Medborgarjournalistik – debatten fortsätter

Jag fick en lång kommentar av Krohnman och Leman i mitt förra inlägg. Läs gärna den. Detta är mitt svar på den kommentaren.

Fredrik och Jonathan,
Det är riktigt att jag gärna deltar i en seriös debatt om medborgarjournalistik. Och gärna med utgångspunkt i er kritik mot mig. Låt oss därför börja från början.

Oberoendet

När jag startade min blogg gjorde jag det för att jag i 15 års tid skrivit texter åt andra och inte publicerat mig i eget namn. Med bloggen kom ett verktyg med vilket jag kunde publicera mig oberoende av arbets- eller uppdragsgivare. Jag beslutar själv vad som publiceras där. Jag får inte betalt för det. Jag tar inte emot uppdrag till bloggen – däremot gärna tips. Jag finansierar bloggen själv, det vill säga kostnaden för domän och webbhotell. Jag har inte bett om och heller aldrig fått något godkännande av min arbetsgivare kring det faktum att jag bloggar.

Således är bloggen ett uttryck för mig och bara mig. I grunden alltså helt oberoende och det är viktigt att fastslå. Eftersom jag är mycket kritisk till ett förhållningssätt till den personliga identiteten som knutet till den arbetsgivare man har, valde jag att presentera mig med substantiv som bättre beskriver min personlighet än min yrkestitel och mitt partimedlemskap. Detta bottnar i en liberal grundsyn på människan som fri att forma sin egen identitet och som ansvarig för sina egna handlingar. Min starkaste invändning mot er ingång i ursprungsartikeln är att ni väljer – sannolikt för att misskreditera en meningsmotståndare – att bortse från min rätt att forma mitt liv och hur jag beskriver det. Ni försöker reducera mig till en politruk och ”PR-nisse”. Men så liten är jag inte. Och slutligen försöker ni få det som att det arbete jag utfört här på bloggen är någon annans – mer än antydningsvis ”partiets”. Det är ett försök till kränkning av min intellektuella upphovsrätt.

Opartiskhet

Bloggen är alltså oberoende av alla särintressen utom mig, precis som jag skriver under fliken ”Vad hittar du här?” Däremot är den inte det minsta opartisk. Jag tar tydlig ställning: Ibland i linje med mitt parti, ibland i direkt konfrontation. Jag brukar däremot undvika att kräva människors avgång. Och kan bara påminna mig en gång under de två år bloggen funnits att jag krävt att någon skulle få sparken. Det riktade sig mot en partikamrat som skickat anonyma tips till olika redaktioner. Jag är partisk utifrån de värderingar jag redovisat här på bloggen. Visa mig en opartisk människa och du visar mig ett lik.

Öppenhet med bakgrund

Jag har aldrig mörkat med mitt namn, min anställning eller min politiska tillhörighet. Jag anser nämligen det vara av största vikt för mina läsare att veta vilka värderingar jag har och också det jag förtjänar mitt levebröd på. Men jag lägger tonvikten just på värderingarna eftersom denna blogg är min och inte min arbetsgivares. För att minska den konfliktytan har jag också valt att aldrig skriva om mitt jobb på bloggen eftersom det omedelbart skulle förvandla ”Magnus tankar” till någon annans språkrör. Det är inte acceptabelt för mig och i ärlighetens namn knappast för min arbetsgivare heller. Jag skriver för övrigt heller inte om mitt familjeliv av liknande skäl.

Jag har en arbetsidentitet som socialdemokratisk pressekreterare, därutöver har jag en identitet som bloggare och debattör bland annat i mediefrågor. Jag är en vit medelålders matglad trubadur med dragning år det studentikosa trots total avsaknad av universitetspoäng. Jag är bajare, dykare och seglare. Allt detta, och mer, formar min världsbild och mina ställningstaganden. Men detta är heller inte redovisat i alla artiklar om mig. Sannolikt därför att det som var intressant med min inblandning i Boreliusaffären var att jag som bloggare, och medborgarjournalist, var snabbare än de traditionella redaktionerna. Jag kan bara anta att det är därför man inte alltid valt att redovisa min anställning.

Medborgarjournalistiken
Jag har debatterat detta förut med Krohnman, men låt mig för tydlighets skull ta om det igen. Man kan välja att försöka definiera medborgarjournalistik exkluderande eller inkluderande. Ni väljer att exkludera bland annat de som arbetar politiskt från medborgarjournalisternas skara. Jag förstår inte varför. I min värld är människor som engagerar sig politiskt goda medborgare. De tar ansvar för samhället och väljer att ta ansvar för formandet av framtiden. Det gäller politiskt aktiva från höger till vänster. När en sådan eller annan medborgare – jag och alla andra – skriver journalistik utanför de etablerade medierna blir det per automatik medborgarjournalistik. Det är den inkluderande synen.

Ert syfte verkar vara att stigmatisera politiken. Göra den misstänklig och lite sjabbig. En politiskt engagerad person är inte vanlig, han/hon har alltid en dold agenda. Det andas en unken överklasselitism som alltid försökt undergräva demokratins ideal och misstänkliggöra dessa.

Det är en dålig utgångspunkt när man ska diskutera medborgarjournalistik som istället kan vara en välkomnande och omfamnande etikett på det som görs när medborgare med olika utgångspunkter granskar makten.

[tags]media, bloggosfären, medborgarjournalistik[/tags]

Om medborgarjournalistik – till Krohnman och Leman

[UPPDATERAD] I Dagens Media finns idag en i några stycken viktig artikel om medborgarjournalistik. Den tar sin utgångspunkt i att jag nyligen vann Nyhetspriset – ett pris för medborgarjournalistik. Skälet till det var att jag först publicerade uppgifterna om Maria Borelius inkomster efter att hon sagt sig inte haft råd att betala vitt under 90-talet.

Fredrik R Krohnman och Jonatan Leman reser invändningar mot att jag fick priset eftersom jag är en ”politisk pr-nisse” och således inte – underförstått – en vanlig medborgare. Så kan man förstås presentera saken. Som de flesta av mina läsare känner till så är jag socialdemokrat och därtill anställd av socialdemokraterna som pressekreterare i Stockholms läns landsting. Det är ju ingen hemlighet, precis.

Krohnman och Leman tycker att jag lika gärna kunde ha gjort mitt jobb som s-märkt pr-makare genom att lyfta på luren och tipsat en kvällstidning om Borelius inkomster. Och det är sant, så kunde jag gjort om mitt syfte var att misskreditera handelsministern. Men mitt syfte var annorlunda. Jag ville med hjälp av Borelius uttalande om att hon inte hade råd i kombination visa vad moderaterna och alliansen menade med ”vanligt folk” när de beskriver avdraget för hushållsnära tjänster som en reform för just detta vanliga folk. Och min klo var att även om man räknar bort tiotusentals kronor i avdrag från lönen kan de flesta, likt Borelius, fortfarande hävda att de ”inte har råd att betala vitt”. Vinkeln i tidningarna blev en annan, och pigdebatten försvann som en tunn blå rök. Kvar var bara affären.

Man kan som Leman och Krohnman försöka åstadkomma en definition av medborgarjournalistik som leder fram till samma stigma som den normala journalistiken lider av. Nämligen att den måste vara oberoende, opartisk och objektiv. Jag tror inte på det, inte ens när det rör journalister på en redaktion. Alla har en världsbild och med den följande värderingar. Förbannad blir jag dock när det antyds att jag inte skulle redovisat mina värderingar eller mina anställningsförhållanden. Det är inte sant. I varje medieframträdande i ansliutning till Boreliusaffären och min inblandning har jag redovisat vem jag är och var jag kommer ifrån.

Jag delar nämligen uppfattningen att redovisningen av ens egna förhållanden är viktiga för att bedöma trovärdigheten i det man skriver. Jag ser det gärna i den vanliga journalistiken också i betydligt större utsträckning än idag.

Likaså blir jag förbannad när Krohnman och Leman skriver:

Han fortsätter att odla myten om sitt oberoende genom att till Dagens Media säga: ”Jag behöver pengarna att betala av alla år av bloggande utan att få betalt.” Vi tvivlar på att socialdemokraterna betalar så pass dålig lön att Magnus Ljungkvist tvingas dryga ut kassan med att blogga.

  1. Jag har inte odlat någon myt om oberoende.
  2. Jag betalar mitt bloggande själv och ”behöver” inte ett pris för att betala för mig MEN jag svarade på vad jag skulle använda prispengarna till och några tusen kommer gå till att sanera det checkkonto från vilket jag betalat mitt bloggande.
  3. Jag bloggar inte för att dryga ut någon kassa. Jag bloggar för att jag tycker det är roligt att uttrycka mig själv, mina åsikter och sådant som jag tycker är intressant att publicera.
  4. Mitt parti har aldrig bett mig att blogga. De har inget inflytande över vad jag publicerar här och kommer heller aldrig att få det. Däremot påverkar mitt jobb mig så till vida att jag inte skriver om landstingspolitik. Eftersom det är det jag jobbar med. Detta är en begränsning jag själv ålagt mig.

Vad var då viktigt i debattartikeln? Jo, det är viktigt att reda ut frågan om oberoende och opartiskhet. Det är också viktigt att reda ut om ett politiskt engagemang ska ses som en black om foten i förhållande till ens medborgerliga rättigheter. De båda debattörerna är i mitt tycke helt ute och cyklar, men väcker ändå viktiga frågor till liv. I den debatten tänker jag delta. Och jag tänker inte skämmas för mig, trots att jag är socialdemokrat.

[Uppdatering 2007 07 19, Ursprungligen en kommentar på PromeMorian] Bara lite källredovisning. I samma tidning som jag idag får kritik för att inte varit öppen med med min identitet redovisades mitt Boreliusavslöjande med rubriken ” Presschef (s) fällde Borelius i sin blogg” I Aftonbladet var rubriken ”Bloggaren som fällde Borelius” med underrubriken ” Pressekreterare (s) grävde fram Maria Borelius inkomstuppgifter – först av alla”

Det är trams att påstå att jag skulle ha mörkat min yrkesmässiga affiliation med socialdemokraterna. Den som söker finner snabbt bevis på motsatsen. Sakines och Fredriks motvilja att se att jag faktiskt varit helt öppen med detta förstår jag inte riktigt.

Min intention att bedriva medborgarjournalistik på min blogg redovisade jag veckor före Boreliusavslöjandet. Den 26 september skriver jag om denna min nya inriktning och det är många veckor kvar till jag ens funderar kring Maria Borelius. Därefter har jag granskat Edvard Unsgaard, Borelius, ledarstriden i socialdemokratiska kvinnoförbundet, friskoleavknoppningar i Stockholm och en hel del annat.

Däremot skriver jag aldrig om någonting som rör mitt arbete, eftersom min blogg är privat och jag publicerar mig där som medborgare. Just det.

[tags]medborgarjournalistik, bloggofären, media[/tags]

Lite sommarsammanfattning

Om sisådär 10 timmar börjar den verkliga semestern. Jag ska ta mig ut på landet och försöka lära om hjärnan att ta det lite lugnt igen. Sitta vid strandkanten lyssna på måsar och vågkluck och försöka koppla av nyhetsflödet.

Just nu känns det närmast omöjligt. Almedalsveckan och bevakningen av den vi gjorde har lett till att jag känner mig speedad till max, men ändå fullständigt urblåst. Gänget bakom Almedalsbloggen gjorde en otrolig arbetsinsats och jag är stolt över att ha jobbat med dem allesammans.

Vi har fått lite kritik, från bland annat statsvetarprofessorn Ulf Bjereld, att vi var ytliga i vår rapportering och inte grävde tillräckligt djupt och kritiserade tillräckligt mycket. Och hade man förväntan på Almedalsbloggen att den skulle vara ett centrum för grävande journalistik i Visby så förstår jag att man är besviken. Jag har emellertid kommit på en briljant lösning på detta problem. Nästa år får Ulf själv gärna medverka i bloggen och koncentrera sig på en djupare bevakning. Det skulle verkligen inte skada.

Själv fick jag under den gångna veckan äran att ta emot det allra första Nyhetspriset för årets avslöjande inom medborgarjournalistiken. Jag är oerhört tacksam för det och hoppas att det faktum att det finns ett pris för medborgarjournalistik sporrar fler till att gräva.

prisglad.png

Diplomet ska snart hängas på väggen i arbetsrummet, och en liten stund ska jag suga på karamellen men ingen kan leva på gamla lagrar. Jag tänker mig försöka fortsätta att gräva egna nyheter och i mån av möjlighet också försöka hjälpa andra att göra det samma.

Jag har dessutom i sommar resonerat lite kring medborgarjournalistikens påverkan på medievärlden. En längre debattartikel i ämnet hittar du i Liberal debatt nr 2/3 2007, eller här på min egen sida. Jag hoppas det kan vara intressant läsning.

Johnny på Stationsvakt lärde mig för två år sedan att det kan vara klokt att vattna sin blogg då och då även när man gått på semester, så jag kanske gör det. Men de närmaste fem veckorna ska jag mest försöka lägga hjärnan i träda så den åter blir brukbar mark när sommaren går mot sitt slut. Jag önskar er alla en fantastiskt skön och lugn fortsättning på sommaren. Det ska jag försöka ha.

Sommarslö, men nu rejsar jag i Visby

Sommardvala har infunnit sig. Tanken far inte längre lika rappt genom huvudet utan kroppen och intellektet är inställt på hängmatta och deckare. Därför hoppas jag att du som läsare inte är allt för besviken över det låga tempot här på Magnus tankar. Magnus har knappt några tankar.

Men jag gör ett sista ryck. På Almedalsbloggen.se har vi samlat ihop ett supergäng med frivilligarbetande skribenter som åstadkommer en bred almedalsbevakning. Häng med dit innan sommartorkan ätit upp det sista av aktiviteter.