Första maj är första chansen – inte sista

Kamrater, bloggläsare!
Många är det som räknat ut oppositionen. Glada samhällsredaktioner har ägnat spaltkilometer att förklara att socialdemokratins tid nu är ute. De kallar denna första maj för Mona Sahlins och Wanja Lundby Wedins sista chans. Som om det ens vore det viktiga.

De 90 procent av svensk dagspress som har borgerliga ledarsidor har likt ett väloljat propagandamaskineri spytt ut sin galla över en arbetarrörelse som med sin blotta existens hotar att omfördela makten från de som sitter på resurser och kapital till de som inte har. Man får ibland minnas att den demokratiska socialismen inte har mäktiga vänner bland samhällets elit. Den har alltid byggt sin makt på att många tusen människor slutit sig samman för förändring.

Men vår tid är personfixerad. Det passar bättre med mediernas modeller för nyhetsvärdering att tala om personer. Det är Fredrik Reinfeldt mot Mona Sahlin eller Wanja Lundby Wedin mot Urban Bäckström. Det är sällan sakfrågorna som får vara i centrum. Och för det ska regeringen vara mycket tacksam.

Kamrater,
pratar vi politikens sakfrågor så finns det en förkrossande majoritet av svenska folket som tycker att det är rätt att de som har mer bidrar till dem som har mindre. Uppslutningen är närmast total bakom en sjukvård som ges efter behov och inte skärs ner för att finansiera skattesäkningar. I Stockholm finns ett enormt sug efter hyresrätter, ändå säljs de vi har kvar ut till en lycklig klick i stadens centrala delar.

När ungdomsarbetslösheten i Sverige är högst i Europa så är inte det folk frågar efter regeringens vänta-och-se-politik. Vi vill att nästa generation ska ha en rejäl chans i livet. Vi unnar dem jobb, bostäder och en möjlighet att bilda familjer där deras barn i sin tur kan växa upp i trygghet.

Kamrater,
Första maj handlar inte om Mona Sahlin. Hon är inte på något sätt huvudperson. Det är en borgerlig världssyn som vill få oss att omdefiniera vår dag på det viset. Dagen handlar om att visa att kampen mot samhällets orättvisor fortsätter. Att vi genom att organisera oss i partier och fackförbund åstadkommer en motkraft till de som lever på andras arbete och de som berika några få hellre än att sprida samhällets rikedomar.

Låt de som vill slita med att avsätta personer, men det finns bättre sätt att förändra världen.

Det finns inte någon sista chans att vilja göra samhället bättre, men det finns oändligt många första chanser. Idag är en – låt oss börja nu.

Och i den virtuella vinden fladdrar banderollen:

ALLA TILLSAMMANS – DET FINNS INGET ANNAT SÄTT
FRAMTIDEN KAN VERKA HOPPLÖS – MEN
DET ÄR MÄNNISKAN SOM SKAPAR DEN

[tags]politik, första maj, mona sahlin, wanja lundby wedin[/tags]

Första maj är dagen då vi vänder skutan

Kamrater, bloggläsare!
Nu, år 2009, befinner vi oss en tredjedels väg in på det år som av arbetsmarknadminister Sven-Otto Littorin valt att kalla för ”ett riktigt skitår”. Arbetslösheten ökar runt om i hela landet, välfärdstjänster rustas ner när kommunernas skatteintäkter faller och nu när landet behöver en regering som regerar och leder landet så möts vi av – ingenting.

För beskeden från regeringen är tydliga i sin enkelhet: Vi tänker ingenting göra.

På andra sidan lågkonjunkturen ska ett nytt svenskt näringsliv blomstra. Vi vet att dekommer att behöva utbildad arbetskraft. Men regeringens neddragningar av vuxenutbildning består och alldeles nyss fick vi beskedet att det ska bli svårare att komma in på högskolan. Svårare – inte lättare.

Kamrater!
När svensk bilindustri svajar betänkligt vet regeringen besked: Vi tänker ingenting göra.

När allt fler blir tvungna att vändas sig till socialbidrag för sin försörjning för att a-kassan har skurits ned och en halv mijon lurats att lämna den vet regeringen besked: Vi tänker ingenting göra.

När personal sägs upp i vård och omsorg vet regeringen besked: Vi tänker ingenting göra.

Kamrater!
Om man till äventyrs har uppfattningen att denna passivitet – denna brist på idéer och visioner om vad Sverige ska vara när vi tagit oss igenom lågkonjunkturen – är skadlig, då bombarderas man från de borgerliga ledarsidorna och får höra att man gnäller.

Men var det inte så att denna regering skulle vara en lyssnande regering? En regering som går sida vid sida med folket vars förtroende de bär? Ska man vara lyssnande måste man också tåla att lyssna på sina kritiker. Ska man vara lyssnande måste man också höra på de som pekar på bristerna inte bara dem som ger berömmet.

Vi vet sedan tidigare vilken kraft som finns i att människor får utbildning, möjlighet till jobb och en trygg a-kassa. Under 90-talskrisen lyftes Sverige genom att både värna de offentliga finanserna och lyfta människor genom utbildning och nya arbetstillfällen. Satsningarna på att bygga ut Sverige till en ledande nation inom IT och telekom har gett oss ett utmärkt läge i den internationella konkurrensen. Men var finns motsvarande visioner dag?

På våra högskolor och universitet forskas dagligen fram nya upptäckter, där finns en enorm kreativitet och Sverige är ett av de länder där det tas fram flest patent per invånare. Men kraften i detta tas inte tillvara. Nu när lågkonjunkturen slår som hårdast mot de industrier som utvecklats minst måste det till en motkraft. Låt oss använda en del av våra gemensamma pensionspengar till att få svenska uppfinningar att stana i Sverige. Låt oss satsa på företag som utvecklar miljöprodukter, ny medicinteknik och metoder för att förbättra kommunikationer över världen.

Istället för att låta 2009 gå till historien som ”skitåret” ska vi ha inställningen att detta ska vara året då vi lägger grund för ett nytt starkt svenskt näringsliv och en hållbar välfärd för alla.  Istället för att passivt se på medan människor förlorar jobb och trygghet ska vi tydligt satsa på att bygga något nytt. Det ska ske genom utbildning, det ska ske genom att vi tar vara på de resurser som skapas på högskolor och företagens utvecklingsavdelningar och det ska ske utan att miljoner människor tvingas till arbetslöshet.

Jag vecklar ut ytterligare en virtuell banderoll:

SVERIGE BEHÖVER EN NY REGERING
FÖR JOBBEN, UTVECKLINGEN OCH VÄLFÄRDEN

[tags]politik, första maj, utbildning, välfärd, arbetsmarknad, näringsliv, patent[/tags]

Första maj är en dag för yttrandefriheten

Kamrater, bloggläsare!
Historien om första majdemonstrationer är historien om hur samhället förändrats i grunden på 120 år. När drygt 20 000 arbetare samlades på Gärdet, i Stockholm, 1890 för att lyssna till dåtidens socialdemokratiska ledare hade de inte rösträtt. Åtta timmars arbetsdag var en illusion i ett samhälle där man blev fängslad om man kritiserade kyrka och överhet.

Det tog 30 år att vinna rätten för svenska folket att på lika villkor få rösta. 40-timmars veckan dröjde ytterligare 50 år och kampen för rättvisa arbetsvillkor på arbetsmarknaden pågår fortfarande. Det gör också kampen för yttrandefriheten och våra grundläggande rättigheter som medborgare.

Så när tiotusentals svenskar idag samlas för demonstrationer runt om i landet gör de det för att känna stolthet över många generationers kamp för frihet, jämlikhet och solidaritet. De samlas för att fira de enorma framsteg som är vunna. Men de samlas också för att det återstår mycket att göra.

Kamrater,
runt om i Sverige privatiseras sjukvård, äldromsorg och skolor. Personalen i dessa verksamheter har tidigare haft rätten att fritt få berätta för medier och journalister om missförhållanden på sina arbetsplatser. Denna rätt kallas för meddelarfriheten. Idag är den hotad.

När äldreboendet privatiseras upphör meddelarfriheten att gälla. Den personal som har modet och styrkan att berätta om hur nedskärningarna i välfärden slår till mot gamla som inte får komma ur sängen, hur de får mat som blir allt oaptitligare, och hur våra skattepengar förvandlas till vinster istället för omsorg – ja de kan idag få sparken på grått papper.

När lågkonjunkturen kommer, när det blir kärvare ekonomiskt, det är då vi behöver vår yttrandefrihet. Men nu inskränks den. Regeringen är medveten om att detta sker, men när justitieminister Beatrice Ask får frågan om hon är beredd att ändra lagstiftningen för att personalen som arbetar i verksamheter som är skattefinansierade ska få samma skydd svarar hon: Nej.

Varje privatisering – oavsett om man tror på offentlig eller privat drift generellt – innebär därför att öppenheten och vår insyn i det vi betalar med våra skattepengar minskar i samhället. Det är en inskränkning i yttrandefriheten som om några år kommer leda till många människors lidande. Det är värt att demonstrera mot.

Kamrater,
jag vecklar nu ut en virtuell  banderoll på vilket man kan läsa:

VÄRNA YTTRANDEFRIHETEN
MEDDELARFRIHET TILL PRIVATANSTÄLLDA

[tags]politik, meddelarfrihet, yttrandefrihet, första maj[/tags]