Släpp ingen djävul över bron!

Att delta i debatt om socialdemokrati är ej lätt.
Det man säger tolkas av vänner som endast de har ljuset sett.
Dristar man sig till att hävda – ”Det viktiga är politik!” –
Tas det till intäkt för att man i någons kista vill slå sin spik.

När det stora partiet föll och förlorade makten
ersattes det gemensamma strävandet av jakten.
Kamrater med fel åsikt ska jagas fram ur sina hål,
hånas, stenas, pinas och beslås med stål.

I brist på stöd i opinion är idéerna blott två
Någon annan måste bort – eller i brist på det – avgå.
”Han tänker ej det rätta!”, ”Hon är för lat och dum”,
”Men han saknar stil och klädsmak”, ”Hon då?, hon har ju läppstift och är nog skum.”

Så samlas forna kamrater på ena sidan ån
kastar varann’ i vattnet, förenade av tron
Att parti’t som de har vunnit och endast har på lån
stärks av att inget höra, inget se, och inte släppa någon djävul över bron.

De kallar varandra öknamn, ofta höger, lika ofta vänster.
De vägrar lyssna, se, förstå, att den andre har förtjänster.
Fienden, som samlats på andra sidan ån, slipper slåss om sin position
Målet med partiet är helt bortglömt, det enda viktiga – egna platsen i parti’ts organisation.

Tappert strider partiets sista riddare intill döden
förenade i sin död med Sven Duvas öden.
Ty den framtid som partiet ser ut att fått
är att långsamt dö, med huvud klent – men hjärtat det var gott.

Trött på sossar – pigg på socialdemokrati?

2011 blev ett år då det socialdemokratiska partiet och dess företrädare handlöst föll i förtroende. Men den socialdemokratiska samhällskritiken och hållningen till lösningar av gemensamma problem har samtidigt vunnit debatt efter debatt.

Man kan likt Jonas Morian, i Aftonbladet 27/12, välja att betrakta socialdemokratin med klavertrampens kronologi som utgångspunkt. Det är en utmärkt startpunkt för att diskutera skälen till partiets och Håkan Juholts förtroendekris idag. Men det är en tämligen meningslös start om man vill diskutera socialdemokratins framtida politiska utveckling. Uteblivna samtal med TCO, otydlighet i försvarspolitiken, ifrågasatta lägenhetsaffärer med mera visar på ett häpnadsväckande slarv hos ett parti med regeringsambitioner, men säger ingenting om politiken.

Väljer vi istället att betrakta 2011 med ögonen inriktade på politiska stridsfrågor har socialdemokratin fått rätt på punkt efter punkt. Det breda insteget av privata intressen i välfärden har inte lett till några kvalitetshöjningar redovisades i en rapport från SNS vars budskap var så känsligt att forskningschefen kände sig nödgad att lämna tankesmedjan.

Sedan de stora valfrihetsreformerna och dörrarna öppnades på vid gavel för friskolor i början av 90-talet har betygsinflationen tagit fart. Enhetsskolan har slagits sönder och segregationen ökar. Skolan som skulle vara kittet i samhället håller nu åter isär arbetarens dotter från tjänstemannens son.

Vinstintressenas brutala baksida gjordes synliga genom vinterns Caremaaffär. Nedskärningar i syfte att flytta skattebetalarnas pengar från välfärdens verksamheter till skattesmitarnas paradisöar har genomförts i många långa år och till slut blev vanvården för tydlig.

De Caremakramande moderaterna i Sveriges regering får plötsligt välförtjänta frågor om varifrån deras partifinansiering egentligen kommer. Likt kommandoran i Emil i Lönneberga som stal fattighjonens julmat har partifinansieringsfrågan blivit den vargagrop från vilken de inte kunde klättra upp själva. Nu är de uppsläppta, men frågan kvarstår – har de tagit emot partistöd på bekostnad av en dräglig levnadsstandard för våra gamla?

Och utanförskapet i Sverige har inte minskat efter 5 år med Reinfeldt vid makten. Visst har de rikare blivit rikare, men arbetslösheten är kvar på de nivåer statsministern inte drog sig för att kalla massarbetslöshet när han var i opposition.

På punkt efter punkt har regeringen visat sig oduglig och när de försvarar sig så söker de sig mot socialdemokratiska svar. Politik som är beprövad och fungerat. Men problemet regeringen har är att deras kompass är felinställd. De går vilse i fråga efter fråga och saknar idéer inför framtiden. framtidskommissioner må tillsättas och sitta och dryfta Sveriges framtid, en tid kan det kanske dölja bristen på lösningar, men sanningen är att regeringens kompass pekar mot ett omodernt 1800-tal där fattig var fattig, rik var rik och skomakaren blev vid sin läst.

Socialdemokratin har andra svar. Socialdemokratin är nämligen en befrielserörelse. Varje klassresa är en seger.  Varje skattekrona något att vårda och inte till för att skicka till kompisarnas schweiziska bankkonton. Varje farmor som får en värdig vård är en gemensam framgång. Varje sondotter som får en utbildning som ger henne tillgång till hela arbetsmarknaden har gjort hela Sverige starkare. Det är detta som skiljer socialdemokratin från regeringspartierna.

Efter 2011 har man all rätt att vara trött på socialdemokrater, men socialdemokratin behövs mer än någonsin

[Artikeln publicerad i förkortad form på AB Debatt 28/12]

Jakten på syndabockarna – drömmen om Messias

Socialdemokratiska arbetarepartiet är ett sjukt stackars parti, med svårartad feber. Detta medan socialdemokratin – ideologin – omfattar allt fler ägnar dess främsta uttolkare åt en helt meningslös och skadlig jakt på syndabockar och frälsare.

Vill man så är det inte svårt att hitta omdömeslösheter hos hela den socialdemokratiska ledningen, och om det inte vore så meningslöst och kontraproduktivt kunde man ju likt Lotta Gröning låtsas om att det på något sätt sätt skulle hjälpa att byta ut alla.

Andra socialdemokratiska debattörer vill byta ut enskilda. Juholt, Österberg, Östros, Jämtin… Släng in vilket namn som helst här. Snart är alla omnämnda. Och det är inte svårt att hitta svagheter hos våra politiska företrädare. Det har det aldrig varit. Men kära partikamrater, ni som tror på att den ene eller andres avgång leder framåt, det finns ingen frälsare. Ingen Messias kommer att lyfta SAP ur det träsk – nej, knappast grop – där man just nu står och stampar. Bara med ett gemensamt agerande – bara genom att dra åt samma håll kommer partiet och dess företrädare ta sig ur det här.

Sätt heller inga förhoppningar till nya stabschefer, pressekreterare, eller annan anställd personal. Det är tydligt vilka som ansvarar för att dra åt samma håll nu. Det är partiordföranden, VU:t, partistyrelsen och de 112 riksdagsledamöterna som ska göra det. Inga andra. Ni har ansvaret. Det är ni som sitter i samma båt. Och varje gång ni skadskjuter varandra gör ni det svårare att få båten i land.

Så åk ut till Bommersvik i jul. Gör en pakt med varandra – nu håller vi ihop, för Sveriges skull. Sen håller ni käften, anklagar inte varandra för svek utan sätter ner och tecknar ner planen för den politik som skapar ett starkare och rättvisare Sverige efter 2014. Öppna inte mun förrän ni är beredda att prata politik. Jag är trött på era konspirationer, jag är trött på ert skitprat, jag är trött på er. Försök för en liten stund förtjäna mitt förtroende.