Källskydd är skydd för medborgare – inte journalister

Affären Sefastsson är för den som följt den in medierna nästan helt omöjlig att förstå. Vilka brott som eventuellt begåtts och vilka överträdelser av pressetiken som skett eller inte skett måste klargöras tydligt. Affären fick en mycket pikant vridning när polisen i en husrannsakan beslagtog Sefatssons dator. Ett ramaskri i pressen följde: Meddelarfriheten måste skyddas! Polisen begår grundlagsbrott. Om detta har jag en artikel i dagens Expressen. [Artikeln är något förkortad i Expressen, vill du läsa hela finns den här.]
Jag har ingen uppfattning i skuldfrågan. Jag vet helt enkelt för lite. Men jag är glasklar på en punkt. Meddelarfriheten och källskyddet finns inte till för att skydda journalister från brottsutredningar. Skyddet finns till för att garantera källornas anonymitet från snokande myndigheter och företag.

Det finns andra grundlagsskyddade uppgifter som då och då hamnar i fokus vid granskning. Exempelvis är medlemskap i politiska organisationer sådana uppgifter. När olika politiska organisationer granskats har därför allmänhetens sekreterare – Notarius Publicus – fått träda in för att skydda identiteten hos organisationernas medlemmar. Detta sätt bör kunna användas också i fallet Sefastsson. Sefastsson källor måste skyddas, men Sefastsson själv måste kunna utredas som vilken medborgare som helst.

[tags]media, trond sefastsson, meddelarfrihet, tryckfrihet, journalistik[/tags]

Framtidens förlorare firar

Igår översköljdes vi av bilder av en borgerlig allians som firade ett år vid makten. Ett stenkast från kändisarnas Stureplan hölls torgmöte, och de fyra partiledarna var både nöjda och stolta. Sen gick man till Berns och hade stort kalas.

Det kan vara värt att fundera på hur medier och vi i allmänheten hade reagerat på om en socialdemokratisk regering firat sitt maktinnehav på samma sätt. Maktmissbruk, arrogans, och sossetet är ord jag är säkert på rätt snabbt skulle översvämma den borgerliga pressens ledarsidor.

Makten, i en demokrati, är någonting man har till låns av medborgarna. Och även om det fanns inslag av arrogans och maktfullkomlighet hos de socialdemokratiska regeringarna under många decennier så ägnade man aldrig tid åt att fira sig själv och sitt maktinnehav likt en Hugo Chavez eller Idi Amin.

Men det finns nog en känsla hos många att det borgerliga regeringsinnehavet är ett slags undantagstillstånd. En snabbt övergående parentes där varje tillfälle till fest är värt att ta. Kanske är det så. Men man kan inte vara säker. Men om dessa orgier i självförhärligande maktspelare fortsätter, kommer då medierna fortsätta att acceptera det som ett naturligt inslag? Är det verkligen en stor nyhet att en regering, oavsett partifärg, är nöjd med sig själv. Vem trodde annorlunda? Och vem ordnar gravölet för de 60 procent av svenska folket som faktiskt inte är nöjda med regeringen?

Idag öppnar Sveriges riksdag. Ett nytt år i politiken tar sin början, och det är bara tre år kvar till nästa val. Vilka som vinner det står fortfarande skrivet i stjärnorna, men jag hoppas verkligen innerligt att det blir en politisk kraft som lägger mer energi på att regera än att förhärliga. Det är klokt om också socialdemokratin försöker minnas detta. Memento mori, viskar jag tyst till den som har öron att lyssna med.

[tags]politik, regeringen, makt, demokrati[/tags]

Årets minister: Dags att rösta

För en tid sen utlyste jag tävlingen ”årets minister” här på bloggen. Idag, ett år efter att de borgerliga vann valet, är det dags för omröstning. Omröstningen avslutas på ettårsdagen av den borgerliga regeringens tillträde. Därefter skickar jag en lunchinbjudan till segraren.

Jag bad om nomineringar från läsekretsen och det har strömmat in förslag. De flesta nomineringarna har haft en ganska elak motivering och den enväldiga juryn har valt att bortse från dessa. En tävling om årets minister ska ha de allra bästa skälen som bakgrund.

Av regeringens ledamöter har 12 stycken blivit nominerade till titeln ”Årets minister”. 4 kvinnor och 8 män är nominerade. Ingen nominering har inkommit på en kristdemokratisk minister. I särklass flest nomineringar har gått till Sten Tolgfors.

De fyra ministrar som går till final är följande, utan inbördes rangordning och med motivering under namnet:

Maud Olofsson:
För att i skuggan av den moderata make-overn förflyttat hela sitt parti så att det fyller luckan efter moderaternas mittenmarsch, och för att hon varit den minister som uppenbarligen satsat på att nå ut med sitt budskap i medierna.

Sten Tolgfors:
För att i sanning fyllt en roll som regeringens bästa reserv och för att han likt ingen tidigare i svensk politik motsvarar ett kameleontideal, han inte bara är osynlig mot bakgrunden – han kan också placeras på vilken regeringspost som helst.

Mikael Odenberg:
För att ha varit den första ministern som lämnar regeringen med sitt goda samvete som motivering.

Sven-Otto Littorin:
För att på ett innovativt sätt drivit politik som regeringens lek- och spelfarbror. Inte bara har han utlyst tävling och bjudit ”årets arbetare” på lunch, han har också tagit stora steg mot att lustifiera arbetsmiljöpolitiken och föreslagit den radikala åtgärden att dela ut smileys till förtjänta arbetsgivare.

Så, votering är begärd och ska verkställas!

{democracy:6}

[tags]politik, årets minister, regeringen, maud olofsson, sten tolgfors, mikael odenberg, sven-otto littorin, tävling[/tags]

Gästblogg: Vad är värdet i att döda GAIS?

Nyheten om att tre fotbollsklubbar i Göteborg vill lämna sina supportrar bakom sig för att satsa på europa har väckt många upprörda känslor. Bland de som känner sig sviken och förbannad i dag finns Toni Eriksson. Gaisare sedan barnsben och före detta informationschef hos socialdemokraterna. Idag arbetar han som PR-konsult, men framförallt har han ett krossat hjärta. Krossat av hans eget favoritlag. Ordet är ditt Toni.

Varför är man GAISare?
I mars 1894 samlades fyra män i Gårda i Göteborg. De bildade en av de många idrottsklubbar som startades vid förra seklets slut. Klubben hette och heter Göteborgs Atlet & Idrottssällskap. Den har sysslat med många idrotter genom åren men idag är den mest känd för sitt fotbollslag.

Laget har haft skiftande öden genom åren. Ibland nere i seriesystemets lägre nivåer, ofta i Allsvenskan och ibland – tyvärr alltför sällan – i Allsvenskans toppskikt. GAIS är ett lag som är djupt förankrat i Göteborg och i den göteborgska kulturtraditionen.

Tränarna har varit allt ifrån megalomaner till profillösingar. Laget har haft både Allsvenskans sämsta och bästa vänsterback. Anfallarna har varit av skiftande kvalitet, men det är fel att jubileumsboken 1994 hette ”100 år av total ineffektivitet i motståndarens straffområde”. Målvakterna har alltid hållit högsta klass, det har helt enkelt varit nödvändigt.

Vad är GAIS?
GAIS är dess kärntrupp av anhängare. Visst finns där en och annan av samhällets mer framträdande personligheter men majoriteten är helt vanliga människor. Kanske inte någon högre andel nykterister och möjligtvis ligger de genomsnittligt inte i den övre tiondelen på lönestegarna. Få GAIS:are är aktiemäklare. Det är sällan en GAIS:are utses till Sveriges bäst klädda, undantaget f d utrikesminister Jan Eliasson. Men de är GAIS och de samlar in pengar i hinkar på matcherna till spelarköp på ett sätt som inte motsvaras av deras årsinkomster.

GAIS är att leda med 2-0 i halvlek på ett mörkt och kallt Ullevi med en isande vind som ingen GoreTex kan skydda dig ifrån. Tre minuter in i andra halvlek växer vissheten i din mage om att andra halvlek bara kommer att bli ett långt lidande tills det står 2-3, matchen är slut och du kan åka hem till den varma chokladen. Men du sitter kvar och fryser, och det gör alla andra också, för du vill inte lämna spelarna på plan ensamma med det som ska hända.

GAIS är de där tillfällena varje match då det händer under och mirakel. Målvakten gör en räddning som egentligen inte går att göra. Returen studsar ut till vänster där vänsterbacken snabbt får kontroll på bollen, slår en crossboll till en högermittfältare. Han avancerar snabbt förbi bevakningen och slår ett flackt inlägg som studsar och sedan dunkar en anfallare klockrent in bollen från 20-meter. En sekunds total förvirrad tystnad innan någon har rest dig upp och du står och skriker rätt ut. Lite förvirrat sätter du dig ner, ler lite mot bänkgrannen och säger ”Än finns det hopp för mänskligheten.”.

Nu verkar någon ha kommit på att detta inte duger längre. I stället för att genom ungdomsverksamheten, smarta värvningar, välutbildade och välavlönade tränare, bra management och envis sponsorjagning bygga upp laget vill man ta en genväg. Priset verkar vara att GAIS försvinner. Då försvinner också anhängarna, lojaliteten och miraklen.

Är det verkligen värt det?

Toni Eriksson

[tags]fotboll, sport, fc gothia, gais[/tags]

Hela Sverige skrattar

Ok, Gais är ett charmigt lag. Eller rättare sagt makrillarna har alltid haft charmiga supporters och en underbar självironiskt stil. Öis, vad kan man säga? Ett slags Göteborgs svar på Djurgår’n. Överklass fina villor och en fotboll som påminner om det svindyra men döda vin som glömts kvar i någon av det fiiina folkets vinkällare. Häcken? Häcken? Nä, ingenting annat kommer ur tangenterna.

Nu har någon lustigkurre till fotbollsbyråkrat i sillstryparland fått för sig att man skulle kunna slå ihop dessa tre klubbar och att ljuv elitfotbollsmusik skulle uppstå. Hela Sverige skrattar. HELA SVERIGE SKRATTAR. Det är så dumt så det skulle bara kunna jämföras med om någon stockholmspolitiker fick för sig att Djurgår’n och Bajen kunde dela arena. Vi pratar IQ mums-mums.

Men jag lider med Gais supportrar. Riktigt mycket faktisk. Det måste göra göront.

[tags]fotboll, göteborg, gais, öis, häcken[/tags]

En andra chans

Det är utmärkt att dömda brottslingar får en ytterligare chans i livet. Därför välkomnar jag utnämningen av Ewa Björling till ny handelsminister. Men det känns tråkigt att konstatera att moderaternas omsorg om kriminella och före detta kriminella tycks utsträcka sig till dem som på livets solsida glider fram i en färggrann porsche.

Oroligare kan man vara över att det tycks vara omöjligt att i de moderata partileden hitta företrädare som inte anlitat svart arbetskraft. I ett parti som gärna och högljutt kräver av andra att följa lagar och regler är det uppenbarligen inte särskilt viktigt att själv göra det. tydligen finns det en partipolicy som säger att det är helt okej att bryta mot skattelagstiftningen så länge man inte är förtroendevald, först efter att man är vald gäller reglerna.

Det är ett institutionaliserat ögontjäneri vi ser exempel på och det är sannerligen inte bara Björling som levt efter denna märkliga princip. Så vad menar egentligen statsministern när statsråd efter stasråd paraderar förbi och deras ovilja att bidra till det gemensamma kan bortförklaras med att ”de var inte förtroendevalda då”? Är laglydighet inom moderaterna något de bara förväntar sig av politiker?

Vilken signal sänder det egentligen?

[tags]politik, handelsminister, ewa björling, fredrik reinfeldt, moderaterna, regeringen[/tags]

Faran med att ta i så förbannat

Konfessionella skolor, alltså religiösa friskolor, blir allt vanligare. Självklart är det problematiskt. I ett samhälle vill vi att våra barn ska växa upp med värderingar som en stor majoritet av befolkningen ställer upp på. Skolan är ju inte neutral. Det får man inte inbilla sig. Skolan ska fostra unga människor till värderingar som innefattar demokrati, tolerans och kritiskt tänkande.

Det är vi inte säker på att de religiösa friskolorna gör, vi är också osäkra på att de ger en vetenskapligt grundad undervisning. Ska vi ha friskolor måste vi vara säkra på det. Friskolorna bedrivs ju utan den djupa demokratiska insyn som finns i de offentliga skolornas verksamhet. Därför måste vi vara extra säkra.

Så visst kan man vara orolig för konfessionella friskolor, men några ”barnfängelser” är de knappast. När Marita Ulvskog skapar en så stark bild så skjuter hon över målet. Socialdemokratin behöver diskutera innehållet i sin skolpolitik, det kan göras lågmält utan bomber och kanoner i retoriken.

[tags]politik, utbildning, friskolor, religiösa friskolor, skola[/tags]

Offentlighet och integritet går att förena

Offentlighetsprincipen ger oss medborgare möjlighet att granska hur myndigheterna handskas med den information de besitter. Den ger oss möjlighet att granska bakgrund till beslut och frånvaron av beslut. Den bidrar till att Sverige är ett land som i mycket liten omfattning lider av korruption och maktmissbruk.

Idag är offentlighetsprincipen hotad från flera håll. Allt mer har möjligheten att ta del av offentlig information försvårats och i vissa fall helt upphört. Flera myndigheter visar på ett nästan institutionaliserat motstånd mot att dela med sig av sin information. Men offentlighetsprincipen är också hotad av att dess främsta väktare – journalistkåren – är vaga i sitt försvar. Idag kan man läsa på Dagens Nyheters ledarsida att det är problematiskt att medborgarna kan ta del av den information som stat och myndigheter samlat in om oss alla. Det är – menar man – ett hot mot den personliga integriteten att det också blivit lättare för var och en att ta del av myndigheternas insamlade personuppgifter, inkomstuppgifter, med mera.

Det som är problematiskt enligt DN är att det är lätt att komma åt uppgifterna med den moderna tekniken. Mellan raderna kan man läsa att ett privilegium för journalistkåren att ta del av dessa uppgifter är hotat. För vem annars än journalister har den tiden det innebär att leta efter offentliga uppgifter om de inte finns enkelt tillgängliga på nätet?

Och visst kan det kännas som ett intrång i det privata att fler får ta del av uppgifter om mig som privatperson. Men detta intrång är redan gjort, myndigheterna har redan samlat uppgifterna. Och den viktiga frågan blir: Varför ska staten och journalistkåren ha ensamrätt till att komma åt myndigheternas information? De uppgifter som samhällets företrädare samlar in ska väl inte rimligtvis vara av sådant slag att det inte tål offentlighetens ljus?

Men när staten blir allt mer angelägen om att samla in uppgifter om oss, med avlyssning, kameraövervakning och uppsamlande av annan elektronisk information så kommer man i besittning av mer och mer ljusskyggt material. Det är det som är problemet. Samhället ska inte samla in mer information än sådant som tål att granskas av dess medborgare på lika villkor. Så skyddas vi från maktmissbruket.

Det är inte offentlighetsprincipen som ska inskränkas, det som möjligen behövs är ett starkare skydd från statens ingrepp i våra privatliv. Först då går offentlighet och integritetsskydd att förena.

[tags]politik, offentlighetsprincipen, integritet[/tags]

Är du legitimerad invandrare?

En invandrare som är aktiv inom politiken är inte en riktig invandrare om hon inte är godkänd av Juan Fonseca och den nystartade 6-junirörelsen. Partipolitiskt aktiva och framgångsrika invandrare är istället ”legoknektar” och ”medlöpare”. Det kan man läsa i en debattartikel i dagens Stockholm City.

Sex stycken mycket framgångsrika svenskar med invandrarbakgrund har bestämt sig för att svartmåla andra invandrare i samhällsdebatten. Delar man inte deras värderingar och uppfattningar är man medlöpare åt den vita medelklassen. Det är ett obehagligt resonemang, som om man förlänger det blir än värre.

Att vara medlem i ett politiskt parti, eller överhuvudtaget en demokratisk rörelse innebär att man ibland inte får som man vill. Majoriteten bestämmer, det ligger i demokratins natur. Detta har nästan alla med politisk bakgrund fått erfara. Det är inte roligt att bli nedröstad och det är kanske ännu värre att inte bli vald när man kandiderar till ett uppdrag. Men det hör demokratin till.

Men de sex artikelundertecknarna vill inte acceptera sina nederlag. Men istället för att ta en debatt om detta försöker de nu svartmåla andra som de upplever gör karriär på ”deras kvot”. Och nu hotar de med att hänga ut ”legoknektarna” och uppmana andra invandrare att inte rösta på dem som stannat inom de demokratiska partierna. Det är uppenbart att de försöker skapa en slags leg. invandr. En legitimerad och av 6-junirörelsen godkänd invandrare kan få uppdrag – de andra ska hängas ut och brännmärkas i offentligheten. Vad är detta?

Artikeln avslutas med att de hotar med en ny partibildning för invandrare. Det är ett knep från stödstrumpor och feministiskt initiativ. Men i själv verket är det inget hot. Det är väl utmärkt om 6-junirörelsen blir ett parti. De kan de internt slåss om vem som är medlöpare och legoknekt.

[tags]politik, 6-junirörelsen, juan fonseca, demokrati[/tags]

Man bygger inte en kommun på missnöje

Nej, Sverigedemokraterna är inte intresserade av att delta i det kommunala arbetet. Det går inte så bra att förena missnöjespolitik med vardagligt slit med avlopp och dagis. Och det är ju sådant våra kommuner ägnar sig åt. Därför är det inte förvånande att Sverigedemokraterna saknat förslag och idéer i mer än hälften av de kommuner de blivit invalda i.

Kommun betyder gemenskap. Det är samma ord som i engelskans community. Det handla om att man i ett geografiskt begränsat område hjälps åt med att lösa gemensamma problem. Men om den politiska idéen man bär på är att försöka utesluta människor ur gemenskaper beroende på blodsband och utseende så kommer man inte så långt i lokal politik. Det finns oräkneliga skäl att tycka illa om Sverigedemokraterna, men ett av de viktigaste är att de aldrig kommer att intressera sig för att lösa problem. Då finns ju inte grunden för missnöjet och populismen och det är viktigt att väljarna får reda på det.

[tags]politik, sverigedemokraterna, kommuner[/tags]