Konsten att slicka uppåt och sparka neråt

Konst som provocerande speglingar av ett dysfunktionellt samhälle, eller som nålstick i normalitetens pompösa ballong är viktiga inslag i vårt gemensamt pågående samtal. Därför är jag böjd att hålla med Ernst Billgren när han kritiserar konstfacks rektor, Ivar Björkman, för att göra polisens jobb. Ett konstverk ska värderas på sina meriter som konst. Kom konstverket till på kriminell väg ska den kriminella gärningen värderas som vilken annan kriminell gärning som helst. Det ligger nämligen heller inget förmildrande i att begå brott för att skapa konstverk. Även konstnärer ska behandlas lika inför lagen.

Med det sagt tänker jag ändå bekymra mig om den riktning som de offentliga konstinstallationerna tycks ta. Att vandalisera tunnelbanevagnar och skrämma resenärer är ju inte precis konst med udden riktat mot samhällets etablissemang. Istället blir konsten, oavsett sitt eventuella konstnärliga värde, ett latent hot mot den vardag som de allra flesta av oss verkar i.

Samma sak gäller ju för påhittet att störa ut en psykmottagning. Konstverket drabbar i sitt genomförande dem som var i verkligt behov av vård den dagen. Och det konstnärliga efterspelet blir förstås en misstänksamhet mot patienter och kanske misstro mot vården.

Men bortsett från konstfackelevernas arbeten så har vi sett den etablerade konstnären Lars Vilks göra sitt yttersta för att provocera fram arga reaktioner från de muslimska församlingarna i Sverige och utomlands. Det konstnärliga värdet i detta skulle tydligen vara att visa på yttrandefrihetens okränkbarhet. Men självklart riktades inte udden i yttrandefrihetskonsten mot de som verkligen har de starka rösterna i Sverige. Inga brinnande dockor av Bonnierdirektörer syns, och inga konstverk driver med den likriktning som finns i den svenska offentliga debatten.

Den svenska kontemporära konsten väljer att slicka uppåt i det liberala etablissemangets skrev samtidigt som den indignerat sparkar neråt. Jag är inte imponerad. Att bete sig så är inte att gå den svåra vägen. Att göra så är verkligen ingen konst.

[tags]politik, kultur, konstkritik, samhälle[/tags]

With that in mind, it’s hard learn review to recommend instapaper as a switch for people who want to watch things later