Det effektiva patriarkala språket

Var på mycket trevlig fest igår där, den för mig då okända, I kom fram och sa ”Jag vill bara säga en sak. Du var verkligen bra i teve häromdagen, MEN.. (Av nån anledning kommer det alltid ett MEN när folk ger mig komplimanger – det är synd. Nåja.) ..MEN du måste sluta säga riksdagsmän. Det heter riksdagsledamöter!”

Jag reagerade förstås som alla vettiga människor gör gör de blir tillsagda vad de får säga eller inte: Jag hävdade min rätt att faktiskt få säga precis vad jag själv vill. Jag är väl medveten om att riksdagsmän numera kallar sig riksdagsledamöter. Det stör mig inte ett dugg. Jag tycker det är praktiskt att vi har synonymer i språket. På så vis kan det bli mer varierat.

Men eftersom riksdagsman innehåller den förskräckande och obehagliga stavelsen ”man” så är det laddat med sexistiska patriarkala konnotationer. Tydligen. Alla manligt genusbestämda yrkesnamn är det, inte de kvinnliga.

Men jag uppskattar effektivt språk. Riksdagsman är begripligt, omfattar alla 349 ledamöterna av sveriges riksdag och är två stavelser kortare än riksdagsledamot. I bestämd form pluralis blir skillnaden ännu större mellan riksdagsmännen (fyra stavelser) och riksdagsledamöterna (sju stavelser).

Så nästa gång jag sitter i en tevestudio och har mycket begränsat med tid på mig att framföra ett budskap så kommer jag precis som idag använda ett både varierat och effektivt språkbruk. Jag tar risken att framstå som en mullig mansgris.

[tags]språk, kultur, samhälle, jämställdhet[/tags]

Konsten att slicka uppåt och sparka neråt

Konst som provocerande speglingar av ett dysfunktionellt samhälle, eller som nålstick i normalitetens pompösa ballong är viktiga inslag i vårt gemensamt pågående samtal. Därför är jag böjd att hålla med Ernst Billgren när han kritiserar konstfacks rektor, Ivar Björkman, för att göra polisens jobb. Ett konstverk ska värderas på sina meriter som konst. Kom konstverket till på kriminell väg ska den kriminella gärningen värderas som vilken annan kriminell gärning som helst. Det ligger nämligen heller inget förmildrande i att begå brott för att skapa konstverk. Även konstnärer ska behandlas lika inför lagen.

Med det sagt tänker jag ändå bekymra mig om den riktning som de offentliga konstinstallationerna tycks ta. Att vandalisera tunnelbanevagnar och skrämma resenärer är ju inte precis konst med udden riktat mot samhällets etablissemang. Istället blir konsten, oavsett sitt eventuella konstnärliga värde, ett latent hot mot den vardag som de allra flesta av oss verkar i.

Samma sak gäller ju för påhittet att störa ut en psykmottagning. Konstverket drabbar i sitt genomförande dem som var i verkligt behov av vård den dagen. Och det konstnärliga efterspelet blir förstås en misstänksamhet mot patienter och kanske misstro mot vården.

Men bortsett från konstfackelevernas arbeten så har vi sett den etablerade konstnären Lars Vilks göra sitt yttersta för att provocera fram arga reaktioner från de muslimska församlingarna i Sverige och utomlands. Det konstnärliga värdet i detta skulle tydligen vara att visa på yttrandefrihetens okränkbarhet. Men självklart riktades inte udden i yttrandefrihetskonsten mot de som verkligen har de starka rösterna i Sverige. Inga brinnande dockor av Bonnierdirektörer syns, och inga konstverk driver med den likriktning som finns i den svenska offentliga debatten.

Den svenska kontemporära konsten väljer att slicka uppåt i det liberala etablissemangets skrev samtidigt som den indignerat sparkar neråt. Jag är inte imponerad. Att bete sig så är inte att gå den svåra vägen. Att göra så är verkligen ingen konst.

[tags]politik, kultur, konstkritik, samhälle[/tags]

Maud Olofssons radioaktiva tårar

Centerledaren Maud Olofsson öppnade tårkanalerna när hon skulle driva igenom Alliansens kärnkraftsuppgörelse. TT skildrade det hela så här den 6 februari:

Mot slutet av sitt tal fick Olofsson svårt att hålla igen tårarna, när hon kom in på att hon gör detta för barnen och barnbarnen.
- Jag vill inte säga om tjugo år att jag visste men gjorde ingenting, avslutade hon.

Jag är väl en mycket okänslig och brutal typ. Men jag har ändå svårt att känna med Maud Olofsson. Särskilt eftersom jag minns hur det såg ut i en intervju i Aftonbladet Söndag den 4 juli 2006. I en hemma-hos-intervju berättade hon för Aftonbladets reporter om vad som fick henne att gråta senast.

När grät du senast?

­ Jag fick en fråga om Tjernobyl nyligen under Företagarnas partiledarutfrågning. Och det där har ju varit ganska långt borta för mig, det har ju gått några år.

­Men så frågade de mig om kärnkraften och och då kom tårarna Vi bodde här med barnen och de var ju små. (Mauds ögon fylls av tårar och hon får svårt att prata.)

­Den sommaren kunde barnen inte plocka bär, de fick inte plocka svamp”vi var ju rädda för allt de skulle stoppa i munnen. Vi sköt älgar under jakten och grävde ner dem. Hela den där proceduren tog jättehårt på oss”

Maud går till diskbänken, river av en rejäl bit hushållspapper och snyter sig.

Nu vill Maud Olofsson bygga ut kärnkraft ”för barnens skull” och börjar gråta igen. Det är så utstuderat, så i grunden falskt att jag har svårt att hitta ord för det. Uppenbarligen är politik bara poser för centerledaren. Samma radioaktiva tårar kan fällas för två i grunden motstridiga ståndpunkter. Förväntas vi tycka synd om Maud Olofsson? Eller borde vi bli riktigt förbannade?

[tags]politik, kärnkraft, maud olofsson, hyckleri, centerpartiet, tårar[/tags]

Sex kommunikationsråd till våra folkvalda

Twixdagen.se har nu fyllt 10 dagar. På sidan, som vi i Almedalsbloggen startat, kan man idag följa 33 av våra riksdagsledamöter från alla partier i riksdagen. Jämfört med systersajterna Tweetminster i Storbritannien och Tweetcongress i Förenta staterna är anslutningen hög med nästan 10 procent av våra förtroendevalda som valt mikrobloggandet som kommunikationskanal till väljarna.

Men vad kommunicerar våra folkvalda? Vad är det de tror att väljarna är intresserade av? Ja, en sak är säker: I likhet med Carl Bildt är de övertygade om att deras olika transportval är nästan dödligt intressanta. Det är tågresor till Stockholm och Norrland, bilresor till Bommersvik och flyg till Visby.

Det rapporteras också mycket om vilka möten riksdagsledamöterna går på, MEN nästan inte en rad om innehållet på dessa sammanträden. Och här tror jag att det faktiskt kan vara läge att komma med några goda råd.

1. Tänk igenom vad ditt mål är. Varför har du valt att kommunicera över mikrobloggen? Är det för att förmedla att du är en upptagen person som reser mycket? Då är flyg och mötesscheman säkert relevanta att förmedla. Men om du däremot är intresserad av att förmedla ett budskap och bygga upp relationer till väljare och medier så måste du också ge oss relevanta nyheter och egna spaningar. Resten av råden förutsätter att du har målsättningar i kategori två.

2. Ge oss unika inblickar. Du rör dig i en miljö som vi andra inte har tillgång till. Berätta om vad som händer innanför de stängda dörrarna. Det behöver verkligen inte vara statshemligheter. Vad stod på dagordningen? Vad skrattade ni åt? Vad gjorde dig förbannad?

3. Formulera och testa dina budskap. Du tror att politik är tråkigt, att vi alla har hört era budskap till leda. Det har vi inte. Vi har knappt hört dem alls. Våga använda Twitter till att debattera. Svara dina antagonister. Be om hjälp med att formulera dig. Våga delta i en dialog om politikens innehåll.

4. Var snabb. Ofta har du tillgång till nyheterna innan oss andra. Berätta dem! Om du deltar i att beskriva ett skeende blir du också intressant som politisk aktör. Om du väntar på de etablerade medierna att beskriva en händelse tappar du en möjlighet att för övertag i nyhetsflödet.

5. Var öppen. Många politiker är rädda för att berätta om de processer de är med i. I ganska hög utsträckning är hemligheten normen och öppenheten undantaget. Bryt det mönstret. Berätta vad du ska säga i morgondagens riksdagsdebatt, håll det inte hemligt. Berätta varför du kommer att stödja ett visst förslag. Är du öppen kommer du att bidra till en bra dialog och gör politiken begriplig.

6. Jodå, var personlig. Visst vill vi också lära känna dig. Vi vill veta att du gillar blommor och hatar hårdrock. Det ger oss en bild av dig. Men låt inte det personliga gå först. Du är en av 349 ledamöter som är valda att tjäna oss i folket. Det är viktigast.

Jag är stolt och glad över att vi i Sverige har så många folkvalda som är intresserade att pröva ny kommunikationsvägar. Det visar, om inte annat, att den demokratiska ambitionen är mycket hög. Men våga ta dig själv, dina kunskaper och ditt uppdrag på allvar. Vi som följer dig gör det. Jag lovar.

[tags]politik, twitter, twixdagen, kommunikation, riksdagen, riksdagsledmöter[/tags]

Delta i undersökningen BloggSverige4

Hans Kullin, en rutinerad bloggräv och gammal kollega till mig genomför för fjärde året i rad sin undersökning BloggSverige. Undersökningen har blivit det kanske viktigaste verktyget för att förstå den svenska bloggosfärens utveckling. Både bloggläsare och bloggskrivare kan delta. Gör det nu. Här är länken:BloggSverigeIV Enkäten är nu avslutad.

[tags]bloggsverige, hans kullin , bloggosfären, blogg, media[/tags]

Om twixdagen och politiker som hittar på undanflykter

Alldeles nyligen lanserade gänget bakom Almedalsbloggen sajten twixdagen.se. Vi gjorde det för att vi hemskt gärna vill bidra till ett gott samtalsklimat i svensk politik. Och precis som när sveriges opinionsbildare möts i Almedalen för en vecka av seminarier, handskakande och mingelså tror vi att mikrobloggandet kan bidra till ett litet öppnare debattklimat.

För egen del började idén födas med att Billy McCormac på Timbro på nått sätt upptäckte att jag och Elias Wästberg, PR-konsult på Prime, just hade börjat twittra. Han hälsade oss välkomna på ett ganska typiskt twittersätt.

”@magnuslj och @wastberg har precis börjat twittra. Välkomna. #svpt”

Billy hade då i flera veckor jobbat med att få gång en dialog i den svenska twittersfären. Bland annat är han skaparen bakom den populära ”hashtaggen” eller ”kanalen” #svpt som ska utläsas SVenskar På Twitter. Billys ganska idoga slit med att få människor ur olika delar av opinionsbildningssverige att börja mötas genom de små korta meddelandena som mikrobloggen rymmer ledde till en formlig explosion av journalister, opinionsbildare och politiker som sökte sig dit.

Eftersom jag är övertygad om att samtal och öppna dialoger mellan människor är oerhört essentiellt för en god demokratisk utveckling blev jag fascinerad av mikrobloggandets potential. På 140 tecken ryms inte mycket skitsnack. Antingen tjabbar man vänskapligt, berättar var man är just nu, eller för fram en idé. Men aldrig en blandning.

Det lilla formatet ger alla tiden att formulera sig. Det går inte att skylla på tidbrist. Och även det korta budskapet rymmer möjligheten till viktig dialog.

Visst kan man som Thomas Hartman invända att Twitter inte precis är forum för den eftertänksamma reflektionen. Och ingen skulle vara gladare än jag om bristen på kontakt mellan väljare  och valda berodde på att våra folkvalda sitter och lägger pannan i djupa veck. Men både Thomas och jag vet att så inte är fallet. Den brist på dialog som finns i svensk politik beror på många saker: lathet, rädsla, brist på självförtroende och inte minst övertron på att den viktiga politiska gärningen finns inne i sammanträdesrummen.

Man kan också som Sofia Arkelsten se en konspiration bakom viljan att få politiker att tala med varandra och med medborgarna. Självklart är inte Twixdagen ett verktyg för socialdemokrater, men om man vill dölja sitt ointresse för att delta i dialogen med påhittad partipolitik så tänker jag inte hindra. Själv skulle jag emellertid med glädje följa Sofia både när hon blir komplimenterad av franske talmanen och lämnar Hjördis på hunddagis.

Däremot tycker jag de twittrande riksdagsledamöterna borde lita på att deras upplevelser är intressanta och att den kan vara starten på ett intressant samtal. Istället för: ”Idag var jag på konferens. Den var intressant.” vill jag gärna läsa ”Var just på öppenhetskonferens. Vad kan vi i (m) göra för att bidra till mer dialog?”

Hur som helst så är Twixdagen.se vår, alltså Almedalsbloggens, present till de svenska folkvalda. Ni minns, de som vi i folket gett all offentlig makt. Ni kan använda den hur ni vill. Innehållet styrs helt av de som vill delta i en diskussion. Det kan väl aldrig vara dåligt?

[tags]mikrobloggar, politik, twitter, twixdagen[/tags]