Den sista liberala rösten tystnar?

Idag skriver PM Nilsson sin sista ledare i Expressen. Det är verkligen tråkigt. Expressens ledarsida har under PM Nilssons ledning vuxit till den sista rättighetsliberala bastionen i svensk press. Här har man verkligen slagit vakt om demokratins fundamentala rättigheter. Här har den politiska liberalismen hållits för större än den ekonomiska.

Det har funnits en fräschör i Expressens ledarsida som saknats nästan överallt annars. När Aftonbladets ledarsida tycks skriva rewrites på samma fem ledare om och om och om och om igen har Expressens ledarredaktion vågat experimentera med nya ämnen. På det sättet har man verkligen varit en radikal röst och visat att liberalismen, när den är som bäst, är en vänsterkraft.

Det finns förstås sådant jag ogillar. PM’s blinda stöd till ett Israel som blir allt mer brutalt har smärtat. Här har inte de liberala värderingarna hållit högst utan istället har en traditioonell folkpartistisk hållning fått leda vägen. Det har heller aldrig funnits någon förståelse för hur de ekonomiska skillnaderna mellan människor faktiskt bygger murar och förhindrar människor från att växa och finna sin egen lycka.

Det sista är liberalismens stora svaghet. Den älskar friheter, men bara för dem som har pengar. Det är inte PM’s fel. Han har varit bättre än man kunnat förvänta sig och borde egentligen lockat fram en mer hälsosam konkurrens om den goda formuleringen hos landets ledarredaktioner. Det har han heller inte lyckats med. Men han gjorde sitt bästa.

Tack PM Nilsson och lycka till. När yttrandefriheten, mötesfriheten, organisationsfriheten och andra av demokratins grundvalar hotas räknar jag med att få träffa dig på barrikaderna också i fortsättningen.

[tags]PM Nilsson, Expressen, media, ledare, politik[/tags]

Sagan om vad som hände med Nuder, egentligen

Igår var en härlig dag för landets alla kremlologer. En av socialdemokratins kronprinsar blev plötsligt, men inte helt utan förvarning, detroniserad. Bakom en ridå tunn som flor utspelade sig en maktkamp i den socialdemokratiska partitoppen och visst var det spännande att titta på föreställningen fastän vi inte ens var inbjudna.

Men vad var det som hände, egentligen? Tja nedan följer min spekulativa tidlinje. Den bygger inte på någon särskild inside-kunskap utan nästan uteslutande på medieuppgifter. Så ta det hela med en nypa salt.

Upptakten hösten 07 Under hösten tisslades och tasslades det allt mer frekvent om att Pär Nuder ville/skulle/måste byta arbetsuppgifter. Det vanligaste ryktet var att han skulle ta över utrikesfrågorna. Men spekulationerna om Pär Nuder var inte isolerade kring honom. Minst lika frekvent utpekad i ryktesfloran var Marita Ulvskog. Om Ulvskog lämnade partisekreterarposten skulle Urban Ahlin kunna ta över den och därmed lämna platsen som utrikespolitisk talesman till Nuder.

Alla dessa rykten snurrade runt inom och utom det socialdemokratiska partiet, själv hörde jag dem mest från olika journalister som antydningsvis ringde och frågade mig vad jag trodde låg bakom. Men dit jag jobbar – som pressekreterare i landstinget i Stockholm – kommer inga rykten först. Så jag hade inte mycket att bidra med.

Ryktesfloran kulminerade med Ekots lördagsintervju 12 januari i år när Tomas Ramberg frågar Pär Nuder om hur han ser på sin framtid som finanspolitisk talesman för socialdemokraterna. Frågan är rätt anmärkningsvärd och är närmast att betrakta som en bekräftelse på att rykten om Nuders förändrade arbetsuppgifter är betraktade som en obekräftad sanning bland politiker och journalister.

Dagen P – som i petning. 24 januari Klockan halv åtta på torsdagmorgonen går Aftonbladet ut med en artikel där man avslöjar att Mona Sahlin tänker sparka Pär Nuder. Artikeln är från början kort och innehåller inte mycket fakta, men de tyngsta av Aftonbladets samhällsreportrar skriver under den. Signalen är tydlig: Vi har på fötter! Hade man varit osäker hade man låtit en enskild okänd reporter tagit stöten om det var fel.

Det betyder att man fått bekräftelse på ryktena om Nuder från en källa mycket nära Mona Sahlin som också förklarat att det kommer att ske ett byte av finanstalesman, vare sig Pär Nuder är med på det eller inte.

Men Pär Nuder är av förklarliga skäl inte riktigt med på noterna. Det är nog ingen som berättat för honom att kretsen kring partiordföranden tänker peta honom genom medierna. Strax före tio på förmiddagen går TT ut med ett meddelande där Nuder förnekar all kännedom om några avgångsplaner.

På annan plats i partiet sitter någon eller några som tänker ”Åh fan, partiet leker hela havet stormar. Bäst jag kastar in några fler namn i leken. Jag tar några jag inte gillar” Så vid lunch meddelar TV4 att även Marita Ulvskog, Britt Bohlin, Morgan Johansson och Anders Ygeman sitter skakigt till. Åtminstone tre av dessa räknas till partiets vänsterflygel så gissningen att det var någon på högersidan som pekade ut dem är nog inte helt galen.

Från den socialdemokratiska riksdagsgruppen kommer snabbt en dementi. På de nya fyra namnen. Inte på det femte. Därmed stod det klart att klockan klämtat för Pär Nuder. Efter ett kvartssekel i partiets tjänst rycktes mattan bort. Pär Nuder inser förstås detta och skriver ett brev till riksdagsgruppens valberedning som nog kommer bli något av en klassiker. Särskilt det där med gubbhyllan. Kan man få stilpoäng i bitterhet var det solklart 10 poäng av 10 möjliga.

Dagen efter Idag ska Mona Sahlin hantera en partiorganisation som nog är förvånad över att det var Pär Nuder som fick gå före Marita Ulvskog som under lång tid fått kritik från partiorganisationen. Hon måste också få partiets viktigaste rikspolitiker att lita på att falluckan under dem inte plötsligt bara öppnas. Klarar hon det kan nog sagan ändå få ett lyckligt slut och alla leva lyckliga till nästa partikongress.

[tags]politik, socialdemokraterna, mona sahlin, pär nuder[/tags]

Veckans valaffisch – premiär

Under denna vinjett kommer valaffischer som aldrig fått se dagens ljus presenteras. Om jag verkligen lyckas klämma ur mig en valaffisch i veckan återstår förstås att se. De politiska partiernas reklambyråer är välkomna att finna inspiration i mina alster. Precis som jag funnit inspiration i deras.

Först ut – Socialdemokraterna.

Veckans valaffisch (s-kamel)

[tags]veckans valaffisch, valaffischer, socialdemokraterna[/tags]

Läxan från New Hampshire

Samtidigt som Hillary Clinton höll sitt tacktal efter segern i New Hampshires primärval damp morgontidningarna ner i brevlådan. ”Obama kopplade greppet i New Hampshire” basuneras ut i Dagens Nyheter. Svenskan är betydligt mer sansad och lovar bara bevakning på webben.

I tunnelbanetidningarna var man övertygad om Barack Obamas seger. Allt byggde på snabba opinionsmätningar som visade att Obama hade ett opinionsmässigt övertag på 13 procentenheter. Alltså ungefär samma marginal som det rödgröna blocket har över Reinfeldts högerallians. Samma marginal som får statsvetarprofessor Sören Holmberg att redan nu påstå att det är kört för borgerligt återval. Och som fick svenska massmedier att kaxigt utropa fel vinnare i gårdagens primärval.

Visst, det är skillnad på opinionsundersökningar. Men läxan från New Hampshire är två. Först och främst: It ain’t over ’til the fat lady sings. Och nu har den feta damen sjungit i en liten stat i nordöstra USA. För det andra: Lite inte på opinionsundersökningar. 13 procentenheter är en rejäl differens om det är valresultat. Men det är bara en blinkning om du läser det i en opinionsundersökning.

Det är viktiga läxor i svensk politik där regeringens opinionsmässiga underläge börjar tas för givet. Visst, de är en katastrof för landets invånare, but it ain’t over ’til the fat lady sings.

[tags]politik, utrikespolitik, primärval, opinionsundersökning, hillary clinton, barack obama, media[/tags]

Bredbandsbolaget suger sög – men gör rätt för sig

[UPPDATERAD] Jag är lojal med mina leverantörer. När jag köpt en vara eller en tjänst av ett företag eller en person upplever jag att det finns ett band mellan oss. Vi är på samma lag, lixom. Så jag berättar för mina vänner om de bra inköpen jag gjort. Att jag då och då köper dumma prylar brukar jag inte skylla på säljaren.

Men det finns förstås en gräns för lojaliteten. Det är när någon leverantör med uppsåt behandlar mig som skit, ljuger för mig, försvårar mitt liv, är oförskämd och dessutom har mage att fortsätta ta betalt. Det borde aldrig hända. Detta är berättelsen om Bredbandsbolaget. Bolaget som borde leverera mina telefon och bredbandstjänster. Men som inte gör det.

Det började med att jag skaffade ett ADSL-konto hos bolaget BoStream. En internetleverantör med rötter i Riksbyggen. En internetleverantör som hade sina problem men som redde ut dem när man ringde och bad om hjälp. På lite olika omvägar blev de uppköpta av Bredbandsbolaget. Från början var det inga problem.

Så när de över telefon gav mig ett erbjudande om billigare telefontjänster så nappade jag. Jag frågade om det var IP-telefoni jag skulle få, för det var jag inte intresserad av. Försäljaren försäkrade mig om att allt skulle vara som vanligt och att Bredbandsbolaget bara tog över abonnemanget.

Sen slutade våra vänner att ringa hem till oss. Plockade man upp telefonluren fick man kopplingston var fjärde gång. Det visade sig vara IP-telefoni. (Nu vill Telia ha massa pengar för återanslutning) Hastigheten på bredbandet sjönk till i genomsnitt 8 Mbit/s. Jag betalar för 24 Mbit/s. Bredbandsbolaget vägrar att sänka kostnaden. Bredbandsbolaget kan inte fixa telefonen. Bredbandsbolaget kan inte leverera det de lovar. De är oförskämda i telefon. De ljuger. De behandlar mig som skit.

Så detta är en offentlig uppmaning till Bredbandsbolaget och deras konkurrenter. Fixa ett välfungerande bredband hemma hos mig och en fungerande telefon. Skicka offerter till magnus[krumelur]ljungkvist.nu. Jag är beredd att prova vilka tjänster som helst trådlöst, ADSL, you name it. Men jag vill bli schysst behandlad. Jag vill ha ett rakt besked om viken hastighet ni erbjuder. Jag vill att mina vänner ska kunna ringa hem till mig. Veckans alla dagar.

[Uppdatering 20070111 10:30] På fredagsmorgonen ringer Bredbandsbolaget efter att ha läst detta blogginlägg. De förklarar att de själva upplever att de har haft problem med IP-telefonin. Vi kommer överens om hur tvisten om både telefonin och bredbandshastigheten ska lösas. Jag blev mycket väl behandlad. Jag hoppas bara att andra kunder utan vällästa bloggar får samma behandling. Men mellan mig och Bredbandsbolaget är nu återigen allt fridens.

[tags]lurendrejeri, bredbandsbolaget, bredband, telefoni, konsumentmakt[/tags]

En spjutspets mot framtiden

Som ung skolaktiv socialdemokrat levde jag med Olof Palmes bevingade ord:

Skolan ska vara en spjutspets mot framtiden!

Förutom att vara den läroanstalt i vilken vi förhoppningsvis inhämtar de nödvändiga baskunskaperna för att klara oss vidare i livet ska skolan också visa vägen mot det samhälle vi vill ha. Skolan ska vara en spegel av den framtid vi vill se. Jag tycker det är en vacker tanke. Och viktig.

Skolmiljöns roll för hur vår uppfattning om samhället fungerar är viktigare idag än någonsin tidigare. Merparten av barn och ungdomars vakna tid tillbringas i de pedagogiska miljöer vi tillsammans byggt upp. Så självklart är jag bekymrad över att vi idag ser en utveckling för skolan som snarare vill driva isär än hålla ihop. Där auktoritet är dygd och ifrågasättande ett oskick.

I bästa fall är det inte en spegling av framtiden vi ser i Jan Björklunds skolpolitik utan ett återsken av det klassamhälle vi redan lever i. Kanske ska man hoppas att den som växer upp i en auktoritär skola i större utsträckning är benägen att göra revolt mot dessa värderingar. Men jag tror inte det.

Socialdemokratin står handfallen i skolpolitiken. För att ta sig in i matchen igen triangulerar man som Mona Sahlin och vandrar den auktoritära stigen mot betygs- och katederskolan. Margareta Winberg försöker ge ett annat svar i SSU:s tidning Tvärdrag. Men jag stör mig på att hon går bort sig i synen på kunskapens betydelse i framtiden. Ännu mer stör jag mig på sjablonbilden hon målar av invandrares situation i skolan.

– Fröken, vad kan svenska barn egentligen?

– Hur menar du? Svarade fröken.

– Jo i Somalia kunde jag vakta 90 kameler och ingen rymde, vad kan de svenska barnen?

Vilken internationellt jämförande undersökning tillmäter detta ansvarstagande, denna kunskap något värde? Ingen såvitt jag vet. Kunskap är således ett relativt begrepp och det somaliska barnets kunskap drar ner resultatet i traditionella undersökningar.

Inte heller jag tillmäter kamelvaktandet särskilt stort värde. Jag vill mer för det svensksomaliska barnet. Jag vill att skolan ska vilja mer. Men jag är övertygad om att att det är den stora bredd på kulturell kompetens som vi i Sverige fått till skänks av våra invandrare är det som gör att vi kan klara oss i internationell konkurrens. Margareta Winberg får denna tankeväckande video i present av mig. Ta er tid att titta ni andra också.

Utmaningen för socialdemokratin är alltså enorm som jag ser det. Det räcker inte med att triangulera på borgerlig politik. Vår vision om skolan måste bygga på vår vision om hur framtidens samhälle ska se ut. Och visst har vi en tanke om om framtiden och vilken spjutspets som behövs för att komma dit? Dessutom måste vi sätta kunskapen i centrum. En kunskap som är globalt gångbar och inte tragiskt etnocentrerad.För någonstans måste vi också komma ihåg att regeringens skolpolitik inte är visionär eller framtidssyftande, det är bara en längtan till en tid då alla visste sin plats och ungarna teg vid middagsbordet.

[tags]politik, skola, utbildning, kunskap, framtid[/tags]

Söndagsreflektioner

Jaha, så var en lång och mycket vilsam julledighet över. Tragiskt på många sätt. Jag har en så oerhört stor kompetens på ledighetens område att jag är övertygad om att jag egentlig förtjänar en professur i ämnet. I torsdags införskaffades den radiostyrda helikoptern. Det var tur att det skedde i slutet på ledigheten för annars hade jag varit helt asocial i veckor.

Sedan dess har jag pluggat teori, byggt landningsställ för nybörjare, trimmat rotorblad, placerat om delar för att få en bättre balans i helikoptern. Jag tog ut den för att känna lite på själva flygtekniken. Den lyfte några centimeter, adrenalinet pumpade och den landade utan att gå sönder. So far so good. Kanske kan jag flyga på riktigt till sommaren. Det vore verkligen kul.

***

I alla typer av intellektuell produktion förekommer att man bli bestulen på det man gjort. Det är ju rätt uppenbart. Vi är flera bloggare som tagit upp problemet att gammelmedia snor utan att kredda. Film- och musikbranchen har samma bekymmer men på en mer industriell nivå. Men det är många som uppfattar att det finns något slags Robin Hood-perspektiv på piratkopierandet. Jag är tveksam. Idag skriver ståuppkomikern Susanna Eklund om hur sur hon blir när skådisar och andra snor hennes skämt. Jag sympatiserar. Det är inte skoj att göra en ansträngning och sedan inte få någon uppmärksamhet för det.

Själv är några av mina bästa partyskämt snodda av ståuppare. Jag brukar inte ge kredd. Kanske ska försöka bli en bättre människa. Men bekymret ligger ju i att det intellektuella arbetet ligger i förlängningen av en muntlig berättartradition. Vi vill ju föra vidare roliga och viktiga berättelser och mot det kan vi inte bygga murar. Upphovsrätt är verkligen inte enkelt. Det vet moderaternavid det här laget.

***

Otroligt roligt med en svensk stjärna i längdskidåkning igen. Det kommer göra vintern uthärdlig. Hon behöver inte kallas Kalla – hon kan heta Heta. (njae..)

***

Jag ska erkänna att jag 2000 mycket väl kunde tänka mig en republikansk president i USA. Jag tyckte att Clintons regim började bli lite för benägen att lägga sig i resten av världens angelägenheter. Bättre då en inskränkt protektionistisk republikan i Vita huset. Så många liv kommer att sparas av det och Europa har en god chans att köra om Förenta staterna ekonomiskt. Ekonomiskt hade jag hyfsat rätt. Allt annat var vansinniga tankar från min sida.

Nu önskar jag mig en protektionistisk amerikansk president, men kanske inte fullt så övertygad om sin egen religiösa rättfärdighet som Bush och betydligt mindre triggerhappy. Vem det är? Fan vet. Kanske Obama?

***

Slas är död. Det är tråkigt. Han lärde mig att läsa. Och jag tror han hade en avsevärd påverkan på min förmåga att lyssna också. Jag kommer sakna hans röst.

[tags]tankar, radiostyrd helkopter, ledighet, upphovsrätt, kultur, skidsport, Charlotte Kalla, presidentval 08, USA, Stig Claesson, Slas[/tags]

Det våras för ironin, vare sig borgarna vill eller inte

Först arg näringslivslobbyist – Pär Ström: Sur som faen över att så fort man som man vill diskutera jämställdhet så kallas man gubbe:

Ett otrevligt inslag i det könskrig som feministerna har startat är det ständiga nedgörandet av män. Exempelvis kallas medelålders män dagligen för ”gubbiga”, medan det vore otänkbart att kalla medelålders kvinnor för ”kärringaktiga”.

Sedan snart medelålders folkpartist – Birgitta Ohlsson: Uppenbarligen med ett stort behov att legitimera sig som ”radikal”:

Visst är det härligt att gubbväldet börjar vittra sönder världen över. Kvinnor är inte längre några pittoreska undantag, små käcka färgklickar på ministerfoton i ett hav av grå kostymer eller undanglömda rariteter. De tar plats, höjer rösten och väntar inte på att bli uppbjudna utan dansar hellre ensamma eller tar initiativ själva.

Så ser det ut när borgerligheten debatterar jämställdhet. De slår verkligen spiken i huvudet båda två. Men vill ni ha fler avmätta kommentarer till dessa pseudohändelser, vänligen läs Katrine Kielos.

[tags]jämställdhet, feminism, pär ström, birgitta ohlsson, ironi, politik[/tags]

Julen varar inte till påsk. Tack!

Julen är över. Det bevisades om inte annat av att när jag igår tog ut julskinkan för femtielfte gången för att förvandla den till pyttipanna så hade möglet redan lagt vantarna på den. Den fick inte bli pytt utan vandrade stillsamt sin ban ner i komposten. Djup suck av lättnad hördes från hela huset där släkting efter släkting bjudits in för att ta del av det aldrig sinande julbordet.

Vad betyder jul? Mat, förstås. Eftersom jag har födelsedag den 21 december så har jag ett ganska hatiskt förhållande till julen som sådan. Det är den jävla högtiden som gör att ingen hinner med mig. MIG! HALLÅ! hallå.. nä

Så när jag blev vuxen, eller åtminstone flyttade hemifrån, så bestämde jag mig för att inte fira fler jular, eller födelsedagar heller för den delen. Decembers present och klappfixering gav mig inte det jag ville ha. Inget hockeyspel, ingen brandstation i LEGO, och i år fick jag ingen radiostyrd helikopter. Det suger.

Inga jular eller fåniga fölsedaskalas för mig, var det tänkt. Tills jag blev överlistad. Av familjelivets krav. Först blev det jäkla pendlande mellan mina föräldrar och hennes föräldrar. Sen började man fylla jämt. Till slut skrek jag högt att jag inte villa ha någon mer jävla jul någonsin. Hellre DÖR jag!

Då fick jag ett erbjudande som jag inte kunde säga nej till. Julen hemma hos mig. Jag lagar maten. Jag älskar att laga mat. Det är det bästa som finns. Det gör min jul. Hela december bakar jag bröd, kokar kola, river Janssonpotatis, kokar skinka, steker kål, lägger in och så småningom lägger jag också ut.

Ska man kunna erbjuda ett anständigt julbord med viss variation så blir det MYCKET mat. Den nya tidens besvikelse ligger i att släkt och familj inte äter tillräckligt. Man blir sittande kvar med en veckoranson för ett kompani utsvultna 20-åringar. Och inte kommer de heller och äter upp min mat. Men nu är det mesta uppätet som rester eller slängt. Alltså är julen slut.

Till påsk ska jag laga en rejäl helgbuffé. Kom gärna å hälsa på veckan efter.

[tags]jul, mat, påsk, familj[/tags]

Konsten att lyssna till motståndaren

Mona Sahlin gör klokt i att lyssna på budskapet i den moderata partisekreteraren, Per Schlingmanns, debattartikel i dagens Aftonbladet. Socialdemokratin har det sista dryga decenniet vid makten misslyckats med att bekämpa klassklyftorna. Punkt.

Låt oss inte låtsas om någonting annat.

Det är en av orsakerna till att socialdemokratin inte längre sitter vid taburetterna. Och har vi i vänstern ambitionen att återta regeringsmakten så måste vi ha ett svar på frågan: Hur ska skillnaden minska mellan samhällets fattiga och rika?

Schlingmanns svar är att trasa sönder försäkringarna för de som är närmast arbetslösheten. Han menar att klyftorna minskar om alla har jobb. Men så enkelt är det förstås inte. Klyftor och arbetslöshet är inte samma sak. Om vi vill ha ner arbetslösheten till närmast noll är det bara att ta bort alla trygghetsförsäkringar, studiestöd, föräldraförsäkring med mera. Utan a-kassan kommer löneanspråken snabbt att minska och sedan inför man bara en lag mot dagdriveri som grädde på moset. Simsalabim! 0,3 procents arbetslöshet i fyra-fem riksdagsbeslut.

Men då ökar förstås klyftorna.

Nej, svaret på att bekämpa klyftor i samhället ligger i att bygga en gemensam välfärd som har stor acceptans hos alla skattebetalare. Då gäller det att bekämpa fusk i systemen för att kunna vara generös. Svaret ligger i en arbetmarknadspolitik som satsar på jobb som ger tillväxt och utvecklingsmöjligheter – både för landet och den enskilde. Man måste våga säga att ett nytt jobb i den medicintekninska industrin, eller miljöteknisk utveckling är mycket mer värt än en hushållsnära tjänst.

De frågor som Schlingmann ställer till socialdemokratin idag är de viktiga frågorna. Svaren han har själv är otillräckliga. Det vet han om. Det är därför han går till attack. Här gäller anfall som bästa försvar.

Mona Sahlin gör klokt i att lyssna på anklagelsen – därför att den är riktig och kräver ett bättre svar. Hon gör också klokt i att se desperationen hos den moderata överspinndoktorn. Detta är arenan han föreställer sig 2010. Och han har inget att komma med.

[tags]politik, val 2010, per schlingmann, klass, klassklyftor, socialdemokraterna, moderaterna[/tags]