En viktig iakttagelse av Sverige från USA

Höger-vänsterdebatten i Sverige handlar ju i mycket hög utsträckning om huruvida man tror att det är möjligt att kombinera en hög tillväxt med ett högt skattetryck och en välfärdsmodell med fördelningsambitioner eller inte. Den amerikanskt influerade liberalismen menar ju att set är omöjligt i längden, samtidigt har de nordiska länderna varit en framgångssaga som visar på motsatsen. I den spännande analys i Washington Times med rubriken ”Why Nordic states lead the world” [via Tobias] beskrivs just den förvåning och i vissa fall beundran som den nordiska modellen ger upphov till.

The Nordic countries have the best of both worlds,” says Augusto Lopez-Claros, chief economist at the World Economic Forum in Geneva. ”If they can afford social safety nets while maintaining fiscal probity and holding back inflation, they must be doing something right.”

Mycket av Moderata samlingspartiets bestämda kliv åt vänster beror väl på att det faktiskt är omöjligt att förneka att Sverige fungerar väl, trots höga skatter, höga ersättningsnivåer i trygghetssystemen och en utbyggd offentlig sektor. Ändå behåller man gärna en udd riktad mot välfärdsstaten i allmänhet och transfereringssystemen i synnerhet. Trots allt är det svårt att lära gamla hundar att sitta. Omvärlden ser det hela lite annorlunda:

The latest U.N. Human Development Report, which mixes quality of life with standard of living indicators, puts Norway top of its index of 177 countries, with Sweden second and Iceland, Finland and Denmark among the top 20.

And when it comes to media freedom, Denmark, Iceland and Sweden occupy joint first place in Freedom House’s annual survey of media independence, with Finland and Norway sharing fourth place.

Men det svenska undret skakade betänkligt under början och mitten av 90-talet. Washington Times beskriver saken så här:

Critics of the Scandinavian model appeared to have a point in the late 1980s and early 1990s, when most Nordic states experienced sluggish economic growth, unemployment rose to 20 percent in Finland and the Swedish welfare state became so bloated it almost burst.

But a series of painful reforms pushed through in the 1990s, such as shaving corporate taxes, investing heavily in education, research and development and telecommunications and reducing welfare dependency, appear to have paid high dividends.

”Whereas some countries have traded down to keep competitive, the Nordics have traded up,” says John Palmer, political director of the European Policy Center think tank in Brussels.

Ja, det som gjorde Göran Perssons ekonomiska saneringspolitik framgångsrik var just att man klarade av att satsa på utbildning forskning och utveckling. En ensidig koncentratio på att minska de offentliga utgifterna hade nog försatt oss i en betydligt sämre situation. Det tål att tänkas på nu när välfärdssamhället åter riskerar hamna i händer på politiska krafter som inte förmå se dess styrka.

Provocerande pigjobb

Jag tycker det finns ett provocerande oförstånd hos de företrädare för näringsliv och borgerlighet som ständigt återvänder till behovet av att subventionera den privata tjänstesektorn – pig- och drängjobben – gentemot andra näringar i landet. Senast ut i raden är arbetsgivarorganisationen Företagarna.

Jag har några bestämda invändningar, och de har ingenting att göra med vulgärdebattens ”det är fult att städa”. Men jag ska efter bästa förmåga förklara dem på ”liberalska”. Min första invändning handlar om konkurrensneutralitet. På en marknad konkurrerar affärsidéer med varandra på lika villkor. De affärsidéer som inte bär slås ut och den arbetskraft som fanns inom den verksamheten frigörs för att gå till lönsammare affärsidéer. Att subventionera vissa branscher framför andra innebär att konkurrensen snedvrids och resurserna hamnar inte där de skapar störst tillväxt.

Den andra invändningen är av samma slag och handlar om undanträngningseffekterna på arbetsmarknaden. Vid subvention av tjänstesektorn kommer av ovan nämnda skäl arbetskraft att gå till den subventionerade branchen. Det bertyder att den arbetskraften inte finns tillgänglig på andra delar av arbetsmarknaden. Det i sin tur kan ha långsiktiga negativa återverkningar på tillväxttakten i landet.

Då är ju Kjell-Olof Feldts resonemang från dagens DN-debatt bra mycket intressantare när han föreslår en återgång till keynesiansk stimulanspolitik genom sänkta arbetsgivaravgifter. Inte invändningsfritt, men bra mycket bättre för ekonomin på lång sikt.

De små notisernas sanning

Bläddrar slött igenom Expressen för att hitta några riktiga nyheter, och så plötsligt dök den upp – nyheten! Precis under den stort uppslagna nyheten att Brad Pitt och Angelina Jolie (vem är det?) väntar barn hittar jag en notis med följande mycket spännande innehåll:

Sociologen Ingrid Esser har undersökt en lång rad västländer och hittat ett klart samband: Ju högre nivåer i a-kassan och andra socialförsäkringar; desto starkare är lusten att arbeta.
- Om individer bara värderade pengar så skulle höga ersättningsnivåer försvaga arbetsmotivationen. I stället ser man det omvända sambandet: starka skyddsnät hänger ihop med stark lust attarbeta för arbetets egen skull, säger Esser.

Ja, jag är inte förvånad. Men jag kan tänka mig några stycken som är det.

Et tu Larsmo? Proffs tycker om bloggar

Ytterligare en etablerad skribent som skriver om bloggosfären på DN Kultur, Ola Larsmo. Han skriver under rubriken ”Samma gamla proffstyckare”:

Vad är det egentligen vi bråkar om? Redan etablerade skribenters rätt att yttra sig i ännu ett medium? Men varsågod. Det är inte så problemet ser ut, utan den fråga man bör ställa sig (är) varför medierna inte är mer öppna åt andra hållet – det spännande med den nya tekniken var ju att det skulle släppa fram nya röster, de där som de etablerade mediernas inskränkthet höll borta? Är det inte det pinsamma tomrummet vi bör diskutera, och kanske göra något åt – istället för att bli indignerade för att någon ifrågasätter behovet av fler ögonblicksbilder ur inerstadsmedelklassmediefolkets leverne. (..) vad som fordras nu är en lyhördhet från redaktionerna, en nyfikenhet på de nya rösterna.

Larsmos analys av bloggdebatten är den bästa jag läst hittills från en etablerad skribent – men – han drar ju ett löjets skimmer över sin egen argumentation när han uppmanar redaktionerna att gå ut för att söka nya röster, för att sedan i sin egen artikel bara citera de etablerade rösterna.

Men, ”Det tar sig!”, sa han som hade eld i håret.

Tji fick tjyvarna

Jag gjorde något urbota korkat i morse. Jag hade packat ihop mina jobbsaker plus den jättefina nya datorn jag fick igår. Jag hjälper till lite när min cykel lastas upp på bilen. Jag fick fetpunka igår. Bakhjulet exploderade med en knall, skitläskigt. Cykeln skulle köras till den lokala cykelreparatören.

Jag gick upp för att låsa dörren, ställer ner min grejer, låser dörren, hoppar in i bilen och upptäcker på jobbet att jag glömt datorn för många pengar på förstubron. Jag är en I D I O T ! !

Med hjälp av min manliga charm lyckas jag övertyga min arbetskamrat Å att köra hem mig på lunchen för att hämta datorn. Den stod kvar! Tack Å! Å tji fick tjyvarna! Pillutta er!

Knullkartorna är här för att stanna

I går ringde en väninna till mig – J – och frågade om journalistiken kommer att krypa längre in i politikernas sängkammare. Anledningen att hon ringde var förstås Peter Kadhammars artikel om Stockholms arbetarekommun. J tyckte att journalistiken började bli lite väl låg, jag som är mera cynisk garvade mest åt skiten. Men idag börjar jag fundera.

Kadhammar har ritat en knullkarta, en sån där man gjorde på gymnasiet för att försöka hålla reda på vem som legat med vem och vilka som var buksvågrar. Jag förstår lockelsen i att rita den typen av nätverk men det är ju rena skiten, med förlov sagt. För det första så kryllar kartan av blå streck med betydelsen ”arbetskollegor” – det är bara det att det inte på minsta sätt betyder att man jobbar på samma jobb eller så, det betyder bara att man till exempel sitter i samma styrelse. Det är ju alldeles för svaga band för att egentligen visa något spännande.

Att människor som engagerat sig i politiken hamnar i samma styrelser är inte märkligt. Med de kraven på nätverkskopplingar är snart Carl Bildt, Gud och Peter Kadhammar själv med i ”sossemaffian”. För det andra så finns ju inga belägg i artikeln för att kärleksbanden eller kompisbanden faktiskt påverkar politikens utformning och beslut.

Eller ta den här grejen ur artikeln ”Teres Lindbergs sambo är ombudsman på LO. I stadshuset snackas det mycket om att han är kompis med LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins man Lennart, men Lindberg säger att det inte är sant.”

Det är inte sant.

Jag ringde sagde ombudsman idag på morgonen för att kolla, han är nämligen kompis med mig, ”Hörru O,” sa jag, ”är det sant att du e bundis med Lennart Wedin?” ”Jajamensan!” sa O, ”vi träffas en gång om året på personaldagarna…”

Kadhammar vet förstås att det är lögn och dikt han kommer dragandes med men skiter i det eftersom det blir roligare om kompisstrecket får vara kvar. På det sättet kan man sylta in LO:s ordförande som ju förstås inte har ett dyft att göra med Stockholms arbetarekommun.

Men på sitt sätt kanske det är av intresse att kartlägga sociala band inom maktsfärer, helt oviktigt är det ju inte och nu när locket är av ser jag fram emot att Kadhammar ger sig på att rita knullkartor över mediasvängen. Vilka ledarskribenter är gifta med varandra och har haft förhållanden, via sportredaktionen går spåren vidare till värsta konkurrenten. Journalistmaffian som styr vad du läser, så här knullar de med varandra!

Är det inte så att människor som jobbar tillsammans också blir kära i varandra, blir vänner och umgås privat i alla samhällets sfärer? Är det verkligen ett sensationellt avslöjande? Vilka krav kan man ställa på att en ”undersökande” journalist håller sig till sanningen? Frågorna är många.

Jag och J ska ut i veckan. Jag tror vi ska rita knullkartor över alla vi känner. Sen kan vi börja kränga dom till kvällstidningarna, det är nämligen så att Aftonbladets politiska bevakning nu tagit steget in i sängkammaren och jag tippar att de inte kommer gå ut därifrån. Bra knullkartor från gymnasietid och ungdomsförbund kan bli till hårdvaluta. Vad bjuder du, Kadhammar?

PS J och O heter i verkligheten något helt annat. J och O är ju nämligen ganska fåniga namn. Förlåt J-O…

(S)trid i repris

Idag kom Peter Kadhammars artikel om striden i Stockholms arbetarekommun. Föga nytt av intresse fanns väl att hitta där, en liten pikant vändning om kändisar som legat med varandra var väl artikelns höjdpunkt. När Peter Kadhammar ringde för att intervjua mig inför denna artikel, jag är väl en av de 40 han intervjuat, var det klart att skurkarna redan var utsedda. Frågorna handlade uteslutande om huruvida vissa namngivna personer har som vana att gå omkring å hota partikamrater eller vilka som legat med varandra. Idag redovisades alltså vilka som legat med varandra, imorgon får vi reda på vilka skurkarna är.

Vinkeln är banal, de elaka skurkarna har fångat prinsessan i stadshustornet, vackre prins Kadhammar kommer till undsättning. Det är en enkel historia som passar i en kvällstidning, men det är knappast ”sanningen”. Sanningen är ju så mycket sorgligare och den är att prinsessan i tornet och de elaka skurkarna är lika goda kålsupare, men det blir för komplicerat att berätta. Kadhammar var inte intresserad av den typen av diskussioner och fördjupningar i sin intervju med mig.

Men, nu får vi ju följa med i någon slags epilog av Billströmsåpan. Vi får kanske också se kommentarer till artiklarna på de inblandades bloggar. En finns redan att läsa. Dag Larsson, som inte nämns idag men helt säkert är med i morgon, bloggar här om sin spontana reaktion på Kadhammars artikel. Kanske också Annika Billström kommer att kommentera om sina reaktioner. Håll ögonen öppna!

Vardagens godhet och ondska

Jag tog sen lunch idag och gjorde mig några ärenden inne mot Stockholms city. När jag går tillbaka till jobbet över Klarabergsviadukten står där tre brandbilar, en ambulans och en polisbil. Jag är ju inte mindre hyena än att jag tog mig lite närmare och såg tre brandmän hålla på vid staketet över järnvägsspåren, det var svårt att se vad de sysslade med så jag dröjde mig kvar.

Efter några minuter hoppar två av brandmännen upp på det utåtlutande staketet och gör något. Jag ser något rött bli uppdraget nerifrån. Det röda var en ung kvinna. Det finns ingen särskild mening med att spekulera i hur hon hamnat där, det jag vill förmedla var den glädje jag kände när jag såg henne komma ner på trottoaren och fast mark. Hon såg mycket chockad ut, genast kom en sjukvårdare och en polis å talade vänligt med henne.

Det var ett litet mirakel jag såg. En ung kvinna som blev räddad ur en besvärlig situation. Ett samhälle som ställde upp när det gått snett. Solskenet kändes lite varmare. Jag hade fått uppleva vardagens godhet.

Då går en man förbi mig, tittar på kvinnan och säger högt ”Det kostade en jävla massa pengar det där!” Jag vände mig tillhonom och svarade ”Ja, men det var det väl värt?” Mannen såg riktigt förbannad ut och fnyste ”Folk får väl fan lära sig att sköta sig själv!” Så fick jag uppleva lite av vardagens ondska också, den som vill förmena oss en extra chans.

Nu tar jag ledigt från bloggen i några dagar och åker för att fira midsommar. Midsommar i Sverige är det bästa som jag vet, möjligtvis bortsett från vardagens mirakel.

Media Culpa om Cronemandebatten

Ibland är man lite långsam, men jag skyller det på det faktum att Hans Kullins utmärkta inlägg i Croneman-debatten publicerades på min bröllopsdag.

Hans argumenterar starkt och övertygande, fast på engelska som vanligt, för ett förändrat medielandskap där de etablerade mediernas roll som grindvakter -”gate keepers” – långsamt eroderar. Åh vad jag önskar att Helle eller Viggo eller någon i det journalistiska skrået orkade lyfta sig till den debatten istället för det tragiska interna dravlet Cronemandebatten lett till på kändisbloggarna.

Men än så länge står det väl klart att journalisterna tror sig ha monopol på opinionsbildningen, de har ju definitivt fortfarande grepp om problemformuleringsprivilegiet.

Detta tror jag är mitt sista inlägg i Cronemandebatten, de övriga hittar du här och här och här och här och här och här. Jag har skrivit mycket om detta upptäcker jag, men makten över opinionsbildningen är makten över samhället och dess framtid. Så visst kommer jag skriva mer i ämnet, men inte kopplat till en debatt som hos journalisterna till slut spårade ut och började handla om huruvida det var rätt eller inte att skriva om snoriga ungar. Håhåjaja…