Den politiska adeln – myt 2

Har en politisk klass ersatt forna tiders adel? Har efternamn med konstig klang ersatts av partibok och lojalitet med kompisar inom politiken? Är det sant att den politiska klassen nu omfattar samma andel av befolkningen som tidigare utgjordes av adeln – 0,5 % eller 45 000 personer?

Skärskådningen av DN:s Niklas Ekdals påståenden om den politiska adeln fortsätter här, och denna gång handlar det om Ekdals påstående att den politiska adeln kan jämföras i i storlek med den gamla adeln, cirka 0,5 procent av befolkningen, idag motsvarande 45 000 personer.

Det är svårt att förstå hur Ekdal fått ihop resonemanget om antalet i den politiska adeln. För att inte tvingas gissa har jag sökt honom över telefon och mejl för att han ska få en chans att utveckla resonemanget, men Ekdal har inte svarat. Om och när han gör det ska jag självklart publicera det här.

Men så här lyder Ekdals påstående för den som inte läst hans artikel:

Den gamla adeln i Sverige omfattade ungefär en halv procent av befolkningen. Som andel av dagens invånare skulle det motsvara 45 000 personer. Det är fler än den elit som ryms inom de politiska partierna, men om man räknar en vidare krets av ombudsmän, PR-konsulter och ideologiproducenter stämmer siffran ganska bra.

Låt oss titta lite på siffran 45 000 för att se hur man kan komma upp till den. Riksdagen har 349 ledamöter, lägger man där till riksdagspartiernas kanslier kan man ungefär dubbla den siffran men då tar man i. 700 således.

I regeringskansliet arbetar knappt 200 politiskt anställda inklusive statsråd, statssekreterare, pressekreterare, politiskt sakkunniga och några politiskt anställda assistenter. Nu är vi uppe i 900.

I Sverige finns 390 290 kommuner och 20 landsting eller regioner. Jag har inte hittat statistik över antalet heltidsanställda politiker och politiska sekreterare där så låt oss därför räkna riktigt högt. Om vi säger att det i varje kommun och landsting finns 4 heltidarvoderade majoritetspolitiker, 3 heltidsarvoderade oppositionspolitiker och 4 politiska sekreterare så blir det 4 510 3410 personer. Då vill jag understryka att denna siffra är vansinnigt högt räknad, det verkliga antalet är sannolikt mindre än hälften av detta. Nu är vi hur som helst uppe i 5 410 4310 personer.

Ekdal nämner PR-konsulter, ombudsmän och ideologiproducenter (jag antar att han menar ledarskribenter och tankesmedjor). Samtidigt har han på annan plats exkluderat fackliga uppdrag ur de som omfattas av den politiska adeln när han skriver ”på Per Albins tid kunde förloraren alltid gå tillbaka till sitt gamla yrke, sitt fackliga uppdrag eller sin gård.” Så då återstår väl partiombudsmännen. Jag är riktigt generös idag så jag drar till med att det finns 1 000 anställda ombudsmän i partier och ungdomsförbund. Högt, javisst, men det är långt kvar till 45 000 så jag har en rejäl marginal att spela med. Nu är vi uppe i 6 410 5310 personer.

PR-konsulterna då? Ja, enligt branschorganisationens statistik för 2004 så var 660 personer anställda i företagen. Som den med insyn i branschen känner till så jobbar mindre än en tredjedel av dessa med så kallad ”public-affairs-pr” eller lobbying, men för att fortsätta vara generösa drar vi till med 300 personer. Nu är vi uppe i 6 710 5610.

Tankesmedjor, ja det är nog inte mer än några tiotals personer. Vi säger 100. Det blir 6 810 5710.

Ledarskribenterna uppgår väl inklusive ledarskrivande chefredaktörer till några hundra. Vi säger 500 så har vi tagit i så vi spricker. 7 310 6210 personer blev det totalt. Jag är övertygad om att den siffran är mer korrekt om man tar bort mellan hälften och en tredjedel.

Sedan kan man i och för sig tro att Ekdal räknar in alla de opolitiska tjänstemännen i regeringskansliet i sin ekvation. Han skriver nämligen:

Bara i regeringskansliet sysselsätts en hel brigad, sju gånger så många människor som på 1960-talet. Kostnaderna för denna hyperaktivitet var 2005 nästan sex miljarder kronor, dubbelt så mycket som för tio år sedan.

Men de 4 600 opolitiska tjänstemännen i regeringskansliet berörs egentligen inte av val. De tillsätts inte av regeringen, anställningsförfarandet är helt öppet och departementens tjänstemän präglas av mycket höga akademiska meriter.

37 690 38 790 saknas alltså för att täcka Ekdals påståenden. Lägger man in ett tjugotal landshövdingar och kanske så mycket som 50 generaldirektörer och ambassadörer med politisk bakgrund förändrar det inte saken. Ekdal har noll koll. Problemet är att jag tror att han tror på vad han skriver.

Myten om den politiska adeln är så omhuldad av den svenska borgerligheten att den tas för given utan att någon granskar vad som påstås. Den har växt fram som en generell konspirationsteori för att förklara decennier av misslyckad borgerlig politik där man inte fått tillgång till regeringsmakten. Eftersom man inte gärna kan skylla detta på väljarna, behöver man en annan förklaring, och den politiska adeln känns förstås som en extra tjock retorisk stekpanna att dänga i huvudet på arbetarrörelsen.

I nästa avsnitt ska jag granska några myter om svensk utnämningspolitik, och jag tar Timbro till hjälp.

[UPPDATERING 2006-05-31] Efter att i en kommentar – Tack Nicklas! – blivit slagen på fingrarna angående hur många kommuner vi har i landet, 290 och inte 390 som jag först skrev, så har jag reviderat siffrorna. Det gör Ekdals påstående ännu mer orimligt.
[tags]Niklas Ekdal, DN, politik, politiska adeln, myter, demokrati, val2006[/tags]

The visuals are stunning, but in my opinion the celltrackingapps.com/spy-snapchat animals are a tad too cute for their own good