Jag är galen – här är bevisen!

Min bästa tjingeling, Maryam Yazdanfar, ”utmanade” mig på att beskriva fem knäppa ovanor eller egenheter jag har. Det var flera dagar sedan. Sen dess har jag gått och grubblat på det där. Har jag några ovanor eller egenheter? Egentligen inte, tänkte jag lite nöjt för mig själv. Jag är nog precis sådan som alla andra vill vara. Vacker, framgångsrik, insiktsfull och ödmjuk. Ja, ni känner igen det där.

Sen tänkte jag att man kanske skulle ta å bekräfta min brist på egenheter och ovanor hos ens närmaste bekanta. Så jag har genomfört lite intervjuer med folk i min omgivning. Och till min stora förskräckelse så verkar människor ha en lite förvriden uppfattning om hur jag är. Här följer listan över mina påstådda galenskaper:

  1. Lökskalsmani
    Påstående: När Magnus Ljungkvist går in i en affär för att handla lök får han ett tvångsmässigt beteende. På helt irrationella grunder skalar han loss allt löst lökskal från de tänkta köpelökarna för att slippa betala för extravikten. Trots att lökskal inte väger något.
    Min kommentar: Vadå inte väger något? Klart som fan att lökskal väger! Varför ska jag släpa hem en massa extravikt och dessutom tvingas betala för den? Mitt agerande är faktiskt helt rationellt och utfört på goda grunder. Jag har sparat stora pengar genom åren.
  2. Vedervärdig sällskapsspelare
    Påstående: Det går inte att spela sällskapsspel med Ljungkvist. Förlorar han så surar han i flera månader. Ja, han kan till och med resa sig upp från ett pågående spel hos vänner och bara stövla ut i natten, asförbannad. Men det är inte det värsta, när han vinner blir han fullständigt odräglig. Han vältrar sig i segerns sötma och kan inte släppa det faktum att han vunnit förrän alla erkänt hans storhet och gudomliga kraft. Han ger heller aldrig möjlighet till revanch, utan vägrar helt sonika att spela om något spel han vunnit, för att i år efter kalla sig ”regerande mästare i XX”.
    Min kommentar: Vilket struntprat. Jag gillar inte turspel, helt enkelt. Jag gillar spel där skickligheten är avgörande. Och jag gillar inte fusk, det är inte roligt med spelare som fuskar för att vinna på min bekostnad. Att jag drar mig tillbaks från skicklighetsspel som jag vunnit beror helt enkelt på att jag vill ge andra möjligheten att vinna, det skulle de ju inte få om jag var med. Det är väl bara snällt?
  3. Boksnok och tjuv
    Påstående: Magnus tror att han kan bedöma andra människors själsförmögenheter genom att titta och snoka runt i deras bokhyllor. Han föraktar bokhylleägare med raka rader av Det Bästa-böcker och bokhyllor sorterade i storleksordning. Själv är han mäkta stolt över sin egen bokhylla sorterade efter det svenska bibliotekssystemet och därefter bokstavsordning. Man ska också passa sig för att låna ut böcker till denna man. Han lämnar aldrig tillbaks dem utan betraktar varje bok som hamnat i hans händer som personlig och älskad egendom. Trots att det är någon annans personliga och älskade egendom.
    Min kommentar: Detta är väl för tusan ingen egenhet? Man kan faktiskt bedöma människor efter vilka böcker de läser. Och bokhyllor sorterade i storleksordning visar på ett förakt för bokens innehåll och placering i världsordningen. Sen vet väl alla att en sliten pocketbok om socialistisk teori ger fan så mycket mer cred än ett glansigt bokklubbsomslag? Vaddå lånat böcker, vilka böcker skulle jag ha lånat? De böcker jag har hemma räcker mer än väl.
  4. Smörprofet och Peugeotkvarnsmånglare
    Påstående: Tänk dig att du sitter på en middag med Magnus. Ni diskuterar mat och matlagning. Innan du har hunnit räkna till 300 kan du vara säker på att han börjat försöka övertyga dig om att margarinet du har i kylskåpet inte är värdigt som människoföda utan att du måste byta ut det mot smör. Riktigt smör. Och helst inte det falska smör som Arla saluför utan hemkärnat fint provencalskt smör. När han äntligen tystnar och slutar tjafsa om sin fettklump kan du börja räkningen igen. Inom ytterliagare 300 sekunder kommer han försöka övertyga dig om att det enda anständiga man kan använda för att distribuera peppar är en Peugeotkvarn. Allt annat suger.
    Min kommentar: Ja, men…snälla. Tänk dig pannkakor stekta i margarin. Hur äckligt är inte det? Och peppar är faktiskt en fantastisk krydda, grovt underskattad på grund av att så många köper den färdigmald på burk eller maler din i för dåliga kvarnar. Det är faktiskt folkbildning jag håller på med och folkbildning är ingen ovana, tycker jag.
  5. Omdömeslös sångare
    Påstående: Häll i Ljungkvist en minimal kvantitet alkohol och han börjar sjunga. Efter en halv öl tittar han sig omkring efter en gitarr. Efter två öl tror han att han är Bob Dylan. Det går inte att få stopp på karln. Han sjunger och sjunger oavsett hur många som mycket hellre skulle vilja prata med varandra istället för att sjunga med i infantila progglåtar från 70-talet.
    Min kommentar: Jag är bara lite underhållande i glada vänners lag. Inte är det ett problem? Alla borde väl få utlopp för sina talanger. Och man blir ju glad av att sjunga, blir inte alla det?

Som ni märkte efter att ha tagit del av mina invändningar så har jag inga egenheter och ovanor. Men det var en ansträngande process att ta del av omgivningens missuppfattningar så nu jag har bestämt mig för att inte låta denna utmaning gå vidare. The madness ends here!

Så skramlar alliansens tomma tunnor

Scenen är Ulf Adelsohns, året är 1985, det är drag under galoscherna. Det är systemskiftets år. Till unghögerns takfasta skanderande ”Uffe, Uffe, Uffe!” tågar en självsäker högerledare in på Johanneshovs Isstadion. Moderaterna har lärt av Reagans valrörelser. Under konventliknande former ska moderaterna få en ordentlig skjuts i opinionen. Formen är viktig, innehållet underordnat.

Men evenemanget faller platt. Genom den svenska politik- och opinionsbildareliten går en rysning av obehag. Det är för välregisserat, för konformistiskt. Bilden blir snarare den av en tysk 30-talsmässig parteitag än ett modernt amerikanskt konvent. I valrörelsen käkar Bengt Westerberg upp moderaterna. På valnatten talar Ulf Adelsohn om att han fått en dolkstöt i ryggen.

Nu 21 år senare är misslyckandet så gott som glömt. Hos konsultalliansen har återigen tanken väckts på ett konvent. Konsulterna är ur samma generation som den unghöger som med sina taktfasta rop skrämde bort väljarna då för två decennier sedan. Men lite har de säkert lärt. Till exempel undviker man risken för dolkstötar genom att man samlat hela borgerligeheten under samma tak.

Alliansens konvent i månadsskiftet februari/mars kommer heller inte att ha några överentusiastiska ungdomsförbund närvarande. 300 noggrannt utvalda delegater från de fyra borgerliga partierna ska samlas under mycket ordnade former. Inga överaskningar ska ske. Detta evenemang är bättre planerat. Opinionsyttringar kommer inte att få plats, några omröstningar om konsultalliansens politik finns det självklart inte plats för. Innehållet är inte det viktiga utan formen. Enighet ska manifesteras, till varje pris.

Till detta konvent kommer en stor skara av Sveriges politiska journalister att dras som flugor till ett saftglas. Det är det som är poängen. Inte tusan handlar konventet om att partisterna ska ”lära känna varandra bättre”. Nej det handlar om att få ett maximalt medieutrymme för så lite politik som möjligt.

För så är ju konsulternas uttänkta strategi. Presentera så lite egen politik som möjligt. Varje förslag som kan granskas och nagelfaras är en risk, inte en möjlighet. Måste politik presenteras så lägg den så nära socialdemokraterna som möjligt för att undvika konfrontation. Det är på regeringströtthet detta val ska vinnas, inte på ett politiskt alternativ.

Jag tror det är en begåvad strategi, för vem bland de politiska journalisterna orkar titta bakom förlåten när det finns en scenografi och många kändisar att rapportera hem om? Och konsultalliansen är medveten om sanningen i ordspråket: tomma tunnor skramlar mest.

2 x W A Mozart

Första gången jag såg Milos Formans Amadeus betraktade jag den vedervärdige Salieritypen med hat. Mordet på geniet är ju ett grövre brott än något annat, därför att geniets skapande gör ju oss alla större. Geniet är allas, medelmåttan bara sin egen. Första gången jag såg Amadeus var jag fortfarande så ung att jag såg och samtalade med geniet i mig själv, framtidsutsikterna var otroligt ljusa och möjligheterna oändliga. Kanske var jag ingen Mozart, men på något annat område skulle jag säkert slå världen med häpnad.

Ja, visst var det hybris, men framförallt handlar det ju om att jag själv gjort ”en Salieri”. Jag har mördat mitt inre geni. Jag har, oftast av feghet, ibland av beräkning och jävelskap, låtit bli att pröva saker där min förmåga skulle ställas på prov. Jag har glidit längre och längre från den unge man för vilken allt i världen var praktiskt möjligt. Nu betraktar jag min egen eventuella storhet som en högst abstrakt och hypotetisk teori.

Nu när jag flera år senare återser filmen, i teve igår, känner jag mig inte hatisk till Salierifiguren. Jag förstår honom, jag kan känna igen mig i hans frustrationer. Han lever i en värld av jämförelser och frågor. Duger jag? Är jag tillräcklig? Varför har jag inte lika goda förutsättningar som X? Hur kommer det sig att Y har det så mycket lättare? Se mig – mig! Älska mig – mig!

Men ingen ser, och den kärlek man får är sällan tillräcklig. Så blir vi ensamma och rädda medelmåttor. Jag vet inte hur många vänner jag har som på fyllan anförtrott mig att de i själva verket betraktar sig som en bluff som snart kommer att avslöjas. Jag känner likadant. Vi går omkring och väntar på att den lilla mytbild vi odlat om oss själva ska krossas och rädslan för att falla handlöst finns där i mardrömmarna på natten och i prestationsångesten på dagen.

Sen möter man dem på jobbet och på fritiden, de unga som ännu inte tappat kontakten med sitt geni. Klart att man nästan skiter på sig av skräck. Den lilla trygghet man har bygger ju på lugn och ro. På att man hittar en liten nisch i tillvaron där man inte blir ifrågasatt.

På rent moraliska grunder försöker jag övervinna denna rädsla. Jag vill inte mörda andras genier, det räcker så bra med att jag tagit kål på mitt eget. Ändå är jag orolig för att jag inte ger min omgivning den möjlighet de behöver för att odla fram sin egen Wolfgang Amadeus. Oro och skuld, ständigt denna förbannade oro och skuld!

Det är en fantastisk film Forman gjort. Och det är en fantastisk musik W A Mozart skrev. Medan jag skrivit detta har jag lyssnat på Sveriges radios P2:s nya Mozartkanal på webben. Det är otroligt att kunna lyssna på så vacker musik oavbrutet, dygnet runt utan reklamavbrott. Bara skönhet och inspiration. Jag älskar public service, det är verkligen genialt. Och Mozart han var inte så dum han heller.

Åk till Åland – förlora värdigheten.

Gick ombord på ålandsbåten i går eftermiddag. Konferensresa, den första jag gjort på ålandsbåt på 10-15 år. (Det är onekligen ett tecken på begynnade medelålder när man kan skriva sånt som ”för 10-15 år sedan…” Det är det som skiljer grabbar från gubbar, men det är inte det jag tänkte skriva om.)

Själva konferensen är väl inte så mycket att orda om, men när vi lämnade konferensrummet vid åttasnåret började jag känna mig som en gäst från yttre rymden. På vägen till min hytt trillar två män ur sin hytt framför mig, jag rundar dom och efter en halv sekund får jag en spark i ryggen av en av dem. Den andre mannen skrattar. Jag vänder mig om för att kolla vad som hände. Då kräks killen som jag tror sparkade mig ner väggen i korridoren. Jag bestämmer mig för att hytten verkar vara en bra idé.

I dansresturangen ska det vara en show klockan halv tio så jag går dit. På och runt omkring dansgolvet är det packat med folk. En grupp med grabbar från Trollhättan, en annan grupp med boys från Orsa. En bit ifrån står ett gäng med tjejer från Falköping och några coola brudar från Stockholm. Alla verkar ha samma intresse. Dricka så mycket och fort som möjligt, prata om de andra grupperna men för guds skull inte interagera med dem. Showen var bra, jag är imponerad av dessa unga artister som klarar av att ignorera människor som nödvändigtvis vill upp på scenen å sno deras mikrofoner.

På discot några trappor upp är det fullt på dansgolvet. 75 procent kvinnor. De dansar bara med varandra. Några par försöker sig på hålldans. I barerna runt om står det bara grabbar. Bland annat jag. Två svartklädda yngre tjejer kommer fram till mig, ”schnäääla kan inte du bjuda oss på en driink?”. Jag svarar nej, de går. Lite senare ser jag en av dem luta sig över fartygsrelingen för att offra middagen till Neptunus.

Jag antar att flesta som kommit med på resan är rätt nöjda. De har fått festa loss med polarna, och det kan ju faktiskt vara rätt kul att supa ner sig. Det är jag som är det främmande elementet, man ska inte iaktta denna typ av alkoholritual, man måste delta. Ändå kan jag tycka att det är lite sorgligt med alla dessa människor som super bort sin värdighet för att för en liten stund få bete sig som ett svin, eller i alkoholdimman försöka möta någon för ett kort stund av kärlek och ömhet. Jag undrar om det funkar? En bra affärsidé verkar det vara i alla fall och nästa gång är det väl lika bra jag häller i mig mer, hellre offrar jag värdigheten än känner mig så utanför igen.

En brilliant idé

Visserligen ska man inte ägna sig åt självberöm, men när man kommit på en brilliant idé tycker jag det är lika bra att vara tydlig. Så trots att min berömda ödmjukhet förbjuder mig att säga det, så måste jag brista ut i: ”Fy fan va’ jag e smart!”

Så här ligger det till. Efter tre veckors semester står det ju fullständigt klart att en av mina verkligt stora talanger är ledighet. Det gör jag bra. Ett civiliserat samhälle tar vara på kompetensen hos de enskilda medborgarna. Så att mina tankar glidit mot hur jag skulle kunna få lite mer tid för ledighet känns naturligt och samhällstillvänt. Men det finns ju fler än jag som har goda kunskaper i hur ledighet ska förvaltas, nästan alla skulle man kunna säga. Plötsligt kom idéen som en blixt från en vintermulen himmel. Häng med!

Svenskarna är ett spelgalet folk, därtill älskar vi vår ledighet. Detta skulle kunna kombineras i ett nationellt semesterlotteri. Låt oss säga att vi har 4,5 miljoner männsikor i arbete. Om alla donerar 2 av sina semesterdagar skulle vi få en semesterdagspott på 9 miljoner semesterdagar. Sedan lottar vi ut dessa dagar i olika nivåer. Första pris kunde vara ett helt livs semester. Sedan kan vi ha några andra priser på 10 års semester, ytterligare några tredjepriser på 5 års semester och så vidare.

Detta nationella semesterlotteri skulle omfatta alla i arbetskraften, lottas ut varje år – varför inte vid första maj? – och vara en källa till stor glädje för vinnarna. Allt jag begär i royalty för denna idé är 5 promille av semesterdagarnas värde varje år. Det kan väl inte vara så mycket att bråka om?

Slut på semestern

På hallgolvet ligger fortfarande kläderna och dykprylarna från semestern ouppackade. Fortfarande får jag av några uppmuntrande kamrater höra att jag ser brun ut. (Det är – som de flesta dykare känner till – en mycket begränsad solbränna som bara finns i ansiktet och händerna, resten av kroppen är svenskt vintervit.) När jag för nästan två veckor sedan kom tillbaka till jobbet kände jag mig mycket förvirrad. Tre veckors semester kan gör underverk för ens livsprioriteringar och jobbet hade fallit mig helt ur hågen.

Men så gick jag och lunchade igår och mötte M som frågade mig när jag tänkte börja blogga igen. Fan, tänkte jag, bloggen! Den hade jag glömt. Hur tusan hann jag med den, jobbet och livet förra året? Jag mumlade nått om att jag inte riktigt kommit in i den svenska debatten än och vet inte vad jag ska skriva om. M tittade på mig och sa, helt sanningsenligt, ”man måste börja skriva annars blir det bara svårare.” Börja med det lilla, sa han. Så nu gör jag det.

Det var underbart i Egypten. Jag har vid två tillfällen simmat med delfiner, lika många gånger har jag sett haj. Jag har besökt de fascinerande templen i Luxor. Jag har mött svårmotiverad arabisk byråkrati. Jag har prisförhandlat och prutat i den ganska typiska affärsstil som präglar en arabisk souq. Men bra på det är jag inte, så fort jag köpt nått och ser leendet på affärsmannens ansikte känner jag mig lurad. Jag erkänner gärna att jag gillar de enkla fasta priserna här i Sverige, fast vanligtvis blir man säkert lika lurad här.

I år är det valår, det märks redan lite tycker jag. Den politiska debatten får lite mer udd och kanske lite mindre djup. Det är schablonernas tid. Fortfarande presenterar inte borgerligeheten i Alliansen någon politik som kan granskas. Det är säkert en listig strategi. Alliansen vill vinna valet på regeringströttheten, inte på sitt eget program. Varje förslag som presenteras från deras sida är ett risktagande, då är det bättre att sitta still i båten och kritisera regeringen. KU-förhören som pågår nu är ju ur den aspekten rena jackpotten för Reinfeldt et al.

Men detta kan man ju inte säga så mycket om. Borgarna har skickliga strateger, från PR-konsulternas kontor runt om i Stockholm kan de samla en kader av mycket drivna opinionsspelare. Socialdemokraterna och vänstern kan kan bara vinna valet genom att vara närvarande i människors vardag, genom att ge motbilder i samtal och möten. Slaget om massmedierna tror jag kommer att vinnas av de skickliga konsulternas allians.

Apropå medier så skulle jag vilja peka på en ”analys” som DN-reportern Gunnar Jonsson skrev i dagens tidning. Rubriken är ”Har man brutit ett löfte kan man bryta fler”. Utmaningen till den lilla läsekrets som fortfarande hittar hit är följande: Vad skiljer den ”analysen” från en ledarartikel?

Till ledning ger jag er följande definitioner ur Norstedts Svensk Ordbok:
analys subst. ~en ~er djupgående och noggrann undersökning av abstrakt företeelses beståndsdelar eller kritisk utredning

ledar|e subst. -(e)n Argumenterande tidningsartikel som uttrycker tidningens åsikt

Nyårshälsning

Mitt i mina dykäventyr tar vi nu en paus vid Nilens strand för att besöka döda faraoner och intrikata tempel. Till er som fortfarande, trots det långa semesteruppehållet, tittar in på min blogg vill jag och hustrun skicka denna nyårshälsning.

Som bloggare återupptar jag min verksamhet mer fullskaligt i mitten av januari. Till dess önskar jag dig och de dina en god fortsättning på det nya året.