Återupprätta det kommunala samlingsstyret

I de flesta kommuner finns ofta en bred samsyn över partigränserna vad som behöver göras. Det har funnits en tradition av breda uppgörelser kring viktiga frågor och en samling kring frågor om kommunens eller landstingets väl. I det vardagliga politiska arbetet har inte de blockskiljande frågorna varit överordnade. Men i princip är nu samlingsstyret övergett i alla Sveriges kommuner. (Under förra mandatperioden styrdes bara Vårgårda och Ydre kommuner så.) Sedan början av 70-talet har det kommunala samlingsstyret fått ge vika för styresformer i våra kommuner där majoriteten markeras tydligare. Poängen med detta var att tydliggöra var det politiska ansvaret låg och ligger.

Stockholms stad var en av de sista stora kommuner som övergav samlingsstyret. Det skedde först 1994. En följd av detta är att politiken i Stockholm polariserats och blockgränserna cementerats i den praktiska politiken. Detta är en riksomfattande trend. Allt färre kommuner har blocköverskridande samarbeten, och med det borgerliga alliansbygget har denna utveckling förstärkts.

Det finns onekligen positiva effekter av att man lämnat samlingsstyret. Det har blivit tydligare för väljarna att se vem som bär det politiska ansvaret, men nackdelen är att det blivit svårare att bilda långsiktigt hållbara majoriteter i viktigare frågor. En kultur av samarbete för bygdens bästa har ersatts med en kultur av politisk konflikt.

Efter höstens val brottas de förtroendevalda i flera kommuner med majoritetsbildningsfrågan. I de kommuner där exempelvis sverigedemokraterna blivit vågmästare är det extra knepigt. En lösning som få politiker i något av blocken verkar ha övervägt är att pröva samlingsstyret igen. Antagligen beror detta på ovana, men också en oförmåga att våga lita på att ”den andra sidan” vill bidra till kommunens väl. I socialdemokraternas tidning ”Stockholmstidningen” kan man läsa ett för dagens kommunpolitiker ganska typiskt uttalande av moderaternas länsordförande Erik Langby:

Det grundläggande är att vi inte förhandlar med sverigedemokraterna, men vi tror heller inte på breda lösningar. Det gagnar inte demokratin eller de etablerade partiernas kontakt med väljarna. Det behövs en tydlig majoritet och opposition.

För mig är det ganska oförklarligt att breda lösningar skulle vara ett demokratiskt problem. Jag tror att kommunsverige generellt skulle tjäna på att våga pröva samlingsstyret som form igen.

[tags]kommuner, demokrati, samlingsstyre, politik, partier, blockpolitik[/tags]

Att ta från de fattiga och ge till de rika

En reform som för en liten peng öppnar kunskapens portar för de som ännu inte varit innanför. En reform som minskar administration och ökar tillgängligheten för vanliga människor. En reform som med en 10-procentig anslagsökning ökar nyttan med 159 procent. Vem säger nej till en sådan?

En borgerlig regering.

När nu de fria entréerna på muséerna tas bort är det hugg mot folkbildningen. Tanken måste vara att det varit problematiskt att våra muséer fyllts till bristningsgränsen och bildningen spridit sig till grupper som aldrig tidigare sökt sig dit. Kanske var den störande – arbetarklassen – när den tog sig in i kunskapens salonger på Djurgården och Östermalm.

En borgerlig kulturpolitik söker inte bredden, den är inte bildningsvänlig, den vill göra kulturen till ett reservat för de redan beställda. Den tar från de fattiga och ger till de rika.

Vad kan man göra åt detta? Sannolikt  inte mycket. Regeringen som sitter nu gick till val på att vara en regering för alla, men visade sig vara en regering för de få. Det får vi leva med i fyra år. Men vi behöver inte vara tysta. Vi kan protestera!

[tags]kultur, utbildning, muséer, fri entré, politik[/tags]

Jakten på den perfekta plånboken

I röran som präglat de senaste 14 dagarna i mitt liv försvann min plånbok. Nyinköpt busskort, legitimation, 70 spänn och en plånbok jag hade börjat älska efter nästan 10 års trogen tjänst. Polisanmälan, spärrade kort och livet blir lite svårare att leva. Men kanske svårast av allt är att hitta en ny plånbok att älska.

Jag ville inte ha samma typ av gammal vanlig herrmodell. Denna gång ville jag ha något slankare och lite sportigare. Det blev en kombinerad sedelklämma/korthållare från designtorget som blev första inköpet. Med brun utsida och orange insida och en snygg mattborstad sedelklämma kom den ganska nära det jag sökte.

magicwallet.jpgMen riktigt frälst blev jag i denna lilla sak från J. Crews damaccessoirer. Det är en magic wallet. Helt platt, inga sedelfickor, bara 4 fack för kreditkort och det enda man gör när man vill stoppa saker i plånboken är att öppna den, stänga den och sen öppna den igen. Sen är sedeln/kortet/kvittot/fotot fast i plånboken. Tyvärr säljer inte J. Crew plånboken till Sverige över sin hemsida, men jag har nu köpt ett par på Ebay. Kanske sparade jag rent av några kronor på affären.

Så om allt går vägen så är jag snart innehavare av tre snygga magiska plånböcker. Och med magiska krafter på min sida lär jag aldrig mer bli av med kort, pengar och leg.

[tags]plånbok, j. crew, ebay, accessoirer, magic wallet[/tags]

Charmigt, vårdslöst och frustrerat

Jag besökte Mosebacke etablissemang igår, där hade gruppen ”Svensk pop” releaseparty för sin senaste skiva ”Detta var oerhört”. Svensk pop framförde 10 låtar från skivan och det var en charmerande, bullrig och stökig tillställning.

Låtarna som mestadels handlar om frustrerade sexuella relationer och kluriga vinklar på världen. Man känner sig tillbakaflyttad till gymnasieårens kval och glädjeämnen. Det är lättviktigt som i ”Jag ska ligga med hela världen”, småpolitiskt klurigt som i ”Världsfred” och rent av pekoralt som i ”Riddarfjärden”. Visst det är lättviktigt, och när jag lämnade konserten tog jag inte med mig mer än cd-skivan och ett leende. Men det är inte så jävla dåligt.
[tags]musik, svensk pop, recensioner[/tags]

Dags för öppna bidragsredovisningar!

Cecilia Garme (som nu tråkigt nog lämnar Expressen) och Johannes Nesser har idag publicerat ett viktigt grävjobb om de dolda stöden till moderaterna. Det är intressant eftersom ett av de vanligaste angreppen från högern på socialdemokratin är det stöd man får från LO-kollektivet. Som om det skulle vara fulare att ta emot pengar från arbetare än från kapitalister.

Grundfrågan om ekonomiskt stöd till partierna och vilket inflytande det skänker över politiken är viktig, men riskerar alltid att komma bort sig i en moraliserande diskussion om ”vem som är värst”. Att LO och SAP genom historien har haft starka band, ekonomisk personellt och politiskt är väl känt. I begynnelsen var de samma organisation. Att moderaterna på samma sätt har haft lika starka band med näringslivet är kanske lite mindre debatterat men har samma historiska bakgrund. Moderaterna och socialdemokraterna är och har varit klassföreträdare i politiken.

Är då detta ett problem? Nej, inte ett särskilt stort problem om det hela redovisas öppet. Men i fråga om den öppna redovisningen har moderaterna varit mer ovilliga än socialdemokratin att ta steg framåt. Och det är förstås ett problem. Men för moderaterna har det inte varit särskilt knepigt att hantera, eftersom mediernas uppmärksamhet mest har legat på samarbetet mellan SAP och LO.

De svenska partierna finansieras idag av medlemsavgifter, mandatstöd från statlig och kommunal nivå samt bidrag från organisationer företag och enskilda. Den första och tredje kategorin finansiärer förväntar sig inflytande för de pengar de satsar. Med största sannolikhet får de också ett sådant. Vidden av detta inflytande är svårt att bedöma utan offentlig redovisning.

Men också de offentliga partistöden spelar roll för partiernas utveckling. För de flesta etablerade partier idag är de offentliga stöden lejonparten av intäkterna. Det i sin tur reducerar medlemmarnas inflytande över partiernas politik. Om medlemsavgifterna motsvarar någonstans mellan 5 – 15 procent av ett partis intäkter betyder det att partiledningarna inte är beroende av medlemmarna för att hålla organisationen flytande. På detta sätt minskas medlemmarnas reella makt över politiken.

En tydlig redovisning av förhållandet mellan medlemsavgifter och de övriga bidragen partierna får, samt en redovisning av bidragens avsändare skulle göra det lättare för både medlemmar och väljare att förstå och förhålla sig till ett partis politiska hållningar.

Det är dags att moderaterna släpper på motståndet, svensk politik skulle må bäst av öppna redovisningar av bidragen till partierna.

[tags]partistöd, politik, socialdemokraterna, moderaterna, makt[/tags]

Fantomsmärtor efter Olof Palme

Det var februari 1986, Alva Myrdal hade gått bort, socialdemokraterna samlades till minnesstund. Ett fackeltåg gick mot Storkyrkan där högtiden skulle vara. Jag var där tillsammans med mina vänner i SSU-klubben. Jag stannade till för att prata med någon jag kände igen och då börjar fackeltåget att röra sig. Bland facklorna och i mörkret hittar jag inte mina kompisar. Jag springer längs tåget för att försöka hitta dem.

Plötsligt är jag längst fram i tåget, där går Olof Palme, Maj-Britt Theorin och Sten Andersson och säkert fler dignitärer som jag inte kände igen. Maj-Britt som jag kände lite bättre ropar på mig och plötsligt går jag längst fram i tåget, några steg från statsministern. Jag sa inte ett pip, jag var så oerhört nervös.

Jag stannade utanför Storkyrkan, vågade inte följa med längre och så småningom hittar jag mina kompisar. Ett par veckor senare mördar någon Olof Palme, klockan tre på natten ringer min kompis Camilla och väcker min pappa som i sin tur väcker mig. Jag åker till mordplatsen, jag är där halv fem.

Min bild av Olof Palme färgas av februarimörkret 1986. Politikern Palme döljs bakom död och mord. Det rymmer en stor tragik, en livsgärning som aldrig kan tecknas utan mordet som ständig skugga.

Men livstecknare saknas sannerligen inte. I Expressen skriver idag Carl Bildt om att världen sprang ifrån Palme. I Aftonbladet tecknar Lena Sundström ett porträtt över en politiker som såg sin samtid. Teserna är verkligen olika.

Bildt menar att Palme skulle blivit ifrånsprungen av systemskiftets alla krav. Hans period, menar Bildt, var en ängslig period mellan folkhemsbygge och systemskifte.

Sundström å andra sidan pekar på att Sverige inte tilläts vara en neutral spelbricka på stormakternas bord under Palmes tid, inte så undergivna omvärldens tyckanden som vi är idag. Och hon avslutar:

Vi får den betydelse som vi ger oss själva. Politik är att vilja. Måste alltid handla om att vilja. Och Olof Palme lever inte idag, men som alla människor som dör före sin tid, finns han kvar ändå. En konkret känsla av något annat som kunde varit, som fantomsmärtor i en arm, och ett ont av något som fattas. Just därför att det en gång fanns något som var bra.

Sverige tappade politisk styrfart efter Olof Palme, vi genomgick ett systemskifte precis som Carl Bildt säger. Politik är i mycket reducerat, från att vilja till att förvalta. Kanske hade det blivit likadant ändå, men fantomsmärtorna finns där ilsket pockande på uppmärksamhet.

Unckel ny landshövding i Stockholm

Per Unckel - Bild från WikipediaSå har den borgerliga regeringen gjort sin första landshövdingeutnämning. Det blev Per Unckel, tidigare stark man i Carl Bildts ”bunkergäng”, som utsetts till ny landshövding i Stockholm. Per Unckel har säkert goda förutsättningar att bli en bra landshövding, även om jag personligen hoppades mer på Carl Cederschiöld om det nu skulle bli en moderat.

Fördelningen av landshövdingeämbetena runt om i landet tippar med denna utnämning över till borgerlig favör. 9 från de borgerliga partierna, 8 från s, v och mp samt 4 opolitiska. Om något parti är överrepresenterat bland landshövdingarna så är det Läs mer

Ingen älskar en världsförbättrare

Jag satt i SVT 24:s ”Pressklubben” i kväll och diskuterade grävande journalistik. I slutet av programmet ställde programledaren frågan ”Varför blir man journalist” och konsensus runt bordet tycktes vara ”För att man vill förändra världen”.

Det är säkert sant, de flesta som söker sig till journalistyrket gör det säkert för att de vill förändra världen till det bättre. Genom medias slagkraft kan man sätta strålkastarljuset på det som är dåligt och korrupt, och man kan lyfta fram sådant som gör världen till en vacker plats att leva på.

Det slog mig att precis samma sak kan sägas om de som söker sig till politiken. Alla jag känner i politiken, från höger Läs mer

En stad att leva i

Socialdemokraternas största tillbakagång skedde i Stockholmsregionen och det finns skäl att fundera en del på hur en socialdemokratisk storstadspolitik ska kunna finnas eller återvinnas. Kanske finns en sådan politik att hitta i storstadens utveckling och en tanke slog mig när jag idag läste första sidan på DN:s kulturdel. Är Stockholm egentligen en storstad? Var är myllret? Var finns människorna?

När Stockholm vuxit de senaste decennierna har inte stenstaden innanför Läs mer

Hafsiga förslag för att åstadkomma lönedumpning

”Hur kan det ses som lönedumpning att vi sänker a-kassans nivåer till de som gällde -97?”, frågade arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i SVT:s Godmorgon Sverige i morse. Svaret är förstås enkelt. Det handlar om lönedumpning eftersom a-kassan fungerar som en markör av minimilöner i Sverige och sedan 1997 har vi haft en oavbruten reallönetillväxt. Att pressa tillbaka lönenivåerna till -97 års nivåer är förstås ingenting annat än lönedumpning.

De tre stora fackliga organisationerna protesterar Läs mer