Reinfeldts permanenta regeringsinnehav

Jag har fått en hel del synpunkter, bland annat i kommentarform här på bloggen, efter mina inlägg om att de borgerliga partierna valt att acceptera Sverigedemokraterna som en del av sitt regeringsunderlag inför valet 2010. De flesta kommentarer kommer av naturliga skäl från Sverigedemokrater som helst vill låtsas om att de är någon slags fristående kraft i svensk politik. Så är förstås inte fallet.

Men ett särskilt intressant inlägg kom från Henrik Hansson, som tidigare bloggade som ”Globaljuggler”. Jag rekommenderar den kommentaren till läsning för resten av detta inlägg är ett svar på Henriks synpunkter.

Henrik resonerar kring olika utfall av valet 2010 där Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får en vågmästarroll mellan höger- och vänsterallianserna. Och egentligen är hans exempel en perfekt illustration på varför Reinfeldt tiger om sitt passiva samtycke till att regera med stöd av främlingsfientliga populister. Det kan nämligen garantera ett borgerligt maktinnehav trots att vänsteralliansen har betydligt större stöd än hans egen högerallians.

Åkessönerna har tydligt deklarerat att de aldrig kommer stödja en socialdemokratisk statsministerkandidat. Likaså har de rödgröna tydligt deklarerat att de inte kan tänka sig att regera med passivt stöd av Sd. Även om de rödgröna får 174 mandat i riksdagen, de blågrå 155 och populisterna 20 betyder det att Reinfeldt då regerar vidare. Men det betyder också att sd kommer att ha betydande inflytande över den boregerliga regeringens politik.

För socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister kommer självklart fortsätta att rösta för en rättvis och hållbar politik. Den stöds som bekant inte av regeringen Reinfeldts riksdagsledamöter. Sverigedemokraterna kan välja att rösta med den rödgröna oppositionen för att pressa regeringen till eftergifter. Det vi får då är en borgerlig minoritetsregering med svagt stöd som styrs av populister och stundtals kommer att vara handlingsförlamad.

Alternativet är enkelt. Det är att de borgerliga partierna tydligt deklarerar att de inte tänker göra sig beroende av Sverigedemokraterna utan i ett sådant läge hellre söker blocköverskridande lösningar. Det vore moget och klokt, men det står i vägen för det permanenta regeringsinnehavet – och det är det Reinfeldt så suktar efter att han är beredd att betala priset till Jimmie Åkesson och hans gäng.

Därför är det helt rimligt att fortsätta ställa frågan till Reinfeldt, på vilket regeringsunderlag är du beredd att åta dig statsministerrollen?

[tags]alliansen, regeringen, fredrik reinfeldt, jimmie åkesson, val2010, sverigedemokraterna[/tags]

This offering helps consolidate edhec’s positioning in the french market and enhances our international visibility and appeal, particularly through the phd in finance and the msc in risk & finance which are now delivered writing academic papers on the london campus

Reinfeldts unkna regeringsunderlag

Problemet med att Sverigedemokraterna numer ingår i det borgerliga regeringsunderlaget, oavsett om det är aktivt eller passivt, är förstås inte begränsat till migrationspolitiken. Att en kommande borgerlig regering som lutar sig på sverigedemokraterna blir tvungna att acceptera en mer restriktiv migrationspolitik är bara en del av problemet.

Sverigedemokraterna får som passivt eller aktivt stödparti till regeringen Reinfeldt inflytande över fler frågor. Ekonomi, försvaret, familjepolitiken, demokratifrågor, kriminal- och socialpolitik och mycket mycket mer. Så diskussionen om de borgerligas tysta accepterande av sverigedemokrater som samarbetspartner kan och bör inte inskränkas till migrations- och flyktingpolitik.

Men så gör Johan Ingerö när han svarar på min, Johan Sjölanders och den stora liberala drakens kritik av regeringens tysta samtycke till en sverigedemokratisk agenda. Det är ett sätt att försöka förvirra debatten och får den att byta spår.

(Parentetiskt kan jag ändå säga att jag tycker regeringens öppnande för arbetskraftinvandring är bra, den restriktivare flyktingpolitiken dålig och moderaternas retoriska flirtande med främlingsfientlig argumentation direkt frånstötande.)

Man har från borgerligt håll längre krävt besked om hur ett politiskt vänsteralternativ till regeringsmakten ser ut. Idag vet vi svaret. Alternativet består av socialdemokrater, vänster- och miljöpartister. En sådan allians kommer aldrig regera med passivt stöd av ett främlingsfientligt och populistiskt parti som sverigedemokraterna. Skulle situationen uppstå att ett sådant parti blir vågmästare i riksdagen kommer man söka överenskommelser över blockgränsen.

Det är svårt att vara tydligare.

Dagens fyra regeringspartier vägrar svara på hur deras alternativ ser ut vid händelse av sverigedemokraternas intåg. Det beror självklart på att man tror, men kanske inte hoppas, att en sådan händelseutveckling skulle kunna säkra ett borgerligt regeringsinnehav för lång tid framåt.

Fram till dess att annat besked ges bör därför sverigedemokraternas opinionssiffror redovisas tillsammans med regeringspartiernas. För det är ju inte bara så att en röst på Fredrik Reinfeldt är en röst på Jimmie Åkesson. Därutöver är en röst på Jimmie Åkesson en röst på Fredrik Reinfeldt.

[tags]alliansen, regeringen, fredrik reinfeldt, jimmie åkesson, val2010, sverigedemokraterna[/tags]

There are some new careers in high demand and industry faces constant shortage of highly qualified www.writemyessay4me.org/ individuals

Det går bra, men är inte rosenrött

Peter Andersson har alldeles rätt när han reagerar surt på att Dagens Nyheters liberala ”analytiker”, Henrik Brors, jämför Mona Sahlins läge som partiledare med Göran Hägglunds. Jämförelsen görs förstås därför att både kristdemokraterna och socialdemokraterna samlas till konferenser på var sitt håll.

Göran Hägglund leder ett parti som riskerar att åka ur riksdagen och sargas av interna konflikter i spåret av petandet av Lennart Sacrédeus från listan till EU-parlamentet. Mona Sahlin leder ett parti som vuxit mer än hela det kristdemokratiska partiet sedan valet.

Nydanelsen av socialdemokraternas politik börjar också landa. Det tydliga beskedet om partiets inställning till arbetslinjen häromdagen lovar gott, mycket gott. Det hör verkligen heller inte till ovanligheterna att en partiledares popularitet är svajig i början av ämbetsperioden. Nej, på den bogen finns ingen anledning till oro.

Men allt är förstås inte rosenrött. Klavertrampen i mitten av hösten var dåliga. Och självklart har det velandet gjort att socialdemokraternaoch hela den samlade oppositionen tappat lite av sin fart, och därmed också en hel del av opinionsövertaget. Däremot tycker jag Mona Sahlin och hela vänsteralliansen till slut landade på stadiga fötter och har nu visat att de är ett fungerande regeringsalternativ.

Som kärleksfull kritiker av partiledningen skulle jag emellertid vilja peka på några andra signaler från partiledningen som jag tycker har kännts dåliga och skadliga.

Att peta partikamrater genom spinn och krumbukter i massmedierna är inte vad jag förknippar med ett lyssnande parti. Debaclet kring Pär Nuder var inte snyggt, och visar på att några av de sämsta delarna av socialdemokratisk partikultur fortfarande lever.

Attacken på Pär Nuders bok som sedan kom från Urban Ahlin var direkt osmaklig. Vi behöver en mångfald av röster i partiet. Och som tidsdokument var Nuders bok intressant. Varför Nuder ska beläggas med munkavle kan jag inte förstå. Vad är poängen? Samma känsla kan jag få när Morgan johansson och Skånes partidistrikt får kritik för att de lyfter viktiga frågor om svensk ekonomi. Oavsett vad man tycker om budgettak så var det väl högt i tak vi skulle ha när politiken omprövades?

När man som jag sitter på utkanten av partiets  kärna så ter sig rådslagens status just nu lite oklara också. Vilken tyngd har rådslagen i jämförelse med de arbetsgrupper som nu jobbar fram politik inom ramen för trepartisamarbetet med vänstern och miljöpartiet?

Det kan vara klokt att försöka låta bli att sluta sig som en igelkott inför kritik. Även om den kommer från Henrik Brors. En öppen attityd och ett fritt debattklimat ökar politikens trovärdighet. Det bör vi försöka komma ihåg, även när opinionssiffrorna inte rusar framåt i raketfart. Eller kanske framför allt då.

[tags]henrik brors, politik, mona sahlin, göran hägglund, kristdemokraterna, socialdemokraterna[/tags]

Beginn der neuzeitunter renaissance wird auch der beginn der best-ghostwriter.com/ neuzeit verstanden

En röst på Fredrik Reinfeldt är en röst på Jimmie Åkesson

Det har sprutat ut opinionsundersökningar de senaste dagarna. Helt konsistenta är inte resultaten. I några mätningar går regeringsunderlaget framåt i andra bakåt. Men klart är att det har tätnat i jakten på 2010 års taburetter.

Som Stig-Björn Ljunggren konstaterade för några dagar sedan så gör man klokt i att räkna in sverigedemokraternas sympatisörer i regeringsunderlaget. Det finns fler skäl till detta. Det viktigaste är förstås statsministerns vägran att ge besked om huruvida han kan regera med stöd av Sd. Bristen på besked är ett precis lika tydligt ja som om han hade haft modet att svara rakt och ärligt.

Det beror inte minst på att vänsteralliansen varit så tydlig i sitt avståndstagande till Sverigedemokraterna. Oppositionsledaren, Mona Sahlin, har understrukit att om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så är det viktigt att söka blocköverskridande överenskommelser för att värna demokratin. Kring detta tiger alla de borgerliga partiledarna.

Det är i dagsläget ungefär lika troligt att sverigedemokraterna tar sig in i sveriges riksdag som att kristdemokraterna klarar sig kvar. Så självklart är alliansbygget skakat i grunden. Personligen kan jag då tycka det är lite tragiskt att medierna strålkastarljus så ensidigt är riktat mot huruvida socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister kan komma överens.

Minst lika viktigt för regeringsfrågan är ju hur bra Fredrik Reinfeldt trivs med Jimmie Åkesson. Ganska bra verkar vara svaret för dagen. Blir månne Jimmie Åkesson alliansregeringens nästa socialminster eller migrationsminister?

Man kan också läsa Stina Morians invändning i ämnet och Stig-Björn Ljunggrens vidareutveckling av sina funderingar.

[tags]alliansen, regeringen, fredrik reinfeldt, jimmie åkesson, val2010, sverigedemokraterna[/tags]

Es gehört zu ihrer verantwortung, entscheidungsgremien insbesondere best-ghostwriter.com/ auf mögliche gefahren aufmerksam zu machen

Arbetslinjens revanch och den vilsna regeringen

Jag blev så glad i morse. På DN Debatt visar socialdemokraterna för första gången på länge att de faktiskt är bäst på arbetsmarknadspolitik här i landet. Arbetslinjen tas tillbaka från den borgerlighet som så brutalt missbrukat begreppet.

Det är en fattig politik regeringen fört och som de kallat arbetslinje. Det har handlat om att till varje pris straffa den som inte har fast förankring på arbetsmarknaden. Tyvärr har socialdemokraternas svar under några år varit reducerat till a-kassan. Men en god arbetslinje i politiken handlar om mer än så och nu visar Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo upp den från sin rätta sida.

Vår arbetslinje har fyra försvarslinjer: För det första måste vi föra en effektiv politik för entreprenörskap som skapar jobb. För det andra måste vi hindra utslagning i arbetslivet. För det tredje vill vi föra en aktiv arbetsmarknadspolitik som skapar möjligheter att komma vidare till nya jobb. Och för det fjärde måste vi ha en väl fungerande inkomsttrygghet för dem av oss som förlorar jobbet. 

Men medan socialdemokraterna tar sig upp på banan ordentligt har regeringen åkt alldeles vilse. De åtgärder Anders Borg är beredd att vidta för att lätta bördorna från den lågkonjunktur som nu har drabbat oss är otillräckliga. Och det vet regeringen om.

Den så haussade ”ekonomen” Borg visar sig från sin sanna sida. Inte en krona tillförs till välfärden. När kommuner och landsting tvingas på knä av sjunkande skatteintäkter så ler Anders Borg i mjugg. Den hårdföre ideologen ser gärna att förtroendet för offentlig sektor sjunker.

[tags]politik, ekonomi, anders borg, arbetslinjen, socialdemokraterna, regeringen[/tags]

It only seems to do https://spyappsinsider.com this when i’m in bed, which makes me think she’s deliberately trying to make me crazy

Även religionsfriheten är värd att värna

För mig känns det otippat och heller inte riktigt varmt i hjärtat, men jag finner mig plötsligt stå bakom Kristdemokraternas linje i frågan om könsneutrala äktenskap. När landets övriga partier nu driver igenom lagstiftning om könsneutrala äktenskap gör de det på ett sätt som jag tycker inkräktar på religionsfriheten i vårt land och jag har svårt att acceptera det.

Precis som Göran Hägglund och Stefan Attefall skriver i sin artikel på Newsmill idag är äktenskapet och dess cermoniel mycket viktigt i de allra flesta religioner, och också för många troende. Man kan förstås tycka vad man vill om det. Men det är inte en fråga som man ska förändra genom lag.

Istället kan man, och bör man, ha en helt neutral lagstiftning kring giftermålet. Stat och kommun tillhandahåller en juridisk service för de som vill omfattas av familjebildningslagen. Den som sedan vill välsigna sitt äktenskap inom sin religiösa församling får göra det.

Jag tycker inte heller att det hjälper att det ska vara frivilligt för präster att välja om de vill viga ett samkönat par eller inte. Det kan snarare skapa ganska obehagliga konfliktsituationer, både för prästen som nekar och paret som blir nekat.

Jag är glad över att alla par kommer att få en likabehandling inför lagen från och med maj. Men det kunde ha gjorts klokare. Vi har lite för lätt att talla på våra grundläggande friheter i Sverige idag. Även religionsfriheten är värd att värna.

[tags]könsneutrala äktenskap, giftermål, politik, kristdemokraterna, religionsfrihet[/tags]

The Blame Game – att välja det simpla framför det enkla

Avgångskrav är den nya tidens quick-fix i politiken. Men det är mycket sällan som en avgång leder till verklig förändring.

Ta frågan om avvisningen av egyptierna Ahmed Agiza och Muhammad Al Zery. På ledarplats i både Aftonbladet och Expressen vill man nu göra gällande att åtminstone Thomas Bodström (och gärna Göran Persson om han bara kunde avgå en gång till) borde få betala med sin avgång eller jätteläskiga KU-förhör för de fullständigt vedervärdiga utvisningarna. Men det är en simpel lösning. Och den svarar inte på den viktiga frågan: Kan det hända igen?

För den obehagliga sanningen här är att hela det politiska etablissemanget inklusive den dåvarande socialdemokratiska regeringen svek värden som vi lärt oss sen barnsben är självklara i Sverige. Vi utvisar inte folk till tortyr. Vi låter inte vårt lands politik styras av stormaktsintressen.

Den simpla lösningen är förstås att låta några politiker avgå. Och sedan glömmer vi alltihopa. Den enkla lösningen är att vi kräver besked av alla riksdagens partier. Skulle ni gjort likadant? Kan det hända igen?

Frågan om människovärde är större än att den ordnas av en quick-fix. Drevmentaliteten gör föga nytta i detta fall. För jag tror, motbevisa mig gärna, att en repris ingalunda är otänkbar. Vad säger statsministern och statsministerkandidaten? Vad säger Mona Sahlin? Vad säger Fredrik Reinfeldt?

[tags]anna lindh, thomas bodström, göran persson, egyptenavvisningarna, politik, integritet, socialdemokraterna, regeringen, mona sahlin, fredrik reinfeldt[/tags]

Medical school admissions 2015-2016 favorable site a dean’s perspective a talk with jennifer welch, the associate dean of admissions and financial aid at suny upstate medical university

Marklunddrev och Kalle Blomqvistjournalistik

Jag kan inte låta bli att tycka att debatten om boken Gömda, Liza Marklund och så har en lätt känning av pseudodebatt. Ändå gick jag igår till Publicistklubbens debatt om frågan. Jag hade någon slags förhoppning om att jag skulle förstå vad det var som var så förtvivlat viktigt. (Som journalistiskt experiment så livetwittrade jag och min vän Josefin Berglund från debatten – det kan läsas här.)

En tråd i debatten handlar om att det tog lång tid för gammelmedierna, bortsett möjligen från Södermanlands Nyheter, att ta upp Monika Antonssons kritiskt granskande bok. Och så var det. Debatten om Liza Marklund och Gömda är framdriven av bloggosfären. Själv tycker jag det är helt naturligt.

Det har hävdats att Liza Marklund har åtnjutit skydd från granskning för att hon har så många mäktiga kompisar i journalistsverige. Det är nog inte riktigt så. Liza Marklund har åtnjutit skydd från granskning därför att hon är journalist. Punkt. Journalistskrået är starkt och det är mycket sällan det ägnar sig åt att verkligen granska sina egna. Journalisterna är nog utan någon underdrift de minst granskade av våra makthavare och med bättre förutsättningar än andra att svara för sig. Och självklart gäller det också Liza Marklund.

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Är det då av ”oavvisligt allmänintresse” att jaga upp alla de inblandade i detta 20 år gamla misshandelfall? Måste varje sanning vara ren som nyaste nysnö? Har vi råd med den typen av sanningskrav? Tja, jag tror inte det.

Det har kanske varit viktigt att visa på att Gömda inte var sann. Det är en utmärkt konsumentupplysning till läsaren. Det har definitivt varit viktigt att visa på att journalister inte kan gömma sig bakom sin kåranda längre. Där har bloggarna gjort skillnad. Men det viktiga gör halt där.

[tags]liza marklund, gömda, publicistklubben, monica antonsson, medier[/tags]

This recommendation assumes financial ability to pay for the mim, and a causes of stress essay cost-benefit analysis that makes sense

Tvätta byken ordentligt och offentligt!

Eva Franchells bok ”Väninnan” om Anna Lindh har återigen lyft upp frågan om de skamliga CIA-ledda utvisningar som gjordes av egyptierna Muhammed Al Zery och Ahmed Agiza, december 2001.

Diskussionen i medierna har sedan handlat om vems fel det egentligen var. Var det Anna Lindh, Göran Persson eller Thomas Bodström? Göran Persson sammanfattar väl det hela bäst:

Regeringen var gemensamt ansvarig för beslutet att utvisa de terroristanklagade egyptierna.

För så var det förstås, och så fungerar det i Sverige. Regeringen är kollektivt ansvarig för de beslut som fattas. Men det svaret räcker inte. Det räcker inte alls.

Efter den elfte september skakade världens demokratier i terroristskräck. Många repressiva tendenser i politiken fick plötsligt luft under vingarna. Terroristskräcken har underblåst integritetsinskränkningar, kameraövervakning, buggning, förföljelser och uppluckring av fundamentala rättsprinciper. Under denna tid hade socialdemokratin den svenska vakten av demokratin. Och man klarade uppdraget uselt.

Plötsligt fick Amerikas förenta stater mandat att föra vår migrationspolitik. Om det skedde med utpressning eller inte är säkert intressant för historieböckerna, men framförallt skedde det utan högljutt motstånd från regeringspartiet. Jag mår dåligt av det.

Nu lever vi en tid där lagarna som tvingades igenom av terrorskräcken är vardag. Den dåvarande socialdemokratiska ledningen bidrar inte till att skapa klarhet i det totala hjärnsläpp som utan förankring hos medlemmar eller svenska folket blev svensk politik.

Kollapsen för de goda demokratiska värdena är dessvärre större än hos det socialdemokratiska partiet. En opposition med intresse för att bibehålla det öppna Sverige öppet hade förstås kunnat göra motstånd. Men kollapsen skedde brett och igenom hela det politiska landskapet från höger till vänster. Vi har en lång väg tillbaka, om det ens är möjligt.

Det är stor skada skedd. Det är ännu större skada skedd om denna diskussion reduceras till en löjlig jakt på Lindh, Bodström eller Persson. De hade alla ansvar och de svek fundamentala demokratiska värden och rättsprinciper. Utan tvekan har socialdemokratiska partiet ett ansvar för att tvätta byken ordentligt och offentligt.

Gör det!, och låt luften i Sverige bli lite lättare att andas.

[tags]anna lindh, thomas bodström, göran persson, egyptenavvisningarna, politik, integritet, socialdemokraterna[/tags]

Qual o melhor hor rio para chegar na space themed writing paper feira

Men varför är europaparlamentsvalet viktigt?

Två av tre medborgare i Sverige vet inte vilket år nästa val till europaparlamentet äger rum. (Det är i år, 7 juni, för den som är intresserad.) Detta är ett så stort problem att Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU) och Europaparlamentets informationskontor i Sverige nu startar en gemensam kampanj för att få svenska ungdomar till valurnorna.

När man går för att rösta i ett val så skänker man legitimitet till det politiska system man deltar i. Det är därför det är så viktigt för diktaturer att visa upp ett högt valdeltagande. Medborgarnas delaktighet är ett kvitto, och dessutom i demokratier ett alldeles sant kvitto, på värdet i det politiska systemet.

I Sverige har vi ett av det högsta valdeltagandet i hela den demokratiska världen. I det senaste riksdagsvalet deltog 82 procent av väljarna. Valhandlingen har av tradition varit viktig för svenskarna och skänkt den svenska demokratin en mycket hög legitimitet. Våra folkvalda har med stor rätt kunnat hävda att de företräder folket.

Men i valet till europaparlamentet har vi i Sverige istället ett av europas lägsta valdeltagande. Man kan tro att detta är ett fel hos det oinformerade folket, som på dagens DN-debatt, eller så kan man ta signalen på allvar. Gör man det första, ja då kampanjar man för skattebetalarnas pengar utan att svara på den grundlaggande frågan: Varför ska man rösta i europaparlamentsvalet?

Gör man det andra så ger man fan i att sätta sig på en piedestal och titta ner på folket. Vill Europas regeringar och Sveriges partier att folk ska rösta i europaparlamentsvalet får de ge parlamentet makt. Annars kan det avvecklas, för det är en jävligt dyr cirkus. Och parlamentet har föga legitimitet. Titta bara på valdeltagandet.

Och för den som eventuellt tror att socialdemokratiska bloggare tycker lika kan det vara roligt att läsa Jonas Morian, Johan Sjölander, Reza Javid och HBT-sossen om samma sak.

[tags]euval09, politik, lsu, europaparlamentet, eu[/tags]

And those who had deferred were all grateful that they had taken a few years to mature and get some experience in write my essay for free within http://essaysreasy.online/ the real world