Litet intresse för att bli Sveriges nästa konsumentombudsman

Regeringen den 15 mars ut vid tillika (KO). Intresset har hittills varit mycket svalt. När två veckor gått av den knappt månadslånga ansökningstiden har bara tre ansökningar kommit in.

De tre som hittills ansökt är:

Olof Johansson, senast anställd som stabsjurist vid kronofogdemyndigheten i Umeå. Numera boende i Varberg

Jacob Ceder, advokat och delägare i advokatfirma i Vänersborg

Thomas Rasmussen, arbetslös med ströjobb som BlackJack-dealer. Boende i Kristinehamn

Två av ansökningarna – Rasmussen och Ceder – har inkommit via e-post och utan formell meritförteckning.

Ansökningstiden för jobbet går ut den 12 april. Kommer regeringens nya tillsättningsprocess ge oss chefer med högre kvalifikationer än tidigare?

[tags]regeringen, utnämningar, utnämningspolitik, KO, konsumentverket, konsumentombudsmannen, politik[/tags] Lower saturation point lower boiling point lower melting writemyessay4me.org/ point lower due point question 20 in the hydrogenation of benzene,the condition for reaction is

Opinionstrender förstärks – men inte för Sd

Opinionsanalys Trenderna från Sentios mätning är desamma i den mätning som presenteras idag av TEMO/Synnovate och DN. Socialdemokraterna är ensamma större än de borgerliga partierna. Det är ett aldrig tidigare skådat ras för en nytillträdd regering. Kristdemokraterna ligger farligt nära fyraprocentspärren, men de är inte ensamma. Alla alliansens småpartier rasar. Och moderaterna börjar nu också att falla i opinionen. Alliansen visade sig vara en jätte på lerfötter.

Sverigedemokraterna noterar inte alls några rekordsiffror hos TEMO och det kan nog vara klokt att avvakta ytterligare några mätningar innan man betraktar deras etablering som helt klar.

I det röda laget är det framför allt socialdemokraterna som gått fram. För vänstern och miljöpartiet är situationen stabil. Men socialdemokraterna är nu ensamma större än de borgerliga partierna tillsammans. Mätningen är också gjord när ledarfrågan inom socialdemokratin var avgjord. Socialdemokratin har nu lämnat det ledarlösa tillstånd som tycks varit gynnande i opinionen, men med ledare verkar det också gå bra.

[tags]opinionsundersökning, analys, temo, politik[/tags]

Claudine isaacs professor of medicine and oncology and the co-director of the breast cancer program http://pro-essay-writer.com at the lombardi comprehensive cancer center at georgetown university

Petters patetiska pladder

Det är svårt att debattera med någon som inte lyssnar eller läser på det som sägs eller skrivs. Och det har uppenbarligen inte Petter Nilsson gjort när han på SVT Opinion svarar på mitt inlägg om problemen med anonymitet i en demokratisk debatt. Men jag gör ett försök.

Min uppfattning om att anonymiteten är skadlig för debatten begränsar sig inte, vilket Petter låtsas om, till de tillfällen då det framförs hot om våld eller grova påhopp. Nej, jag tycker det är betydligt mer bekymmersamt än så. Det handlar om demokratins fundamenta. Demokratin är inte begränsad till det tillfälle vi går till valurnorna eller räcker upp handen i en votering. Framför allt är demokrati ett styrelseskick som bygger på debatt och att argument prövas mot varandra.

Den debatten kan ske på torget, vid fikarasten, i riksdagens plenisal, insändarsidor eller på nätet. Överallt där människor interagerar med varandra. På de allra flesta platser skulle vi inte acceptera att en främmande person med dold identitet trängde sig in i våra diskussioner. Men på internet förväntas vi göra det, jag köper inte det. Det skapar en för kraftig obalans i debatten.

Låt oss för en stund föreställa oss en fri debatt där alla aktörer var anonyma. Det skulle, och det medger jag gärna, ha den fördelen att ingen kan dra fördelen av att vara känd sedan tidigare. Men nackdelarna är enorma. Vem tar ansvar för de förslag som presenteras? Hur utser vi våra representanter i en krets av anonyma, där man inte vet vem man röstar på? Hur utkräver vi sedan ansvar av den anonyme som blivit vald till en funktion?

Kort sagt, det funkar inte.

Demokratin förutsätter att de som ställer upp i val är kända. Demokratin förutsätter också medborgare som deltar i den samhälleliga debatten. Men om vissa i denna debatt är begränsade av att behöva ta ansvar för det som sägs och utförs medan andra kan delta fritt utan ansvarskravet då får vi en usel debatt och därmed en usel demokrati. Därför att debatten förs på ojämlika villkor. Och jämlikheten är en förutsättning för en man – en röst.

Petter blandar ihop demokratins två led – debatten och voteringen. Han skriver att ”Om nu åsikter som inte knyts till en enskild individ är odemokratiska – vad ska vi då göra med rösthemligheten? Ska vi göra identitetskontroller på insändare?”. Svaret är förstås enkelt.

Rösthemligheten är inte en del av den demokratiska diskussionen utan en del av processen där debatten avgörs. Deltagandet i detta är allt annat än anonymt. När du går till valurnan prickas du av, du deltar i valet med din identitet redovisad. Vad du röstar på är däremot hemligt, vilket garanterar att ingen kan använda ditt val emot dig eller utöva påtryckningar. Och på tidningsredaktionerna brukar insändarredaktörerna vara mycket noga med att de insändare som publiceras har en riktig avsändare, däremot accepterar man ofta signaturer. För övrigt precis samma ordning som jag valt att ha på min blogg.

När Petter skriver:

En åsikt som jag tillmäter värde för att den är genomtänkt, välargumenterad och intressant släpper jag långt hellre fram trots oklar avsändare än de aldrig så ointressanta ”ställningstaganden” från diverse kändispolitiker.

Det är ju närmast en truism. Och frågan jag ställer mig är varför en åsikt som är genomtänkt, välargumenterad och intressant behöver skydd av anonymitet. Är det inte viktigt att en sådan åsikt prövas på samma villkor som de ointressanta ställningstagandena från kändispolitiker som Petter själv?

Ps. Och ja, rubrikvalet är gjort för att visa att man kan vara uppriktig även om man uppträder under eget namn.

[tags]anonymitet, internet, bloggosfären, demokrati, politik[/tags]

She is an assistant professor in the school of nursing https://essayclick.net/ at the university of minnesota

Rödgrön majoritet trots Sd:s framryckning

Opinionsanalys Sverigedemokraterna rycker fram i opinionen och kristdemokraterna har halverats sedan valet. Det är kanske de viktigaste förändringarna man kan se i den opinionssundersökning som idag har publicerats av det nya undersökningsföretaget Sentio och som genomfördes 20-26 mars.

sentiomars.gif

Socialdemokraterna får ett stort stöd i undersökningen (44 procent). Tillsammans med vänsterpartiet (5,0) och miljöpartiet (5,5) samlar man ihop stöd av 54,5 procent av svenskarna. På den borgerliga kanten är det framför allt kristdemokraterna som har stora bekymmer. Med ett stöd på 3,2 procent – en halvering sedan valet – skulle man falla ur riksdagen om det vore val idag. Men istället skulle vi få ett nytt parti.

Sverigedemokraterna rycker fram och har för första gången i en opinionsundersökning stöd av fler än 4 procent av befolkningen (4,3). Sverigedemokraterna har visat sig vara ett tämligen stabilt borgerligt stödparti i de kommuner där man har representation. Men trots detta skulle Alliansen utan Kd men med Sd bara skrapa ihop 41,2 procent av väljarnas stöd. Räknar man stödet för Alliansen inklusive Kd men exklusive Sd har man bara stöd av 40,1 procent av väljarna. Moderaterna (23,2), Centerpartiet (7,5) och Folkpartiet (6,2) har också tappat sedan valet.

Sverigedemokraterna har som strategi att bland annat ta väljare av kristdemokraterna och det är möjligt att detta är ett tecken på att de håller på att lyckas. Är det månne så att det vaccin mot den invandrarfientliga populisthögern som den svenska politiken fick av Ny Demokrati nu håller på att sluta verka?

[tags]opinionsundersökning, anays, sentio, politik[/tags]

Praising the iphone 6′s design came about as a response to that question, and in the bid to www.spying.ninja/keylogger explain the young company’s position on the matter

Ordningen har Persson ansvar för

Jag tycker det var modigt av Persson att ställa upp på Fichtelius projekt. Modigt och kanske lite korkat. När Tage Erlander skrev sina dagböcker så ägde han själv sina omdömen om medarbetare och motarbetare. Ingen utom Erlander själv kunde välja och vraka i den information, de ögonblicksbilder som samlats där.

När Erlander sedan avgår väljer han att skriva sin memoarer. Att ge ut dagböcker med omdömen direkt efter sin tid i politiken var det inte tal om. I Perssons fall är ambitionen att göra tvärtom. ”Dagböckerna” ges ut före memoarerna. Eftertanke och reflektion om den tid som varit försvinner därmed ur historiebeskrivningen. Det är lite olyckligt, men det är inte SVT:s ansvar utan Perssons.

Persson har förstås rätt i att bilden av honom som statsminister och partiordförande knappast formas av dessa dagars debatt. Det finns också tio års politiskt resultat att förhålla sig till. Snart får vi se mer material från SVT och strax därefter kommer Perssons memoarer. Men inte ens då kommer bilden vara formad. Man kan dra ett par andetag, lugna sig, vänta 10 år, och vips kommer dessa dagars debatt visa sig handlat om futiliteter.

Nu går inrikespolitiken vidare utan Göran Persson, och det kommer i huvudsak denna blogg att göra också. Lite distans skadar inte och det får man genom att ta en paus.

[tags]göran persson, politik, media, minnen[/tags]

L am in great https://www.midnightpapers.com/ write my paper need of the scholarship and my target year is 2017

Ett skitnödigt förhållande till sanningen

Om man inte kan bevisa att man talar sanning, ljuger man då?

Om två personer har olika uppfattningar om hur något hände, är då en av personerna en lögnare?

Det har funnit flera skäl att den senaste veckan fundera över sanning och lögn i den offentliga debatten. Mina artiklar om katastrofkommissionen, och den efterföljande debatten, har bland annat satt ljus på detta. Har regeringskansliet försökt dra undan information eller inte? Det mesta tycks tala för att RK varit helt öppna med sina uppgifter i starten och sedan varit övertygade om att de egna rutinerna följts så att säkerhetskopiorna förstörts. Men finns det inget BEVIS för att det inte skett en mörkläggning. Det finns heller inget BEVIS att det skett. Men den politiska makten tycks ha en omvänd bevisbörda i sitt förhållande till medierna. Kan man inte bevisa att det är sant – så måste det vara lögn!

I samma situation befinner sig Göran Persson efter dokumentären ”Ordförande Persson”. Vi har sett ögonblicksbilder från ett tioårigt maktinnehav, vi har sett honom uttala sig kontroversiellt och många gånger elakt. Det har han gjort i direkt anslutning till de händelser han kommenterat. De utpekade invänder: ”Det är inte sant!”, ”det är inte min minnesbild”, ”så gick det inte till”. Någon sanning finns förstås inte att hitta. Ögonblicken är passerade. Men varför utgår medierna ifrån att Persson ljuger? Varför har plötsligt Bildt en enorm trovärdighet som sanningsvittne, han har ju slirat förr. Och åtminstone ett påstående om honom, från Persson, var ju fullständigt relevant vid tidpunkten då det yttrades. Hur kommer det sig att Alf Svenssons uttalande om ett möte han aldrig var med på tillmäts större betydelse än en redogörelse från en som var med?

Efter dokumentären har Göran Persson utpekats som lögnare. I Expressen kunde man ta del av en lista med ”Perssons 7 lögner”, i stort sätt alla andra medier har presenterat saken på liknande sätt. Men inte bevis, bara andra versioner från inblandade med andra intressen. Vem som har rätt? Jag vet inte. Jag var inte där. I några av fallen tror jag båda parter har rätt, så kan det nämligen falla sig ibland. Jag har beslutat mig för att få saken prövad i åtminstone ett fall. Det är Aktuellts 21-sändning den 21 mars i år. I tio minuter och tio sekunder påstår studioreportrarna och inbjudna debattörer att Persson ljuger. Inget konkret bevis för detta presenteras. Är detta opartiskhet? Är det opartiskt när Anna Hedenmo säger:

…de här fantasierna eller osanningarna, lögnerna eller vad man väljer att säga, spelar de någon roll?

eller

Men en statsman, en statsminister sedan så många år, även om den del är inspelat de första åren, kan han inte kunna hålla sig till sanningen när han vet att det ska sändas?

Vill vi verkligen leva i ett samhälle där den som anklagas för lögn är den som har bevisbördan på sig, medan den som anklagar undgår granskning? Vilken slags företrädare får vi om de alltid måste vara beredda att bli utdömda som lögnare utan bevis?

Om man inte kan bevisa att man talar sanning, ljuger man då?

Om två personer har olika uppfattningar om hur något hände, är då en av personerna en lögnare?

Mitt svar på båda frågorna är nej. Det ger mig en världsbild av gråskalor där inte allt är svart – eller vitt. Det blir lite mindre rubrikmässigt, men det blir mänskligare.

[tags]politik, sanning, lögn, tsunamibanden, katastrofkommissionen, göran persson[/tags]

He essay paper writing help will already have a pattern – a pattern which is of premium quality

Anonymitet på nätet

Jag kommer under kvällen att delta i en debatt i SVT:s ”Argument” om anonymitet på nätet. Som de flesta av mina läsare känner till så tycker jag att anonymitet i samhällsdebatten är värdelöst och ofta skadligt. Om detta skriver jag idag också en artikel på SVT:s opinionssidor. Nedan ett litet utdrag.

I Sverige har vi en långt gången yttrande- och tryckfrihet. Vi kan kritisera våra makthavare utan att känna rädsla för att denna kritik ska slå tillbaka. Yttrandefriheten har få begränsningar, men några finns där. Vi får inte hota eller förtala någon och vi får inte hetsa mot en folkgrupp, ett slags kollektivt förtal. Därutöver är det fritt fram att säga precis vad man vill.

Poängen med demokratin är att det ska finnas utrymme för många olika åsikter och röster. De ska på lika villkor brytas mot varandra för att genom samtal och slutligen omröstning leda fram till beslut. Men det samtalet upphör att fungera om en stor del av deltagarna uppträder maskerade.

Yttrandefriheten är något vi alla har skäl att värna om. Och risken är att om de fega personer som inte vågar stå för sina åsikter blir allt för många så kommer röster höjas för att reglera och göra inskränkningar i yttrandefriheten för att ”skydda” det demokratiska samtalet. Men varje inskränkning i yttrandefriheten måste vägas på guldvåg. I ett samhälle där anonymitet förbjuds kan makten lätt slå mot dem som opponerar. Anonymiteten är en sista utväg när samhället blivit repressivt.

Själv släpper jag inte längre fram anonyma kommentarer på min blogg. Av rättviseskäl. Jag står för vad jag skriver och tänker, den som vill samtala med mig på min blogg får göra det samma. Lika lite som jag pratar med maskerade människor på stan om politik och samhälle lika lite tänker jag göra det på min blogg. De anonyma försöker bara parasitera på det arbete jag lagt ner.

[tags]anonymitet, bloggosfären, debatt, yttrandefrihet[/tags]

Dezember 2014 um 10 05 zuletzt sei diskutiert Besuchen Sie ihre URL worden, ob man diese jungen und mädchen wegen kindswohlgefährdung aus ihren familien rausnehmen müsse

Vad gick fel i regeringskansliet?

Konstitutionsutskottet fick inte ta del av de e-postloggar som de begärde ut den 23 mars 2006. Varför då? Var det en mörkläggning som skedde eller finns det en annan förklaring?

Det mesta talar emot att regeringskansliet skulle ha medvetet mörklagt någon information. All den information som finns på de så kallade ”tsunamibanden” blev den första katastrofkommissionen erbjudna i början av sitt arbete. Och en stor del av informationen lämnades också över, annat tackade kommissionen nej till. Men varför fick då inte KU samma upplysningar ett drygt år senare?

För att få svaret på det får vi gå tillbaka till 2001. Då beslutade nämligen regeringskansliets arkivarie att säkerthetskopior med e-post skulle gallras efter 90 dagar. För att inte fylla upp varenda utrymme i regeringskansliet med sparad information så gallras mycket bort, sådan information som man bedömer att man inte behöver.

Men på våren 2005 beslutar sig dåvarande chefen för Regeringskansliets förvaltningsavdelning, Gunnar Holmgren, för att göra ett undantag. Katastrofkommissionen har tackat nej till att ta del av allt e-postmaterial, men Holmgren beslutar att det ska sparas ändå. Sedan slutar han som chef på RK och går vidare till positionen som generaldirektör på FMV. När jag frågar honom om detta så berättar han att han glömt att informera sin efterträdare Jan Landahl om att e-posten finns sparad.

När frågorna från KU kommer är man på regeringskansliet övertygad om att gallringsrutinerna följts. Det ska inte finnas några loggar kvar. Och denna övertygelse är säkert orsaken till att man inte letar. Mörkläggning? Nej knappast. Slarv. Ja, det får man nog säga. Men inte underligare än att det är förståeligt.

När jag talar med förvaltningsavdelningens chefjurist Bengt Nordqvist så är han mycket noga med att påpeka att han aldrig under hela denna hantering talat med någon i den politiska ledningen om detta. Han är till och med noggrann med att understryka att han aldrig diskuterat utlämnande av allmänna handlingar med någon politisk ledning under de sju år han har varit på jobbet.

Visst kan man kritisera slarvet vid chefsbytet på regeringskansliet, men när man kallar det mörkläggning så är det för att förmedla en bild av konspirationer och hemlighetsmakeri, något det aldrig har varit fråga om.

[tags]tsunamibanden, flodvågskatastrofen, regeringskansliet, katastrofkommissionen, granskning, mörkläggning, ku[/tags]

Aber niemand dieser computer- und bildungsexperten sieht sich genötigt ein solches konzept hausarbeit-agentur.com zu erstellen und dieses wissenschaftlich untersuchen zu lassen

Konstitutionsutskottets granskning av e-post

Det finns med anledning av dagens artikel i DN, där Johan Hirschfeldt bekräftar uppgifterna i min förra artikel anledning att titta lite på KU:s granskning också. Ett frekvent återkommande påstående är att KU fem gånger begärt ut e-postloggarna från regeringskansliet. Det är ett påstående som bara stämmer om man har en mycket bred definition av vad som faktiskt skett.

Många av Svenska Dagbladets artiklar om ”tsunamibanden” handlar om Konstitutionsutskottets (KU) granskning av hanteringen av tsunamikatastrofen. Det är lätt att få intrycket när man läser artiklarna att KU vid ett flertal tillfällen frågat efter de säkerhetskopior som kallas ”tsunamibanden”. Jag har därför begärt ut och tagit del av den skriftväxling som skett mellan KU och regeringskansliet och då framträder en lite annan bild.

1. Den 26 januari 2006 skickar KU över en begäran om kompletterande material från regeringskansliet. Promemorian är mycket omfattande och berör i huvudsak inte alls e-post. På sidan 3, fråga 14, ber utskottet om att få ta del av den e-post som kommit in och gått ut från regeringskansliet den 26 december. Regeringskansliet svarar att denna information finns i det material som tidigare överlämnats till katastrofkommissionen och som utskottet har tillgång till. Vid denna förfrågan fanns det alltså ingen anledning att leta efter några säkerhetskopior, materialet var redan framtaget.

2. Samma datum den 26 januari 2006 skickar KU över en annan skrivelse där man begär förtydliganden kring vilka kontakter Lars Danielsson och Hans Dahlgren haft under annandagen. Vare sig Dahlgren eller Danielsson har påstått att de haft några mejlkontakter så inte heller denna gång finns det någon anledning för regeringskansliet att leta efter säkerhetskopior på e-post, vare sig frågan eller svaret behandlar heller e-post.

3. Tredje gången KU skriver till regeringskansliet begär man ut inpasseringsloggarna för den 26 december. Denna fråga rör heller inte material som skulle kunna finnas på säkerhetskopior över e-post. I regeringskansliets svar framgår det att en sådan logg inte finns att tillgå och att en känd person kan passera in i Rosenbad utan att registreras.

4. I den fjärde promemorian från KU den 13 februari 2006 närmar man sig e-post igen. Det man frågar efter är den sändlista som Lennart Brittner på försvarsdepartementets underrättelse och beredskapsenhet använde sig av när de skickade ut brev till regeringskansliets krisledning den 26 december. Av regeringskansliets svar framgår att Brittner använde sig av sin hemdator när han skickade ut brevet. En skärmdump med den lista han använt sänds över till utskottet. (Den är hemligstämplad så det går inte att se mottagarna för oss vanliga dödliga)

5. Den femte promemorian från KU den 21 februari 2006, är en fortsättning på den fjärde. Man vill ha klarhet i vad det är Brittner kallar den ”anonyma listan” (Det är helt enkelt de adressater han lagt upp under BCC – black carbon copy) och vilka adressater som fanns på denna. Regeringskansliets svar gör tydligt vad som menas med anonyma listan och förklarar omständigheterna bakom den ”skärmdump” som gjorts på Brittners hemdator. Den är överlämnad till katastrofkommissionen.

6. Den sjätte promemorian från KU handlar däremot om sådan information man skulle kunna hitta på säkerhetskopiorna. Utskottet frågar om e-post till regeringskansliet genererar loggar och ber att få ta del av dessa om de finns kvar. Regeringskansliet svarar att sådan e-post genererar loggar och säger också att e-posten för 2004 och en stor del av 2005 har gallrats bort.

Det sista svaret vet vi inte stämmer. Säkerhetskopiorna fanns kvar. Så varför svarade regeringskansliet som de gjorde? Jag försöker reda ut den saken i nästa inlägg.

[tags]tsunamibanden, flodvågskatastrofen, regeringskansliet, katastrofkommissionen, granskning, mörkläggning, ku[/tags]

Recent performing arts graduates, they are currently based in france, and are very passionate help me write my essay from https://goldessayclub.com/ about books, cinema, photography and fashion

Katastrofkommissionen mörkar om sin tillgång till tsunamimejl

Den 13 oktober, mitt under brinnande regeringskris där två statsråd kommer att avgå, kallar statsminister Fredrik Reinfeldt till presskonferens. Svenska Dagbladet hade begärt fram säkerhetskopiorna på regeringskansliets e-post under veckorna efter tsunamin och dessa hade hittats inlåsta i ett kassaskåp. Dagarna efter kan vi i alla Sveriges medier läsa om den mörkläggningsoperation som hade skett från regeringen Persson i syfte att dölja det som skett i hanteringen av tsunamin.

Men hade det skett någon mörkläggning? För att få svaret på den frågan söker jag mig till Riksarkivet för finna spår efter uppgifter som kommissionen efterfrågat och blivit nekade. I diariet hittar jag ett dokument registrerat den 24 februari 2005. ”Beställning av e-postlogg” står det och det är regeringskansliets chefjurist Bengt Nordqvist som sänt in det. Det som är insänt är en utskrift av regeringskansliets ut- och ingående externa e-post.

Jag tar kontakt med Bengt Nordqvist som bekräftar att han den 22 eller 23 februari 2005 hade ett möte med katastrofkommissionens ordförande Johan Hirschfeldt om vilket material man kunde erbjuda från regeringskansliet. Det man kommer överens om och som sänds över är en fullständig förteckning över e-post som sänts in eller ut från regeringskansliet. Nordqvist erbjuder också katastrofkommissionen tillgång till den interna loggen över e-post som skickats mellan departementens tjänstemän. Hirschfeldt avböjer att ta del av denna logg. Kommissionen anser inte detta nödvändigt för att kunna ta ställning till arbetet i regeringskansliet.

Katastrofkommissionen hade alltså från början fullständig tillgång till det e-postmaterial som nu är känt som ”tsunamibanden”. Efter att e-postloggen skickats över i början av den ursprungliga kommissionens arbete så efterfrågar kommissionen aldrig någon komplettering. Men trots kommissionens ointresse beslutar dåvarande chefen för regeringskansliet, Gunnar Holmgren, att spara säkerhetskopior från dessa dagar. Den normala rutinen, beslutad av regeringskansliets arkivarie 2001, är att dessa kopior spelas över eller förstörs efter 90 dagar. Åtgärden kallas för gallring.

När Svenska Dagbladet på hösten 2006 begär ut säkerhetskopiorna så borde de med regeringskansliets normala rutiner ha varit förstörda för många månader sedan. Att så inte är fallet tyder inte precis på någon mörkläggningsoperation utan snarast det motsatta. Men mediebilden blir tydlig. En mörkläggning har skett. Allmänheten fick intrycket av att här fanns information som undanhållits katastrofkommissionen, men så var inte fallet. Reinfeldts presskonferens blir istället början på förvandlingen av en oberoende kommission till en politisk domstol.

Ansvarsfrågan och händelseförloppet efter tsunamin är mycket väl belyst av den första Katastrofkommissionen. Ansvaret föll tungt på statsminister Persson och flera andra statsråd och chefer inom regeringskansliet för den bristande hanteringen. Detta har redan kommissionen kommit fram till. Att e-post som kommissionen tidigare tackat nej till att ta del av ska förändra den bilden är knappast troligt. Granskningen denna gång handlar inte om att dra lärdomar av tsunamihanteringen utan att fälla dom över Lars Danielsson.

Lars Danielsson hamnade i fokus efter den första kommissionens rapport. En av de få oklarheter som redovisades i rapporten var det faktum att Danielsson och dåvarande kabinettssekreteraren Hans Dahlgren inte var överens om hur deras kontakter såg ut under annandagen. Men kommissionen ansåg inte då att detta hade en avgörande betydelse för ansvarsfrågan. Det har det knappast idag heller. Inte heller JO har begärt ut dessa säkerhetskopior under sin granskning av Danielsson. Om Danielsson varit eller inte varit på Rosenbad, läst eller inte läst ett brev på morgonen hade ytterst liten, om någon alls, betydelse för regeringskansliets arbete. Ändå är det detta den nya kommissionen fokuserar på.

SÄPO har nu lagt ner förundersökningen gällande manipulation eller mörkläggning av säkerhetskopiorna. De konstaterar att allt material finns kvar och är oförvanskat. Det som nu återstår är kommissionens granskning, en granskning med ett enda mål: Att ta äran av den avgångne statsekreteraren i statsrådsberedningen Lars Danielsson. Sanningen är det inte fråga om, då hade Hirschfeldt berättat att han tackat nej till regeringskansliets e-post för två år sedan.

[Denna artikel publiceras också idag på Expressen - Sidan 4]

[tags]tsunamibanden, flodvågskatastrofen, regeringskansliet, katastrofkommissionen, granskning, mörkläggning[/tags]

Google can boast businesses that have gone google, but apple has its best shot ever at convincing the rest of us that its beautiful convenient reference documents, spreadsheets, and presentations apps are more than enough to leave office home & student behind