar drog över tiden och simmade vilse, ett dykpar hade problem med flytkaften vid ytan när de kom upp igen och i det fjärde dykparet fick en av dykarna panik och hade svårt att hålla sig vid ytan.

Det är oerhört nyttigt att öva sig i krishantering och känna på den oerhörda stress det innebär att faktiskt vara ansvarig för säkerheten för andra människor. Håller man på med en så fantastiskt rolig men ändå riskfylld sport som dykning är det verkligen nyttigt att öva också på det värsta som kan hända.

Stina återuppstod lagom till debriefingen, torkade Buttericksblodet ur ansiktet och nyss diskuterade vi vad vi skulle käka till middag. Det lutar åt spenatsoppa. Det är nyttigt med övningar, men det är godare med mat.