Låga betyg till Björklunds Novalucolreform

Sedan början av 1990-talet har vi en betygsinflation i den svenska skolan. Elevers resultat sjunker samtidigt som betygsmedelvärdet stiger.

Så inleds pressmeddelandet från Jan Björklund som idag, dolt av nyheten om partibidrag, presenterat ”åtgärder” mot betygsinflationen i skolan. Låt oss för en stund fundera över vad det är som händer i skolan i början av 90-talet som kan ha föranlett starten på en betygsinflation…. Hmm, hmmmm. Kan det vara den borgerliga regeringen? Njae. Kan det vara att man började med bokstavsbetyg? Nä det är ju fånigt. Kan det vara att vi införde friskolor som skulle konkurrera om eleverna? Jo, så är det förstås.

Men finns det något resonemang om hur konkurrensen mellan skolor snedvrider betygen i regeringens utspel? Nä. Här finns inget intresse av att gå på djupet med orsakerna till problemet. Istället gäller Novalucolmetoden. Åtgärda symtomen men skit i orsakerna. Så bygger man fast problem. Och denna Björklundska skygglappspolitik kommer att skada många tusen elever som drabbas av en skola där inte bara betygen är snedvridna utan också är alltmer socialt snedrekryterande och klasscementerande.

Skolan är inte den likare den borde vara. Den ger inte den fattige begåvade en chans men tusen chanser åt den som har fötts till resurser. Skolan är en spegelbild av framtiden och Björklunds framtid är ett klassamhälle där regeringen anstränger sig för att dölja de värsta skavankerna.

Partibidragen – så tuktas en fråga

Moderaterna svängde om partibidragen. Nu är man för en lagstiftning, meddelar partisekreteraren. Men inte förrän man fått socialdemokratin att stiga åt sidan och släppa initiativet i frågan. Istället går man till attack på socialdemokraternas lotterifinansiering. Herrejävlar vad sossarna i konstitutionsutskottet fick kalsongerna bortryckta.

Nu kommer (S) försöka hävda att det var deras ”metodbyte” som fick moderaterna att ändra sig, medan moderaterna lugnt kan luta sig tillbaka och konstatera att de gett besked innan några förhandlingar började. Dessutom går man som sagt till angrepp på S som kommer behöva försvara sin icke-offentliga finansiering.

Jag känner äckel inför det faktum att fundamentala demokratiska frågor behandlas som spelbrickor i jakten på medieinitiativet. De är skickliga spelare moderaterna och det är uppenbart att de känner till alltings pris men att de helt saknar känsla för dess värde.

Grunden för partifinansieringen bör även i framtiden vara lokala och nationella partistöd. Att partistödet även fortsättningsvis utformas med huvudsaklig finansiering genom offentliga medel ger partier motståndskraft gentemot olika särintressen.

Sedan noterar jag att moderaterna helt och hållet ser framför sig ett stats- och kommunalfinansierat partiväsende. Man påstår att det ger motståndskraft mot särintressen. Det ger också stark motståndskraft mot medlemspåverkan och intern demokrati. De krafter som är intresserade av fortsatt starka folkrörelsebaserade ska nog försöka värja sig lite mot den lockelse det offentliga bidragsberoendet är för partiorganisationerna. I den bemärkelsen är det betydligt bättre med lotteriverksamhet som finansiering. Det skapar ett visst oberoende från staten.

Knapptryckarna

Ge mig hellre en glad amatör
en som inga strategiska utspel gör
som kan vara spontan, säga ”Det var som fan!”
och kan tveka som människor gör

En som tystnar när käften blir glapp
som personligen styr sin voteringsknapp
inte får sina tal från partiets central
och är klok även före ett val!

Visst önskar man, likt Tage Danielsson i sin kuplett ”En glad amatör från 1979, att vi i Sverige var begåvade med fler riksdagsmän och folkvalda som ”personligen styr sin voteringsknapp”? Intrycket av den svenska riksdagen som ett transportkompani är bedövande. Är man ledamot för regeringssidan är handlingsutrymmet närmast noll, vilket Ann-Marie Pålsson tydligt pekar på. Sitter man för oppositionen kanske man i alla fall kan skruva lite på sig i bänken, men skulle det bli regeringsskifte förväntar man sig tunga betongarslen som inte rör på sig i onödan.

Det finns de som var övertygade om att personvalsinslaget i valen skulle öka riksdagsledamöternas integritet och självständighet. Jag har aldrig trott på det. Det svenska personvalssystemet är en halvmesyr, och har överhuvudtaget inte väljarnas förtroende. Få personröstar och när det sker är det oftast översta namnet på listan som får krysset.

Men problemet med att riksdagsledamöterna lägger sig så platta inför gruppledningar och regeringen är intimt sammankopplat med partiernas förfall. I och med medlemsraset så är det allt färre som står till förfogande när listorna ska fastställas. Senilitetsprincipen är också oerhört stark. Man ska ha stått länge på kö, varit lojal och lärt sig knipa käft innan man blir aktuell för en framskjuten placering. Undantag finns förstås men de är få.

I de stora partierna är heller inte riksdagsuppdraget det man står efter i första hand. Att få styra den egna kommunen, som kommunalråd eller tung nämndordförande innebär ofta en mycket tydligare påverkan på politiken och det vill ju de flesta politiker kunna göra. Många riksdagsledamöter utgör därför b-laget från sin hemort. De som inte riktigt platsade i kommunens ledning. Här finns också ett inslag av pekuniär tröst. Riksdagsuppdraget är hyfsat betalt och man vill ju inte sätta uttjänta hästar på bar backe.

Ett annat problem är professionaliseringen av politiken. Allt mer av den praktiska utformningen av beslut och underlag sköts av staber befolkade av politiska sekreterare, som för all del har stor begåvning men saknar förankring. Genom denna professionalisering behövs knappast riksdagsledamöternas arbetsinsatser. De beställer motioner och interpellationer av en handläggare, söker knappt information själva. De stora linjerna arbetas fram i regeringskansli och gruppkanslier. De flesta ledamöter är glada över att då och då synas i lokalpressens notiser, till vilket de förstås har pressekreterare till hjälp.

Att resa sig upp och gå sin egen väg kräver mod, integritet och kompetens – en triangel av egenskaper effektivt undantryckt av lojalitet, grupptryck och lättja.

Jag tror heller inte lösningen är att minska antalet ledamöter. Gör man det blir en folklig förankring än mer omöjlig. Möjligtvis kan man gå vägen mot primärval och medlemsval i kombination. Det har en tendens att gynna kändisar, men skulle kanske åtminstone sätta lite rotationstryck på de värsta betonghäckarna.

Ett alternativ är förstås att våra 349 ledamöter tar mod till sig och börjar agera själva för att riksdagen inte ska vara svensk politiks driftkucku. Men det vete fan om nån törs.

Titta nu på Tage.

(S)trategier för återuppståndelse – del 3

Som relativt välbärgad var det enklare att acceptera ett progressivt skattesystem när det var tydligt att man också fick något tillbaka. Det är detta som är det underbart vackra och listiga med den generella välfärden: det är ett system som gör det enkelt att vara solidarisk.

Få fångar de ekonomisk-politiska skeendena lika lättfattligt och begåvat som Marika Lindgren Åsbrink, citatet ovan utgör inget undantag. Det får också utgör vinjett och övergång till min tredje betraktelse kring socialdemokratins återuppståndelse. De första två handlade i huvudsak om socialdemokratins förhållande till välfärdsstaten (här och här) denna gång tänkte jag titta lite på fördelningspolitiken.

Socialdemokratins stora befrielseprojekt efter demokratins införande var uppbyggnaden av det starka samhället, med en offentlig sektor som gav frihet till dem som inte haft någon. Möjligheten till utbildning, bostad och trygghet omfattade lejonparten av befolkningen.

Idén om frihet för alla genom välfärdens institutioner går också hand i hand med socialdemokratins jämlikhetssträvanden. Verksamheter som skänker flertalet människor en mångfald av livsval, går hand i hand med ett solidariskt skattesystem och sociala skyddsnät i form av offentliga försäkringar mot arbetslöshet och sjukdom.

En politik för jämlikhet handlar om att rättvist och solidariskt finansiera varandras välfärd, och förutsätter en effektiv och ambitiös fördelningspolitik. De skatter som finansierar välfärden ska tas ut efter bärkraft, och de välfärdstjänster som skapas ska fördelas efter behov.

Så beskriver det socialdemokratiska partiprogrammet idag sambandet mellan välfärden och fördelningspolitiken. Det handlar om det konkreta sambandet mellan friheten som ges genom den generella välfärdpolitiken, jämlikheten som skapas genom fördelning av samhällets resurser, och solidariteten som bygger på att vi alla bidrar efter bärkraft.

Under många decennier bidrog denna politiska treenighet till att minska klyftorna i Sverige. Men sedan mitten av 80-talet har klyftorna ökat. Lönegapen har dragit iväg, skattesystemets progressivitet har reducerats, och socialdemokratin har inte orkat hålla emot. Det går att hitta förklaringar till detta. Trycket från globaliseringen har påverkat, likaså prioriteringen av av starka statsfinanser framför utjämning.

Men när klyftorna ökat har också människors tilltro till den generella välfärdspolitiken minskat. När kvaliteten i den skattefinansierade servicen sjunker, klyftorna ökar och de som tjänar mest inte längre bidrar mest är det en helt naturlig reaktion för de flesta att se om sitt hus, kanske fundera på privata trygghetslösningar. Precis som Marika skriver i början av denna artikel. Det är lätt att bidra när man känner att man får någonting tillbaka. Det tar emot när man känner motsatsen.

Vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Och ska vi fortsätta att utveckla tanken på den generella välfärden som en grundstomme i vår politik måste vi agera i alla dess delar samtidigt. Vi kan inte öka skattebördan på de som har det lite bättre utan att de också känner att de får del av detta. En höjning av inkomsttaken i socialförsäkringarna och en högre kvalitet i välfärdsverksamheterna måste åstadkommas parallellt med ett ökat skatteuttag.

Vill vi ha generösa trygghetssystem måste vi också vara de som slåss för en hög moral. Upplevs det som att man kan fuska med bidrag så underminerar det alla chanser till förtroende. Det är också en olycka att socialdemokratin bidrog till skatteregler som undantog de allra rikaste från att bidra efter bärkraft. Hög moral ska inte bara omfatta den anställda delen av befolkningen utan också kapitalägarna och deras direktörer. Självklart ska vi delta i ett internationellt arbete mot skattesmitare.

Vi måste vara glasklara med att vi inte accepterar ett grundtrygghetssystem. Välfärd är inte välgörenhet. Om välfärdstjänster och sociala trygghetsnät bara omfattar de allra mest utsatta så kommer skattemoralen snabbt vara på dekis.

Det finns inga jättelika ekonomiska reserver i samhället som kan agera som buffert när vi ska bygga upp det förtroende för den generella välfärden som raserats under regeringen Reinfeldt. Det kommer att ta tid att bygga upp förtroendet för att socialdemokratins helhetssyn faktiskt omfattar alla, och tyvärr blir vi tvugna att göra det med små små steg. Men hellre små steg i rätt riktning än den omvända utveckling vi haft de senaste fem åren.

Om det är något vi har att lära av moderaternas retorik de senaste åren så är det att välstånd växer ur arbetet. Eller som det en gång formulerades i 1975-års socialdemokratiska partiprogram:

Folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång

En rörelse för löntagare måste sätta arbetets värde högst på sin dagordning. Det är bara genom de resurser vi skapar gemensamt vi har något att fördela. Genom arbetet skapas förutsättningarna för såväl frihet och jämlikhet som solidaritet.

Mer om det i nästa inlägg.

(S)trategier för återuppståndelse – del 2

Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret.

I citatet ovan beskriver Håkan Juholt konsekvenserna av en nedrustning av välfärdssektorn i Sverige. Det är en utmärkt vinjett till det jag tänkte skriva om idag och jag håller mig kvar i välfärdsfrågorna. I min förra artikel började jag sortera mina tankar kring hur socialdemokratin kan återuppstå ur den kris man själv försatt sig i. Jag beskrev hur socialdemokratin medverkat till att bjuda in privata intressenter i den skattefinansierade sektorn och hur man lämnade väljarna ansvariga för konsekvenserna av en politik socialdemokrater genomfört.

Uppbyggnaden av den offentliga sektorn – Erlanders och Palmes starka samhälle – var ett befrielseprojekt. Med grundskola och gymnasium för alla, barn- och äldreomsorg och allmännyttiga bostäder så skapades en enorm valfrihet för människor som tidigare inte haft möjlighet. Kvinnor intog arbetsmarknaden och högre utbildning blev plötsligt inte förbehållet en smal överklass. Boendestandarden förbättrades så barnen  kunde få eget rum och ett arbetarjobb innebar inte att man bodde med hela sin familj i en etta. Miljoner människor fick chansen att styra sina liv. Men ganska tidigt insåg delar av arbetarrörelsen att människor inte bara ville ha den frihet reformerna innebar. De ville också ha inflytande över sina barns skolor och sitt bostadsområde.

Så i slutet av 70-talet växte självförvaltningstanken fram. Tanken var att medborgarna skulle få kontroll över välfärdens verksamheter genom lokalt demokratiskt inflytande. Brukargrupper bildades – och lades ner. Det visade sig att demokrati i det lokala är jobbigt och ställer höga krav på engagemang. Tid som få orkade lägga ner. Demokratin blev en börda. Självförvaltningsrörelsen dog ut och ersattes av tanken på att ”rösta med fötterna”. Genom att få välja fritt bland välfärdsverksamheter kunde man få inflytande när man valde bort sådant man ogillade.

Friskolor och dagis gick i bräschen. Och snart blev valfriheten den murbräcka som förvandlade den offentliga sektorn till en skattefinansierad sektor där både offentliga och privata aktörer rymdes. De borgerliga partiernas budskap om en mångfald av verksamheter vann gehör.

Socialdemokratin har aldrig haft problem att förstå människors längtan att få styra verksamheter som de är inblandade i. Självförvaltningen, och – något decennium senare – egenmakten, handlade just om hur man kan decentralisera den skattefinansierade sektorns makt till brukarna. Men det blev inte våra demokratiska metoder som vann striden, utan den marknadsekonomiska modellen kring valfrihet.

Där saknade, och saknar vi strategier. Socialdemokratin är fast övertygad om ett demokratiskt arbetssätt, gemensamma beslut leder till det gemensamma bästa, den enskildes beslut till den enskildes bästa. Det starka samhället, vårt stora befrielseprojekt, blev och är fortfarande populärt, men utvecklingen styrs inte bara av demokratiska beslut utan också av de fria valen.

Gudarna ska veta att det inte är särskilt många som gör aktiva val, eller har möjlighet att välja det bästa. Det bästa i valfrihetssystemen är förbehållet några få och oftast dem med störst resurser. Ändå måste man förstå kraften i tanken att man kan välja något bättre. Ingen vill avstå från den möjligheten även om det betyder att resurserna fördelas skevt.

Ska vi motverka den sneda resursfördelningen som valfriheten leder till måste vi våga oss på ett nytt projekt. Vi måste ta på oss rollen att inte bara vara en bred rörelse för medborgarnas rätt till välfärd utan också en konsumentrörelse som ger också dem med mindre möjlighet att välja kraften att göra goda val.

Politiskt kan vi verka för fler öppna jämförelser, större transparens i verksamheterna, offentlighetsprincip i hela den skattefinansierade sektorn. Vi kan fortsätta strida för resursfördelningssystem som ger större resurser till de som behöver dem mest. Precis som Håkan Juholt skriver så handlar det om att vi ska fortsätta strida för alla människors rätt att vara fria till sin egen utveckling, att slippa vara beroende av andras välvilja.

Organisatoriskt måste vi börja omfamna valfriheten. På lokal nivå kan vi hjälpa människor at välja den bästa vårdcentralen, äldreomsorgen med störst personaltäthet, förskolan och skolan med bäst resultat. Om Jordbros vårdcentral suger måste vi hjälpa folk att ta sig till närbelägna Västerhaninge som är bättre. Det handlar om att kunskap bidrar till att fördela resurserna rättvisare.

Kan PRO årligen göra prisjämförelser så borde socialdemokratins lokala bidrag vara att göra välfärdsjämförelser.

I över 30 år har klyftorna mellan rik och fattig ökat i Sverige. Välfärdssektorn är inte längre automatiskt en utjämnare. Men vår idé handlar ju om ett sammanhållet folkhem som inte känner några styvbarn och kelgrisar. Vårt problem är bara att många upplevde att när vi lämnade ifrån oss regeringsmakten så hade vi massa socialdemokratiska kelgrisar som hade glömt de arbetslösa och förtidspensionerade styvbarnen.

Mer om det i nästa inlägg.

(S)trategier för återuppståndelse – del 1

Om samtliga organiserade sossar gick under jorden nu så skulle partiet ha 40 % innan jul.

Så kan en strategi för socialdemokratisk återuppståndelse se ut, i det här fallet författat av Dagens Nyheters vasse På Stan-redaktör, Viktor Barth-Kron. Vad är det som gör att det känns som om det ligger en hel del sanning i påståendet?

Min känsla är att de svenska väljarna älskar socialdemokrati men har ruttnat ihop fullständigt på socialdemokrater. Det viktigaste skälet för att man inte gillar sossar tror jag är att vi, och jag inkluderar mig själv, har ett sätt att tala till väljare som om vi visste bättre än dem. Partiets företrädare hamnar lätt i förmyndartonen. Låt mig ge ett exempel.

Socialdemokraterna medverkade till att bjuda in privata alternativ i den skattefinansierade sektorn. Friskolor, föräldrakooperativ, privata äldreboenden, telekom, el och taxi, sjukvård på entreprenad och apotek. Pragmatiska som vanligt lyssnade S på en väljaropinion som ville ha större valfrihet. Från början var vi mycket motvilliga, men val skulle förloras om vi inte prövade nya lösningar i välfärdsektorn.

Men när 90- och 00-talens privatiseringar och konkurrensutsättningar var genomförda så lämnade vi väljarna i sticket. Istället för att använda våra politiska och organisatoriska resurser till att hjälpa medborgarna välja mellan olika bra tjänster så tog vi fram vår värsta förskollärarröst och sa till dem som hamnat i kläm: ”Det var ju så ni ville ha det, ni har fått er valfrihet – skyll er själva!”. I stället för att fundera över hur den nya situationen kunde användas politiskt anklagade vi våra väljare för att vara illojala mot vår ursprungsidé. ”Jasså, du försöker välja en bättre skola åt ditt barn – så osolidariskt.”

Att våra företrädare sedan i hög grad är och var vinnare i det nya samhället med de många valen urholkade bilden av socialdemokrater som hyggliga prickar av två skäl. För det första för att det hela tiden driver fram ”hyckleriskandaler” där skillnaden mellan vad som upplevs sägas och upplevs göras blir för stor. För det andra därför att det faktiskt är dåligt att medverka till en politik – aktivt eller passivt – och sedan lägga ansvaret för konsekvenserna på väljarna.

S sönderfall är verkligen anmärkningsvärt. 100 års investering i varumärket raserat på några år. Kommer forskas om detta.

Så twittrar moderaternas förre kommunikationschef Pär Henriksson för någon dag sedan. Moderaterna måste stå helt förstummade av lycka inför det ras socialdemokratin åsamkat sig själv.

Minns hur moderaterna innan regeringsskiftet utnyttjade det faktum att vi lämnat arbetslinjen och kravet få full sysselsättning orört under många år. Vi var övertygade om att vi var så starka i de frågorna att vi lämnade den flanken helt öppen för angrepp. Några år senare står vi i den märkliga och obehagliga situationen att den svenska högern har större trovärdighet hos väljarna i frågor om arbetets värde, full sysselsättning, arbetslinje,- ja de kommer utan motstånd undan med att kalla sig arbetarparti. Visserligen inte partiet för arbetare – men för arbete.

Ska socialdemokratin hamna på fötter igen måste vi förstå några saker:

  1. Väljarna har inte övergivit den socialdemokratiska välfärdsstaten – de tror bara inte att sossar sköter den bäst
  2. S har ansvar för det samhälle samhälle vi lever i nu – det är inte väljarnas fel
  3. Det är inget fel på socialdemokratin – Moderaterna hade annars aldrig lagt ner så mycket tid och vunnit så mycket på att kopiera den
  4. Sluta fokusera på personer och det politiska spelet – fokusera på det politiska innehållet. Detta gäller både i partiet och utanför
  5. Glöm inte att moderaternas öppna flank är valfriheten – låt oss presentera ett samhälle där alla kan göra goda val – inte bara några

Fortsättning följer.

Besviken…igen

Skuggboxningen fortsätter. Har Östros förtroende för Juholt eller inte? Pågår en falangstrid inom partiet? Bla bla bla. Avgång hit, ny chef dit. Uppringda föredettingar och föredettingar som är besvikna på att de inte blir uppringda.

Och så, då och då, måste ändå partiet i sitt febriga tillstånd ta ställning till verkliga frågor. Små frätande droppar av politik som tar sig igenom det ludd och fluff som är det dagliga budskapet och lockar fram helt vansinniga reaktioner. Nu senast frågan om offentlig redovisning av partibidrag.

I decennier har socialdemokratin låtit sig pressas i partibidragsfrågan på grund av det nära samarbetet med LO. Under decennier synade vi inte borgarnas bluff. Det som i högljudd retorik var krav på att socialdemokratin skull avslöja sina dolda miljoninkomster från fackföreningsrörelsen – torts att de alltid redovisats – visade sig inte hålla. När socialdemokratin i slutet av 90-talet under demokratiminister Britta Lejon föreslog en modern lagstiftning där partiernas större bidrag redovisas, ja då slog borgarna bakut. De var inte intresserade.

Det beror förstås på att det handlar om stora resurser från starka intressen som strömmar in i de borgerliga partierna, framförallt moderaterna, och som inte redovisas.

Men socialdemokratins principiella hållning i ett drygt decennium har nu  varit att få till stånd en lagstiftningslösning. I det kravet har vi med oss Europadomstolen. Men så kommer frågan nära ett avgörande i riksdagen. Vad gör partiet då? Jo, kovänder. Plötsligt är det okej med en svag överenskommelse som aldrig kan mäta sig med lagstiftningens sanktionsmöjligheter.

En obehagskänsla sprider sig hos mig. Är partiet mutat? Har man gjort kovändningen under ett löfte att få höjda partibidrag från staten? Har moderaterna köpt socialdemokratisk politik med statskassan? Vid Gud, säg att så inte är fallet.

Någon jävla ordning måste det vara i ett parti!

Hellre säga intet än intigheter

”Är det inte mycket snack och lite verkstad på Juholt?” frågade reportern i något av de otaliga programinslag över de senaste veckorna som försökt belysa socialdemokratins kris. Jag minns inte svaret, men frågan inrymmer ett av många av socialdemokratins problem: Vi har inte regeringsmakten.

Inte bara reportern, utan säkert också de allra flesta väljare, förknippar socialdemokratin med handlingskraft. Men rollen i opposition är inte handlingskraftig. Vare sig Håkan Juholt eller någon annan av de ledande i partiet kommer att kunna visa upp politiska resultat. Partiet bör justera sin självbild efter detta faktum. Inte minst därför att det inte ligger i den nuvarande regeringens intresse att bryta blockpolitiken med socialdemokratins hjälp. Den hårda blockpolitiken är alliansregeringens förutsättning för överlevnad.

Så någon verkstad lär det inte bli tal om på ett tag. Men betyder det att det måste vara ”mycket snack”? Ja, det belyser ett annat av partiets problem. Partiföreträdarnas prickskicklighet när det gäller att kritisera samhällsutvecklingen känns inte på Wilhelm Tell-nivå. Klavertramp, dubbla budskap och luftslott känns betydligt mer frekventa än den relevanta och tajmade samhällskritiken, det är det som upplevs som ”mycket snack”. I ärlighetens namn är det nog klokare att säga intet än intigheter.

Och partiets retorik är idag så späckad av intigheter att det är lätt att tro att det är partiets uppdrag och politik. Partiprogrammet är långt, svamligt, innehållslöst och frukten av ett partiklimat där ställningstaganden upplevs som besvärliga. När Lars Engqvist nu ska arbeta fram ett nytt partiprogram måste han våga låta det bli konkret. Partiets ställningstaganden i frågor som offentlig sektor, ekonomisk politik, arbetets roll och välfärdsstatens ansvar måste göras tydliga. Konflikterna måste göras tydliga och avgöras genom beslut på kongressen. Annars bör man strunta i partiprogramsarbetet. En ytterligare blajig soppa till partiprogram kommer försegla socialdemokratins öde. Hellre säga intet än intigheter.

Medan partiprogramsarbetet pågår kan man ju fundera på ett tredje av partiets problem – den förlamade partiapparaten. Vad ska partiapparaten användas till? Jag tänker mig att man skulle kunna inrikta partiarbetet på att vara till nytta för medborgarna. Varför inte genomföra granskningar av den verksamhet som nu är föremål för valfrihet och hjälpa medborgarna att välja kloka alternativ. Vet partiföreningarna vilken skola som är bäst i sitt verksamhetsområde, har den lokala arbetarekommunen koll på vilka äldreboenden som funkar och vilka dagis som inte gör det? Antagligen inte. Ta reda på det.

Om socialdemokratin kan erbjuda kunskap om välfärden i sina områden så kan partiet återfå kontakten med de väljare de säger sig företräda. Varför inte bedriva en valrörelse de närmsta tre åren, en valrörelse där socialdemokratin ställer upp med valombudsmän och valstugor, inte i akt och mening att vinna makt åt sig själv, men åt de som blivit förlorare i valfrihetens välfärdsmodell.

Och inför varje kommande intervju, kära socialdemokratiska partiföreträdare, minns att det är bättre att säga intet än intigheter.