Den politiska adeln – myt 3

Är chefspositioner i svenska myndigheter vikta för politiker? Blir utnämningarna av politiker till toppjobb inom statsförvaltningen allt vanligare? Granskningen av myterna kring den politiska adeln fortsätter och denna gång granskas den känsliga frågan om utnämningarna.

Niklas Ekdals tredje påstående i sin artikel om den politiska adeln handlar om att myndigheterna motsvarar den gamla tidens förläningar och att ständigt nya myndigheter tillkommer som bemannas med politiker. Politiken blir bara förklädd till förvaltning.

Men hur ligger det till med detta egentligen? För att svara på den frågan har jag gjort lite efterforskningar och ett spår förde mig till en rapport från Timbro och Maria Rankka, publicerad i fjor – ”Myndigheterna – från fristående ämbetsverk till rörelsedrivna idéfabriker”. Rapporten tar egentligen sikte på något helt annat, nämligen myndigheternas opinionsbildande roll, men i den finns en hel del intressanta uppgifter.

Till att börja med fastslås det i rapporten att ”den stora mängden myndigheter gör att andelen myndighetschefer med partipolitisk bakgrund inte är exceptionellt hög” Av landets kanske 350 myndigheter är det en liten minoritet som styrs av personer med politisk bakgrund.

Undantaget från detta är länsstyrelserna där 16 av 21 landshövdingar har partipolitisk bakgrund. 8 av 21 är kända socialdemokrater, ytterligare 8 är kända borgerliga förespråkare.

I andra änden finns utrikesförvaltningen där endast 11 av de 105 cheferna för utlandsmyndigheterna har politisk bakgrund, det motsvarar  10,5 procent
Timbrorapporten listar vidare de 21 viktigaste myndigheterna. Då hade 9 av 21 generaldirektörer politisk bakgrund, idag är det 8. Det motsvarar 38 procent. Av dessa 8 har de flesta förutom sin partipolitiska bakgrund en genuin ämbetsmannakarrär i botten och har haft fler än ett generaldirektörsuppdrag.

Men hur är det då med den ständigt växande myndighetsfloran? Ja, bilden stämmer inte precis. Under 2000-talet har antalet myndigheter minskat inte ökat. Det kan man se i redovisningen ”Statsförvaltningens utveckling” som är en bilaga till höstens budgetproposition. Där beskrivs också hur nyskapande av myndigheter hänger samman med nedläggning av andra. Helt enkelt en pågående omstruktureringsprocess.

Jaja, men sossarna ger ju bara jobb åt sina kompisar, bara man hamnar i en sosseregering så har man en garanterad tjänst i staten livet ut, är det inte så? Nej, ser man historiskt är det betydligt klokare att satsa på att bli minister i en borgerlig regering.

Vid en genomgång av de senaste 30 årens regeringar kan man undersöka hur många av statsråden som gått vidare till en chefspost inom svenska myndigheter, utrikesförvaltning eller rättsväsende:

Fälldin I (1976-78) 9 av 22 statsråd till offentlig tjänst; 41%
Ullsten (1978-79) 7 av 19; 37 %
Fälldin II (1979-81) 13 av 23; 57 %
Fälldin III (1981-82) 10 av 18; 56 %
Palme II (1982-86) 11 av 25; 44 %
Carlsson I (1986-90) 10 av 28; 36 %
Carlsson II (1990-91) 7 av 22; 32 %
Bildt (1991-94) 9 av 21; 43 %
Carlsson III (1994-96) 8 av 22; 36 %
Persson (1996–) 10 av 47; 21 % eller 10 av 26 (de som lämnat) ; 38 %

statsrad.png

Här kan det också vara på sin plats att ta död på idéen att andelen utnämningar av statliga ämbetsmän med politisk bakgrund skulle ha ökat. Så är inte fallet. Sedan demokratins genombrott har en ganska fast andel av regeringens ledamöter gått vidare till chefsjobb inom statsförvaltningen. Andelen varierar generellt mellan 40 och 50 procent, men tenderar att bli lägre ju närmare modern tid vi kommer.

När Ekdal skriver att ”kruxet är att spelreglerna förblivit desamma medan spelet har förändrats” så har han inte bemödat sig med att titta bakåt i tiden, utan köper en populär bild som har liten förankring i fakta. Vad beror det på?

Ja, två huvudorsaker tycker jag mig skönja. Den ena är att borgerlighetens långa bortavaro från regeringsinnehavet lett till en djup frustration och en lätt förvriden verklighetsbild. Den andra orsaken är nog en förändrad syn på våra förtroendevalda. Många väljer att betrakta politiska förtroendeuppdrag som något som i sig inte är meriterande. Tror man att vem som helst blir minister så kan man möjligtvis tycka att det är märkligt att vems som helst kan bli generaldirektör.

Men konkurrensen är hård inom den politiska sfären, utsållningen är tuff och mycket få når politikens toppskikt. För de som någon gång når dit är arbetsmarknaden oftast inte svår efteråt, erfarenheten är en viktig merit också i den privata sfären.

Det är alltså en ganska jämn ström från politik till förvaltning. Den frågan är inte knuten till vem som regerar. Det har Niklas Ekdal alldeles rätt i. Och det är ju bra att han fick rätt i något.

[tags]Niklas Ekdal, DN, politik, politiska adeln, myter, demokrati, val2006[/tags]

It tends to log you out of your account whenever you close your wordpress window, and there doesn’t scan more seem to be a way to set precisely what time posts will automatically be published on certain days

Den politiska adeln – myt 2

Har en politisk klass ersatt forna tiders adel? Har efternamn med konstig klang ersatts av partibok och lojalitet med kompisar inom politiken? Är det sant att den politiska klassen nu omfattar samma andel av befolkningen som tidigare utgjordes av adeln – 0,5 % eller 45 000 personer?

Skärskådningen av DN:s Niklas Ekdals påståenden om den politiska adeln fortsätter här, och denna gång handlar det om Ekdals påstående att den politiska adeln kan jämföras i i storlek med den gamla adeln, cirka 0,5 procent av befolkningen, idag motsvarande 45 000 personer.

Det är svårt att förstå hur Ekdal fått ihop resonemanget om antalet i den politiska adeln. För att inte tvingas gissa har jag sökt honom över telefon och mejl för att han ska få en chans att utveckla resonemanget, men Ekdal har inte svarat. Om och när han gör det ska jag självklart publicera det här.

Men så här lyder Ekdals påstående för den som inte läst hans artikel:

Den gamla adeln i Sverige omfattade ungefär en halv procent av befolkningen. Som andel av dagens invånare skulle det motsvara 45 000 personer. Det är fler än den elit som ryms inom de politiska partierna, men om man räknar en vidare krets av ombudsmän, PR-konsulter och ideologiproducenter stämmer siffran ganska bra.

Låt oss titta lite på siffran 45 000 för att se hur man kan komma upp till den. Riksdagen har 349 ledamöter, lägger man där till riksdagspartiernas kanslier kan man ungefär dubbla den siffran men då tar man i. 700 således.

I regeringskansliet arbetar knappt 200 politiskt anställda inklusive statsråd, statssekreterare, pressekreterare, politiskt sakkunniga och några politiskt anställda assistenter. Nu är vi uppe i 900.

I Sverige finns 390 290 kommuner och 20 landsting eller regioner. Jag har inte hittat statistik över antalet heltidsanställda politiker och politiska sekreterare där så låt oss därför räkna riktigt högt. Om vi säger att det i varje kommun och landsting finns 4 heltidarvoderade majoritetspolitiker, 3 heltidsarvoderade oppositionspolitiker och 4 politiska sekreterare så blir det 4 510 3410 personer. Då vill jag understryka att denna siffra är vansinnigt högt räknad, det verkliga antalet är sannolikt mindre än hälften av detta. Nu är vi hur som helst uppe i 5 410 4310 personer.

Ekdal nämner PR-konsulter, ombudsmän och ideologiproducenter (jag antar att han menar ledarskribenter och tankesmedjor). Samtidigt har han på annan plats exkluderat fackliga uppdrag ur de som omfattas av den politiska adeln när han skriver ”på Per Albins tid kunde förloraren alltid gå tillbaka till sitt gamla yrke, sitt fackliga uppdrag eller sin gård.” Så då återstår väl partiombudsmännen. Jag är riktigt generös idag så jag drar till med att det finns 1 000 anställda ombudsmän i partier och ungdomsförbund. Högt, javisst, men det är långt kvar till 45 000 så jag har en rejäl marginal att spela med. Nu är vi uppe i 6 410 5310 personer.

PR-konsulterna då? Ja, enligt branschorganisationens statistik för 2004 så var 660 personer anställda i företagen. Som den med insyn i branschen känner till så jobbar mindre än en tredjedel av dessa med så kallad ”public-affairs-pr” eller lobbying, men för att fortsätta vara generösa drar vi till med 300 personer. Nu är vi uppe i 6 710 5610.

Tankesmedjor, ja det är nog inte mer än några tiotals personer. Vi säger 100. Det blir 6 810 5710.

Ledarskribenterna uppgår väl inklusive ledarskrivande chefredaktörer till några hundra. Vi säger 500 så har vi tagit i så vi spricker. 7 310 6210 personer blev det totalt. Jag är övertygad om att den siffran är mer korrekt om man tar bort mellan hälften och en tredjedel.

Sedan kan man i och för sig tro att Ekdal räknar in alla de opolitiska tjänstemännen i regeringskansliet i sin ekvation. Han skriver nämligen:

Bara i regeringskansliet sysselsätts en hel brigad, sju gånger så många människor som på 1960-talet. Kostnaderna för denna hyperaktivitet var 2005 nästan sex miljarder kronor, dubbelt så mycket som för tio år sedan.

Men de 4 600 opolitiska tjänstemännen i regeringskansliet berörs egentligen inte av val. De tillsätts inte av regeringen, anställningsförfarandet är helt öppet och departementens tjänstemän präglas av mycket höga akademiska meriter.

37 690 38 790 saknas alltså för att täcka Ekdals påståenden. Lägger man in ett tjugotal landshövdingar och kanske så mycket som 50 generaldirektörer och ambassadörer med politisk bakgrund förändrar det inte saken. Ekdal har noll koll. Problemet är att jag tror att han tror på vad han skriver.

Myten om den politiska adeln är så omhuldad av den svenska borgerligheten att den tas för given utan att någon granskar vad som påstås. Den har växt fram som en generell konspirationsteori för att förklara decennier av misslyckad borgerlig politik där man inte fått tillgång till regeringsmakten. Eftersom man inte gärna kan skylla detta på väljarna, behöver man en annan förklaring, och den politiska adeln känns förstås som en extra tjock retorisk stekpanna att dänga i huvudet på arbetarrörelsen.

I nästa avsnitt ska jag granska några myter om svensk utnämningspolitik, och jag tar Timbro till hjälp.

[UPPDATERING 2006-05-31] Efter att i en kommentar – Tack Nicklas! – blivit slagen på fingrarna angående hur många kommuner vi har i landet, 290 och inte 390 som jag först skrev, så har jag reviderat siffrorna. Det gör Ekdals påstående ännu mer orimligt.
[tags]Niklas Ekdal, DN, politik, politiska adeln, myter, demokrati, val2006[/tags]

The visuals are stunning, but in my opinion the celltrackingapps.com/spy-snapchat animals are a tad too cute for their own good

Kan man leka sig till partiordförande?

Justitieminister Thomas Bodström auktionerar ut sitt hår och deltar i en fotbollsåpa på TV4. Är det ett led i en välregisserad kampanj mot partiordförandeskap och statsministerpost, eller vad är det frågan om?

I Expressen menar Peppe Engberg att:

Bodström satsar på att efterträda Göran Persson som partiordförande och då krävs att man gör sådana här saker. Det är inte längre det viktigaste vad du gör som politiker, utan hur du syns.

Jag vet inte, på sitt sätt är det väl alldeles sant att det är viktigt hur man syns i politiken. Och precis av det skälet tror jag Thomas Bodström skulle ha väldigt svårt att nå posten som partiordförande i socialdemokraterna om han än åtrådde posten aldrig så mycket. Visst kan man uppnå en hög grad av personlig popularitet genom att spexa och ha kul, men till syvende og sist så är ju politik en fråga om förtroende.

Visst upplever många politiker att de behöver delta i fler jippon för att nå ut i media, men är det samma personer som vi har störst förtroende för? Nej, jag tror inte det.

Men jag tror faktiskt inte Thomas Bodström gör jippon för att stärka sin karriär utan helt enkelt för att han tycker det är skoj och blir smickrad av uppmärksamheten. Kanske kan han visa att politiker inte skiljer sig så mycket från vanligt folk, men partiordförande tror jag inte han blir. Så vanliga människor vill vi nog inte ha.

[tags]Thomas Bodström, politik, jippon, dokusåpor[/tags]

Are you comfortable reading comics in the www.trymobilespy.com/ikeymonitor/ digital format

Den politiska adeln – myt 1

Dagens Nyheters ledarskribent Niklas Ekdal skrev i söndags en signerad artikel om ”Den politiska adelns sista strid”. I den driver han några teser som faktiskt skulle må bra av en närmare granskning, eftersom de är vanliga i debatten men saknar täckning av fakta. Myter helt enkelt.

I tre inlägg tänker jag därför dissekera Ekdals påståenden vilka kan sammanfattas på följande sätt:

1. De politiska skillnaderna mellan partierna har aldrig varit mindre än idag, men anledningen till att valrörelserna blir fulare och fulare är att politikens förtroendeuppdrag har förvandlats till födkrok och karriär. Därför står mer på spel än någonsin för politikerna men mindre än någonsin för väljarna.

2. Den politiska adeln kan jämföras i i storlek med den gamla adeln, cirka 0,5 procent av befolkningen, idag motsvarande 45 000 personer.

3. Myndigheterna motsvarar gamla tiders förläningar. Ständigt nya myndigheter tillkommer som bemannas med politiker. Politiken blir bara förklädd till förvaltning.

Det här inlägget behandlar myten om politikens ideologiska utslätning och om politiken som föd- och karriärkrok.

Den kanske viktigaste programmatiska förändringen i svensk politik det senaste decenniet är socialdemokratins borttagande av planhushållningstanken i partiprogrammet. Det är en viktig teoretisk förändring därför att marknadsekonomin nu omsluts av över 90 procent av Sveriges riksdag. Å andra sidan har socialdemokratin i praktisk politik omfamnat marknadsekonomin åtminstone sedan 40-talet.

En annan viktig förändring är moderaternas nya uppslutning bakom arbetsrätten. Den svenska högern vill ha stillestånd med fackföreningsrörelsen och det faktum att svensk arbetsmarknad under lång tid tickat på som ett urverk gör de gamla teoretiska invändningarna värdelösa.

I övrigt kvarstår de gamla konflikterna om välfärdstatens utveckling, offentlig kontra privat och skattetryck. Visserligen i ny retorisk förpackning, men skillnaderna bakom orden består. Men därutöver har nya konfliktområden tillkommit. Jämställdhetsfrågan och familjepolitiken har vuxit fram som en vattendelare inom svensk politik, likaså miljöfrågorna.
När man försöker beskriva politiken som en slät smet så finns det förstås ett syfte bakom. Det handlar om att flytta fokus från de sakfrågor som faktiskt avgörs i de allmänna valen till att få politiken att framstå som ett spel. På det sättet kan man försöka demobilisera väljarkåren vilket leder till ett proportionerligt större inflytande för de röststarka grupperna, att göda politikerförakt gynnar alltid de borgerliga.

Men hur är det då med frågan om det står mer på spel för den politiska adeln än väljarna vid årets val?

Ja till att börja med så utgår ju det påståendet ifrån att det politiska innehållet i partiernas program egentligen inte skiljer sig åt. Att valet bara är en fråga om vad statsministern heter och inte vilken politik som ska föras. För det andra bygger påståendet på att de som arbetar partipolitiskt inte skulle ha alternativa karriärer i händelse av majoritetsskiften.

Det senare antagandet motsägs av det faktum att det är hög ”personalomsättning” på politiska anställningar och heltidsarvoderade uppdrag. Tittar man på vilka som arbetade politiskt i regeringskansliet för 10 år sedan och vilka som arbetar där idag så hittar man inte många personer som är kvar. På statsrådsposter och statsekreterarposter bland pressekreterare och politiskt sakkunniga har rotationen närmast varit total. Ser man på kommuner och landsting är bilden liknande.

Det skulle då vara de några tiotals personer i regeringskansli och oppositionskanslier som inte bytt jobb som utgör den permanenta politiska adeln. Men för dem står knappast försörjningen på spel, man kan utgå från att deras kompetens kommer att tas tillvara inom sina respektive partier oavsett valutgång. Och om de i alla fall är skyddade, varför skulle de då krampaktigt ta till uppskruvat tonläge och smutsiga tricks? Det finns det ingen förklaring på i Ekdals artikel.

[tags]Niklas Ekdal, DN, politik, politiska adeln, myter, demokrati, val2006[/tags]

Apple also suggested that spyappsinsider.com the new bluetooth 4

En iakttagelse om cybersex

Satt och chattade på nätet med en väninna. Jag satt ute på balkongen i solskenet (trådlöst är underbart) och hon beklagade sig över spöregn och åska. Vi bor ett par mil ifrån varandra. Plötsligt var det givet hur chatten skulle utveckla sig.

Jag: Jag har hört på radion idag

Hon: Att vi har solsken över hela vår stad

Jag: Det låter väldigt underligt

Hon: För jag har bara regn hos mig

Cybersex är ute. Den nya trenden är cyberallsång.

Kom ihåg var ni läste det först.

First, https://www.essayclick.net if we hear from our students that a candidate has acted inappropriately in a social situation with the students, i

Maximal mediemakt

Lördagen har blivit den kanske intressantaste dagen på DN-debatt. Redaktören Mats Bergstrand, med god insikt i hur mediernas dagordning ser ut – han är ju med att skapa den, kommenterar insiktsfullt.

Idag handlar hans krönika om det enkla konstaterandet att politiken är chanslös att påverka den offentliga debattens dagordning. Medierna är först och störst. Men mediernas största inflytande ligger på abstrakta frågor som regeringsduglighet och affärer – möjligheten att påverka opinionen minskar märkbart när media beskriver sakfrågor där människor har egen erfarenhet.

Så då fick man förklaringen till varför den poltiska bevakningen nästan aldrig handlar om konkret sakpolitik. Medierna skriver för att åstadkomma maximal mediemakt. Nä, jag är inte förvånad.

So there you have it three www.majesticpapers.com places you don’t want to go in your mba essays at least if you do want to go to b-school

Bloggstatistik ger ny journalistik

I dagens Expressen försöker sig Cecilia Garme på att steg för steg redovisa hur nyheten om Lars Danielsson och bloggarna blev en nyhet. Detta gör hon med hjälp av besöksstatistik från några inblandade bloggar. Det är riktigt spännande läsning. Och därutöver är det en stor kulturrevolution när medierna börjar beskriva hur de påverkas av andra aktörer.

Men det finns ett viktigt aber i den redovisning hon gör och hänger upp sina slutsatser på och det är att hon saknar täckning för flera påståenden. Någon på socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68 läste Ingerös blogg samma dag som han först publicerade ryktena. Så här skriver Garme om Ulvskogs utspel mot Leijonborg:

Vad hon inte sa var att partiet känt till bloggarna i tre månader – utan att en enda gång ringa till Leijonborg och be honom ta sexbloggarna i upptuktelse. I stället godtog Marita Ulvskog att två av regeringskansliets tjänstemän smutskastades av identifierbara bloggare – för att kunna spara ammunitionen till rätt tidpunkt.

Stämmer det? Nja, om detta vet vi inget. Det vi vet är att någon på partihögkvarteret läste Ingerös blogg den dagen men betyder det att Ulvskog visste om det? Nä, riktigt så säker på det ska man nog inte vara. Det jobbar en så där 100 personer på 68:an, där sitter en arbetarekommun, AiP Media och några andra organisationer. Det är nog inte alls säkert att bara för att någon läst en skvallrig folkpartiblogg så vet Ulvskog om det. Mitt intryck av henne är inte att hon har djupa kunskaper om bloggar och den nya mediabilden om man säger så. Här bör man alltså läsa Garmes artikel med en stor nypa källkritik redo.

Däremot kan man vara ganska säker på att utspelet skedde med någon typ av planering. Min slutsats kring detta bygger egentligen på något helt annat, nämligen de så kallade varulvsbilderna som Fredrik Reinfeldt blev utsatt för och mäkta upprörd över i vintras. Det är bara det att jag såg honom ta emot vykort med samma bilder redan sommaren innan i Almedalen. Han valde att vänta med sin indignation till ett lämpligare tillfälle. Och jag tror inte att några politiker eller kommunikatörer egentligen gör på något annat sätt. Tajming är allt!

Jag som blev föremål för Folkpartiets motspinn och ett lögnaktigt påstående av deras partisekreterare kollade också min statistik dagen för affärens briserande och såg att det mellan klockan 07.35 och 07.42 trillade in några träffar från riksdagens kansli där någon sökt på Danielsson och blogg. Det var med all säkerhet personal hos folkpartiet som letade efter något att reflektera bort den pinsamma affären med.

Med hjälp av besöksstatistik från bloggar och andra internetsajter kommer nyheters framväxt att kunna tydliggöras. Och det är inte alls dålig journalistik som på detta sätt pressats fram av bloggosfären. Lite genomskinlighet skadar verkligen inte och jag hoppas på att denna så- funkar- det- hos- spinndoktorerna- och- journalisterna- redovisning ska bli vanlig. Helt ointressant torde det inte vara att granska hur nyheten om mejl-mannen och förföljelsen av Reinfeldt blev till. Precis på samma sätt är min gissning.

[tags]journalistik, media, bloggosfären, Lars Danielsson, folkpartiet, moderaterna, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, Ulvskog[/tags]

Each week, a member of open2study’s social learning and community team will post a college paper writing service using https://midnightpapers.com/ question or a discussion topic in the classroom forum

Jag är journalist fast jag bara bloggar

Bloggarna kommenterar bara nyhetsflödet, de kommer inte med egna nyheter, de är inte riktiga journalister. Så kan man sammanfatta mediebranchens reaktion på den ganska intensiva debatt om bloggosfären och politiska bloggar som nu rasat under några dagar. (Jag rekommenderar länklistan på knuff.se för den som vill läsa in sig)
Men är det överhuvudtaget en relevant invändning? Vad är en nyhet, egentligen? Och hur mycket av det som publiceras i tidningar och etermedier är inte just kommentarer och återgivningar av nyhetsflödet. Om kommentarer av nyheter inte kan vara journalistik, vad sysslar i så fall ledarskribenter med?

Jag har fyra huvudsakliga källor för mina bloggar:

1. Nyhetsflödet i press och etermedia i Sverige och utlandet
Precis som alla journalister följer jag nyhetsflödet för att ur det plocka sådant som jag tycker är intressant och relevant för min blogg, för mig och mina läsare. Och precis som ledarskribenter och den nya tidens kommenterande eller ”analyserande” journalister så låter jag mina åsikter färga det jag skriver om.

2. Samtal med enskilda
Jag möter människor i olika sammanhang och snappar då upp ett eller annat som jag sedan värderar, faktakollar och publicerar. Det kan vara småsaker och skvaller, det kan vara nya intressanta perspektiv på händelser och mycket annat. Det personliga mötet färgar mycket av det jag upplever som viktigt.

3. Källor på internet
Bloggar, företagssidor, organisationer och intressesidor innhåller mycket intressant att skriva om och att kommentera. Internet innehåller också ovärderliga kunskapsbankar som Wikipedia.

4. Fack- och skönlitteratur, avhandlingar
De inte fullt så tidsbundna skriftliga källorna är också viktiga som avstamp för mycket av det jag skriver. Jag minns en gång ett samtal där Stig-Björn Ljunggren sa: ”Det är ingenting särskilt med mig, jag är bara en tattare som här läst tusen böcker”. Det är ingen dum strategi om man vill säga något.

Min journalistiska gärning begränsas mest av två saker. För det första så har jag ett helt annat jobb på heltid så min tid för att ägna mig åt grävande journalistik är mycket begränsad. Mitt arbete sätter också upp vissa begränsningar av lojalitetsskäl och därför kommer jag aldrig skriva något om sådant som berör mitt jobb på bloggen. Man ska kunna lita på att det jag skriver inte har någon annan avsändare.

För det andra så finns det ett regelrätt skråtänkande inom journalistiken. Utan pressleg, och det får man inte som bloggare, kommer man inte in på presskonferenser och andra happenings där nyheter skapas och presenteras. (Man får heller inte rabatt på det goda ölet på Pressklubben i Stockholm) För de anställda journalisterna är det oerhört viktigt att upprätthålla denna begänsning i tillgång till nyheter. Det är klart att det är ett hinder för en medborgarjournalistik.

Jag vill påstå att jag på denna blogg inte är det minsta mindre journalistisk än Helle Klein, PM Nilsson eller Hanne Kjöller. Däremot har jag inte tillgång till deras betydligt större resurser. Men varför min gärning skulle beskrivas i andra termer än ledarskribentens det förstår jag faktiskt inte.

[tags]bloggar, bloggosfären, journalistik, ledarskribenter, journalister, media[/tags]

Es kommt zur unterversorgung des körpers mit https://hausarbeithilfe.com sauerstoff, d

I fängelse utan att passera gå!

Girigheten hos några av näringslivets höjdare har fått ett pris de senaste dagarna. I Stockholms tingrätt har Lars-Erik Pettersson dömts till två års fängelse för trolöshet mot huvudman för att han höjt taket i sitt eget bonusprogram. I USA har Enrondirektörerna Kenneth Lay och Jeffrey Skilling dömts till långa fängelsestraff för bedrägeri.

Det finns alltså en gräns för vad som tolereras även av rika direktörer i Sverige och USA och det är ett välkommet besked. Det moderna näringslivet är inte uppbyggt på de stora kapitalisternas egna förmögenheter utan bärs upp av löntagarnas sparpengar. Dessa sparpengar samlas i pensionsfonder som exempelvis Skandia förvaltar. När Pettersson är trolös så är det således hundratusentals pensionsbetalare han dragit vid näsan.

Med en stor portion tur kan kanske efterspelet av dessa girigbukars manövrerande leda till en välbehövlig debatt om det ansvar näringslivet har där de på befolkningens uppdrag förvaltar stora förmögenheter. Uppdrag granskning visade tydligt på hur våra stora pensionsförvaltare lierar sig med näringslivets toppar för höga bonusprogram och hur liten hänsyn som visas till pensionsspararnas uppfattningar i frågor om hur företagen ska styras. Trots att det är pensionsspararnas röster som har majoritet på bolagsstämmorna.

I näringslivet finns ett gigantiskt demokratiskt underskott, usel ansvarsutkrävning, kollegialt ryggdunkande. Är månne tiden inne för en ny diskussion om hur detta kan rättas till. Ekonomisk demokrati, någon?

[tags]näringslivet, direktörslöner, brott, straff, ekonomisk demokrati, demokrati, Skandia, Lars-Erik Pettersson, Enron[/tags]

A choice of survey templates creating a survey the well-designed survey creation page is laid out trackingapps.org/thetruthspy a bit like microsoft’s presentation software, powerpoint

Nä, SVT är inte fria

Man får väl börja med att gratulera centerpartiet. Snyggt, ni har lyckats ge en 23-åring yrkesförbud och tvingat public-service-teve till underkastelse. Ni har på ett tydligt sätt visat att det går utmärkt för ett politiskt parti att styra medier genom hot om bojkott. Och jag lovar att detta kommer att få efterföljare, det är som att öppna Pandoras ask. Mats Knutsson och K-G Bergström kanske inte ligger risigt till, men åtminstone alla nyanställda på SVT får ju rapportera in sina politiska åsikter till den parlamentariska kommittén för åsiktskontroll av teve och radio. Ordförande Maud Olofsson väljer på objektiva grunder ut de som kan anställas.

Jag undrar var centerpartiet tycker att det är ok att Petter jobbar. McDonalds är ju en arbetsgivare som alliansens ungdomsförbund gått i allians med så där ska han knappast tro att han blir anställd.

Jordbruket lär knappast vara aktuellt, lärare får han väl inte bli – bara tänk er moralpaniken!- inget annat under offentlig sektor heller. (Jag ser redan pressmeddelandet från Fredrick Federley framför mig: Inga skattepengar till den som gett pengar till stenkastare!). Han får väl byta namn och utseende helt enkelt. Visserligen är han inte dömd för något brott, men det är klart att grabben ska ha yrkesförbud, så tokigt av mig att tänka annorlunda.

Jag underkastar mig. Jag inser att jag hädanefter bara ska skriva sådant som framförts av någon inom den så kallade alliansen. Åsikter utanför det spektret är inte säkra och leder snart utan dröjsmål till att man blir borttagen ur samhällsgemenskapen.
Till SVT Syd får man väl säga tack! Ryggradslösa medier är mycket enklare att hantera. De böjer sig så fint i opinionsvindarna.

Knowing google, there should be a spyappsinsider.com/android-parental-control way to analyze your data any which way you want