Grund Lund vill ha lugn stund

Jag har följt Zaida Catalans inlägg om den mördade svenskan i Paris. Zaida reagerade kraftigt på när Gunnar Lund, den svenska ambassadören i Paris, tog mordet till intäkt för att varna unga flickor från att gå ute i Paris på kvällarna. Så här sa Gunnar Lund då:

Jag vill faktiskt varna svenska ungdomar, och i synnerhet svenska tjejer (min kursivering) som kommer ner till Paris, att de är utomordentligt försiktiga och att de inte glömmer att det här är en storstadsmiljö där det förekommer kriminalitet och grova brott.

Det är ett ganska anmärkningsvärt uttalande av en svensk ambassadör. Inte varningen i sig, utan att den i synnerhet riktar sig till unga kvinnor. Innebörden blir nämligen att våld mot unga kvinnor är ett våld där offret har ett stort ansvar för att brottet begås. Detta skuldbeläggande av offer för våld skymmer behovet av insatser mot gärningsmannen och den sjuka kulturella yttring som våldet är ett uttryck för.

Jag sympatiserar med Zaida Catalans invändningar och blir därför lite bekymrad när jag idag på hennes blogg tar del av delar av Gunnar Lunds e-post till henne. Där skriver han, enligt Zaidas utdrag,  att kritiken mot hans uttalanden är ”‘ billig polemik’  som syftar till att ‘kamma hem några lättköpta poäng’ som ‘vittnar om dåligt omdöme’, vilket då inger ‘olust’ hos ambassadören.

Olust är faktiskt precis samma känsla som jag fick när jag läste om ambassadör Lunds uttalanden. Olust inför att svenska statens representant i Frankrike så lätt halkar in på en beskrivning av kvinnovåldets mekanismer som i längden bara skyddar gärningsmännen. Att väga ord på guldvåg kanske man inte kan kräva att alla ska klara av. Men av Gunnar Lund kan man definitivt kräva det.

[tags]kvinnovåld, gunnar lund, paris, frankrike, zaida catalan[/tags]

Också själen kan dö av svält

Plingeling sa det i min mejlbox, en oerhört enerverande liten pling som jag inte begriper hur jag ska byta ut. Mejlet var en uppmaning att delta i de socialdemokratiska kulturarbetarnas rådslag om kulturen. Kulturpolitik är sannerligen ett område som satts på undantag de år jag varit aktiv i politiken och det är snart ett kvarts sekel. Otroligt med tanke på hur ung jag både känner mig och ser ut.

Eftersom hjärnan är ett märkligt organ så dök en liten melodi och textslinga upp i huvudet så fort jag öppnade rådslagsmaterialet.

Magen utgör män’skans lag
Skönhet sätts på undantag
Själen har det illa ställt,
men också den kan dö av svält

Tror ni kanske människan
utan skönhet leva kan?
Även ögat måste vi
ge någonting att bita i

Rådslagsmaterialet pekar på många intressanta frågeställningar. Hur ska den nationella kulturpolitiken se ut? Vad är bibliotekens roll? Hur ska kulturarbetarnas villkor se ut i framtiden? Inte alls oviktigt. Men jag känner att om man ska formulera en ny kulturpolitik så ska man inte starta med institutioner och statsstöd utan i enklare och viktigare frågor. Enklare frågor som inte nödvändigtvis är lätta att svara på.

Bor vi tillräckligt vackert? Har alla människor en rimlig till skönhet i sin vardag? Vad gör vi åt samhällets ljud- och ljusföroreningar? Hur ger vi tillbaka musiken och dess utövande till en bred allmänhet och tar tillbaks den från en allt mer allsmäktig musikindustri? Hur ska amatörens ställning i kultursverige tas tillvara?

Frågorna som hopas i mitt huvud är oändliga. Jag tror faktiskt jag ska delta i detta rådslag. Det känns viktigare än mycket annat i politiken. Jag står på amatörismens sida. Jag tror på det breda deltagandet inte på mer stöd åt proffsen.

Jag hummar vidare medan jag tänker.

Folk som bor i fula hus
Handlar i en ful butik
Ser på tevens fula ljus
Och hör på ful musik
Jobbar i en ful fabrik
Sover på en ful schäslong
Lär sig göra ful batik
Och går på ful betong
Till en lika ful perrong
Sätter upp en ful persienn
Vid sin fula plåtbalkong
Med särskilt ful antenn
Hör på ful musik igen
I sin fula apparat
De kan lida mer än den
Som inte har nå’n mat

Texterna är hämtade ur ”Rosens sång” i Hasse&Tages revy Svea Hund.

[tags]kultur, socialdemokraterna, rådslag, politik[/tags]

Regeringen Reinfeldt – Firma Fiffel & Båg

Det blir så löjligt påtagligt ibland. Ingenting som moderaterna påstod innan valet har någon egentlig bärighet på vad de gör efter valet. Men det är inte illa nog. Det är inte ens så att det statsminister Reinfeldt kläcker ur sig har någon som helst vikt sex månader senare. Karl’n är en illusionist. Väljarna ska bländas med gester och vackra ord men sedan genomförs något annat.

Den 19 december i fjol meddelas högtidligt från statsministern att Sverige ska få en ”medborgarnas rikspolischef”. Denna polischef ska tillsättas i ett öppet ansökningsförfarande. Idag fick vi Bengt, vars största merit som ”medborgarnas” är att han heter Svensson i efternamn. Bengt har inte sökt jobbet som rikspolischef. Han blev ombedd av regeringen att ställa upp. Eller kort sagt, han tillsattes av regeringen i ett slutet anställningsförfarande.

Regeringens nya utnämningspolitik är ett haveri. Det byggde på en lögn och den genomförs som en lögn. Det skulle vara lustigt om det inte vore så förbannat allvarligt. Vi har en regering som aldrig någonsin drar sig för att föra medborgarna bakom ljuset. Vi har Firma Fiffel & Båg på Sveriges taburetter.

[tags]politik, regeringen, fredrik reinfeldt, polisen, rikspolischef, bengt svensson[/tags]

Mycket vill ha mer – mobbarnas mentalitet

Om man är stor ska man inte ge sig på de som är mindre. Om man har makt så ska man inte missbruka den. Har man kommit överens om spelregler så ska man följa dem, även om man kan vinna om man fuskar.

Men hos alliansens partisekreterare finns inte någon sådan känsla. Där råder mobbarnas mentalitet. Nu har de bestämt sig för att ge sig på riksdagens minsta parti – miljöpartiet. Och det är i Visby och almedalsveckan mobbingen ska ske. Trots att Allianspartierna har fyra egna dagar att visa upp sig på har de bestämt sig för att helt enkelt stjäla miljöpartiets dag och göra den till en ”alliansdag”.

Almedalsveckan är ett ganska unikt fenomen för svensk politik. Under sju dagar debatteras inrikes och utrikes frågor, varje riksdagsparti har en egen dag där man får spela huvudrollen. Så har det sett ut i decennier. Men nu räcker det inte med att de spelar huvudrollen fyra dagar av sju. De vill ha mer.

Så med rå skolgårdsmentalitet ger de sig på den minsta de kunde hitta. Alliansen bryr sig inte om miljöpartiet.

Själv tycker jag oppositions partiledare Mona, Lasse, Peter och Maria ska utropa kristdemokraternas dag till ”oppositions- och rättvisedagen” och stjäla uppmärksamheten från det löjligt lilla borgerliga partiet som ändå snart inte finns kvar. Öga för öga.

Ps. Apropå Almedalen så kommer Almedalsbloggen.se bli något alldeles jävla extra i år. Håll ögonen öppna

[tags]politik, alliansen, almedalsveckan[/tags]