Medborgarjournalistik – debatten fortsätter

Jag fick en lång kommentar av Krohnman och Leman i mitt förra inlägg. Läs gärna den. Detta är mitt svar på den kommentaren.

Fredrik och Jonathan,
Det är riktigt att jag gärna deltar i en seriös debatt om medborgarjournalistik. Och gärna med utgångspunkt i er kritik mot mig. Låt oss därför börja från början.

Oberoendet

När jag startade min blogg gjorde jag det för att jag i 15 års tid skrivit texter åt andra och inte publicerat mig i eget namn. Med bloggen kom ett verktyg med vilket jag kunde publicera mig oberoende av arbets- eller uppdragsgivare. Jag beslutar själv vad som publiceras där. Jag får inte betalt för det. Jag tar inte emot uppdrag till bloggen – däremot gärna tips. Jag finansierar bloggen själv, det vill säga kostnaden för domän och webbhotell. Jag har inte bett om och heller aldrig fått något godkännande av min arbetsgivare kring det faktum att jag bloggar.

Således är bloggen ett uttryck för mig och bara mig. I grunden alltså helt oberoende och det är viktigt att fastslå. Eftersom jag är mycket kritisk till ett förhållningssätt till den personliga identiteten som knutet till den arbetsgivare man har, valde jag att presentera mig med substantiv som bättre beskriver min personlighet än min yrkestitel och mitt partimedlemskap. Detta bottnar i en liberal grundsyn på människan som fri att forma sin egen identitet och som ansvarig för sina egna handlingar. Min starkaste invändning mot er ingång i ursprungsartikeln är att ni väljer – sannolikt för att misskreditera en meningsmotståndare – att bortse från min rätt att forma mitt liv och hur jag beskriver det. Ni försöker reducera mig till en politruk och ”PR-nisse”. Men så liten är jag inte. Och slutligen försöker ni få det som att det arbete jag utfört här på bloggen är någon annans – mer än antydningsvis ”partiets”. Det är ett försök till kränkning av min intellektuella upphovsrätt.

Opartiskhet

Bloggen är alltså oberoende av alla särintressen utom mig, precis som jag skriver under fliken ”Vad hittar du här?” Däremot är den inte det minsta opartisk. Jag tar tydlig ställning: Ibland i linje med mitt parti, ibland i direkt konfrontation. Jag brukar däremot undvika att kräva människors avgång. Och kan bara påminna mig en gång under de två år bloggen funnits att jag krävt att någon skulle få sparken. Det riktade sig mot en partikamrat som skickat anonyma tips till olika redaktioner. Jag är partisk utifrån de värderingar jag redovisat här på bloggen. Visa mig en opartisk människa och du visar mig ett lik.

Öppenhet med bakgrund

Jag har aldrig mörkat med mitt namn, min anställning eller min politiska tillhörighet. Jag anser nämligen det vara av största vikt för mina läsare att veta vilka värderingar jag har och också det jag förtjänar mitt levebröd på. Men jag lägger tonvikten just på värderingarna eftersom denna blogg är min och inte min arbetsgivares. För att minska den konfliktytan har jag också valt att aldrig skriva om mitt jobb på bloggen eftersom det omedelbart skulle förvandla ”Magnus tankar” till någon annans språkrör. Det är inte acceptabelt för mig och i ärlighetens namn knappast för min arbetsgivare heller. Jag skriver för övrigt heller inte om mitt familjeliv av liknande skäl.

Jag har en arbetsidentitet som socialdemokratisk pressekreterare, därutöver har jag en identitet som bloggare och debattör bland annat i mediefrågor. Jag är en vit medelålders matglad trubadur med dragning år det studentikosa trots total avsaknad av universitetspoäng. Jag är bajare, dykare och seglare. Allt detta, och mer, formar min världsbild och mina ställningstaganden. Men detta är heller inte redovisat i alla artiklar om mig. Sannolikt därför att det som var intressant med min inblandning i Boreliusaffären var att jag som bloggare, och medborgarjournalist, var snabbare än de traditionella redaktionerna. Jag kan bara anta att det är därför man inte alltid valt att redovisa min anställning.

Medborgarjournalistiken
Jag har debatterat detta förut med Krohnman, men låt mig för tydlighets skull ta om det igen. Man kan välja att försöka definiera medborgarjournalistik exkluderande eller inkluderande. Ni väljer att exkludera bland annat de som arbetar politiskt från medborgarjournalisternas skara. Jag förstår inte varför. I min värld är människor som engagerar sig politiskt goda medborgare. De tar ansvar för samhället och väljer att ta ansvar för formandet av framtiden. Det gäller politiskt aktiva från höger till vänster. När en sådan eller annan medborgare – jag och alla andra – skriver journalistik utanför de etablerade medierna blir det per automatik medborgarjournalistik. Det är den inkluderande synen.

Ert syfte verkar vara att stigmatisera politiken. Göra den misstänklig och lite sjabbig. En politiskt engagerad person är inte vanlig, han/hon har alltid en dold agenda. Det andas en unken överklasselitism som alltid försökt undergräva demokratins ideal och misstänkliggöra dessa.

Det är en dålig utgångspunkt när man ska diskutera medborgarjournalistik som istället kan vara en välkomnande och omfamnande etikett på det som görs när medborgare med olika utgångspunkter granskar makten.

[tags]media, bloggosfären, medborgarjournalistik[/tags]