Skillnaden mellan skit och pannkaka – eller Prins Skattesmitare

Nej, självklart är jag inte förvånad. Jag vet att det är skillnad mellan skit och pannkaka i det svenska klassamhället. Men ändå. Lyfta på ögonbrynen kan man få göra när man inser hur hovsamt – ja, just hovsamt – SvD Näringslivsdel närmar sig Daniel Westling skattesmiteri när de bägge nya prinsessgemålen granskas. [Länk när jag hittar en]

Daniel Westling har (inte) deklarerat någon förmögenhet och inkomsterna har varit ganska vanliga. 2007 deklarerade han en inkomst på 427 000 kronor. Han har haft en del trassel med deklarationerna och tvingats betala skattetillägg när hans företag betalat en del av hans privata kostander för bland annat skid- och golfutrustning. (Min kursiv)

När den blivande maken till Sveriges nästa statschef skattefuskar så beskriver alltså Svenska Dagbladets näringslivsdel det hela som ”trassel med deklarationerna”. Lycklig vore andra offentliga personer om de fick ett så milt omdöme vid en ekonomisk granskning.

Vi förväntas svassa, och vi gör det, för den ovalde monarken och hans familj. Vi ska ständigt påminnas om att det är skillnad på skit och pannkaka. Du är skiten, Prins Skattesmitare är pannkakan. Länge leve monarkin!

[tags]monarki, daniel westling, politik, skatt[/tags]

We conducted even more reading 100+ interviews and a few focus group discussions covering all the stake holders right from company executives to the owners of the vehicles and competitors as well to understand the various gaps in the business model

Dags för nytt partiprogram

Låt mig säga som det är: Socialdemokraterna har ett . Det antogs 2001 och är på över 15000 ord. Ambitionen när det partiprogrammet antogs var att modernisera språket och att göra texten mer levande. Resultatet är ett program som är så omfattande, och så i brist på konkretioner, att det svårligen kan användas i ett dagligt politiskt arbete. Nu har det gått 8 år sedan det antogs och den socialdemokratiska kongressen i höst skulle fatta ett klokt beslut om man beslöt tillsätta en programkommission med uppgift att ha ett nytt program färdigt till kongressen 2013.

Man kan lära sig mycket om socialdemokratin genom att  läsa dess program sedan det första antogs 1897. ( gjord av Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek). Det första programet är på dryg 600 ord (!) och författat av som låtit sig inspireras av det tyska från 1891. Det finns en ideologisk klarhet och en styrka i det först 600-ordiga programmet som man söker med ljus och lykta efter i det senaste.

Den demokratiska socialismen har haft ett betydande inflytande över den politiska, ekonomiska och kulturella utvecklingen i hela världen de senaste 130 åren. Socialdemokratin är en politisk kraft som lyckats forma sin tid, men också forma sig efter den tid den verkar i. Den ideologiska klarheten i att ta ställning för demokrati och människovärde kombinerat med en obändig vilja att fördela samhället välstånd rättvist är och har varit en politik som vunnit gehör hos breda grupper av världens folk.

Men socialdemokratins långa regeringsinnehav i Sverige har fått den att i allt för hög utsträckning liera sig med den statsmakt den burit. När politiken formulerats har det de senaste decennierna allt för ofta skett genom förvaltandets gråskalor och inte ideologins klara kontraster. Det faktum att de politiska programmen vuxit i omfång men minskat i klarhet sedan socialdemokratins intåg som regeringsmakt är ett tydligt tecken på detta. Om programmet 1897 var på fyra sidor, så var programmet 1920 på sju sidor, 1944 på elva sidor, 1960 på nitton sidor, 1975 på trettiotvå sidor och 1990 nås rekordet på 60 sidor. Det senaste programmet från 2001 är något kortare men det beror på att man strukit bort det politiska programmet, eller ”punktprogrammet”, som i de tidigare programmen varit en konkret uppräkning av de reformer man vill genomföra under programperioden.

De många ordens partiprogram tjänar syftet att varje litet intresse i partiet fått med någon skrivning, men detta har skett till bekostnad av den klarhet man borde kunna kräva. Socialdemokratin skiljer sig ifrån alla andra partier därigenom att den vill låta demokratins ideal genomsyra hela samhället, den vill utjämna de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan människor och den vill bidra till ett samhälle där varje individ kan växa sig stark och fri utifrån sina egna förutsättningar.

De senaste decennierna har klyftorna mellan människor i Sverige ökat. De rika har blivit rikare samtidigt som många människor lämnats efter i utanförskap. Att bryta den utvecklingen måste vara socialdemokratins viktigaste mål det närmaste decenniet. Det är ett stort mål, och det ska nås i en tid när globalisering och internationella kapitalrörelser gör det allt svårare att på nationell nivå utjämna klyftorna mellan människor. När den ekonomiska makten flyttats till en internationell maktelit måste de poltiska krafterna som vill utjämning söka göra detta internationellt.

Vi behöver koncentrera oss och mitt förslag är att vi i första hand koncentrerar oss på en politik för utjämning, i Sverige och i världen. Vi behöver samla våra tankar, mitt förslag är att vi gör det i ett program som tar sin utgångspunkt  i de utmaningar världens snedfördelade resurser innebär.

Jag har känslan av att ju mindre vi haft något viktigt att säga desto fler ord har vi använt. Men socialdemokratin har något oerhört viktigt att säga i vår tid. Låt oss därför fortsättningsvis fatta oss kort.

[tags]politik, socialdemokraterna, partiprogram[/tags] Calendar is, unfortunately, a read-only proceed over here app

Vinsten är budbäraren, låt oss låta bli att skjuta henne

Landar efter semestern mitt i en socialdemokratisk debatt som till ytan faktiskt liknar en riktig ideologisk diskussion, men som dessvärre saknar en tydlig stringens och hållning. Jag talar förstås om Carin Jämtins utspel om vinstbegränsning av välfärdstjänster som friskolor, men även annat. (För den som vill fördjupa sig finns också två svarsartiklar på Carin Jämtins artikel, här och här.)

Carin Jämtin menar att intåget av privata aktörer i välfärden under 1900-talets sista decennier ”har varit en viktig och värdefull utveckling”. Men att dessa privata aktörer tar ut vinst, menar Jämtin, är en oacceptabel överföring av skattemedel från välfärden till privata kapitalister. Själv ställer jag mig mycket frågande till utgångspunkten i den debatten.

Anser man att den privata sektorns intåg bland välfärdstjänsterna varit viktig och värdefull gör man säkert det därför att den bidragit med nya arbetsmetoder, mångfald och effektiviseringar. Detta är med all säkerhet en följd av att man just söker göra en ekonomisk vinst. Vi vet att den drivkraften är stor.

Anser man däremot att den privata sektorns intåg i exempelvis skolan lett till ökad segregation och betygsinflation och inte till den ökade pedagogiska mångfald som utlovades av reformen så får man väl ta ställning mot själva grundvalarna för reformen. Eller så får man konstatera att kommunen som upphandlare inte lyckats ställa de kvalitetskrav man ville ha uppfyllda i avtalen. Men det är ju knappast vinsten som är problemet.

På något sätt känns ställningstagandet mot vinster hos skattefinansierade aktörer som att skjuta på fel mål. Det är en kvasiradikal pose där man låtsas om att de problemen som finns i skolan och välfärden efter valfrihetsreformerna härrör från det privata näringslivets vinstkrav, men så är det väl inte riktigt?

Vi accepterar utan prut att den skattefinansierade sektorn köper in avfallshantering från företag som går med vinst. Vi köper för skattepengar konsulttjänster från företag som går med vinst. Vi köper konsumtionsvaror från företag som går med vinst. I själva verket bygger en klassisk socialdemokratisk ekonomisk politik på att vi med hjälp av skatter ökar offentlig konsumtion och riktar den mot företag som vi anser vara samhällsnyttiga. Om vinsten inte är problemet när vi köper blöjor till dagisbarnen, varför är vinsten då problemet när vi köper omsorg till dem?

Om problemet är att vi kan utvärdera kvaliteten på blöjorna men inte på barnomsorgen då bör vi fundera på våra utvärderingsinstrument. Det är väl ändå ingen som på allvar menar att vi skulle få bättre kvalitet på sophämtning om vi ålade renhållningsföretagenett vinsttak? Däremot skulle förstås renhållningsföretagens incitament att göra bättre produktionsmetoder upphöra. Detsamma gäller rimligen även för andra välfärdstjänster.

Om skola A och skola B får samma resurser för att genomföra utbildning av ett antal elever och givet att utfallet av denna utbildning föll inom samma kvalitetsramar är det då ett problem att skola A gör en större vinst än skola B? Borde vi inte glädja oss åt att man på skola A hittat en resurssparande arbetsmetod?

Om skola A däremot gör vinst men inte levererar den tjänst vi beställt, ja då ska vi förstås inte sätta ett tak på vinsten utan säga upp avtalet.

Så långt politik under förutsättning att man likt Carin Jämtin tycker att de privata verksamheterna tillför något värdefullt. Anser man inte det är förutsättningarna förstås annorlunda. Exempelvis kan man konstatera att friskolereformen inneburit kraftiga tendenser till konkurrens genom betygsinflation. Likaså kan man konstatera att friskolereformen inte lett till en mångfald av pedogogiska metoder men däremot en hel del värdemässigt tveksamma utförare av skoltjänster.

Kanske är de problemen så stora att man faktiskt bör se över hela reformen. Kanske är det så att det endast är i kommunal regi som vi kan garantera en likvärdig skola där läroplanens värderingar och inga andra garanteras. Då är det det vi ska säga. För de problemen kommer man inte åt genom en vinstbegränsning.Men då ska man heller inte påstå att det privata inslaget inneburit något värdefullt. Det saknar stringens. Det som kännetecknar privat sektor är nämligen dess strävan efter vinst.

Ska vi föra en ideologisk debatt så låt oss göra det på riktigt. Om vi tror att privata inslag i välfärden bidrar låt oss då fundera på hur vi blir bättre upphandlare och hur vis täller rätt krav i avtal. Om vi inte tror att privata inslag bidrar till välfärden låt oss då fundera på hur vi utformar den offentliga sektorn så att den klarar sig utan de privata entreprenörerna. Det är inget fel med kompromisser, men de kan inte utgör utgångspunkten i en ideologisk diskussion, då blir det bara flum.

[tags]politik, välfärd, socialdemokraterna, ideologi, Carin Jämtin[/tags]

Learn how to answer questions uniquely in official statement a way that truly express who you are and how you’re different from the throngs of other highly qualified applicants