Trött på sossar – pigg på socialdemokrati?

2011 blev ett år då det socialdemokratiska partiet och dess företrädare handlöst föll i förtroende. Men den socialdemokratiska samhällskritiken och hållningen till lösningar av gemensamma problem har samtidigt vunnit debatt efter debatt.

Man kan likt Jonas Morian, i Aftonbladet 27/12, välja att betrakta socialdemokratin med klavertrampens kronologi som utgångspunkt. Det är en utmärkt startpunkt för att diskutera skälen till partiets och Håkan Juholts förtroendekris idag. Men det är en tämligen meningslös start om man vill diskutera socialdemokratins framtida politiska utveckling. Uteblivna samtal med TCO, otydlighet i försvarspolitiken, ifrågasatta lägenhetsaffärer med mera visar på ett häpnadsväckande slarv hos ett parti med regeringsambitioner, men säger ingenting om politiken.

Väljer vi istället att betrakta 2011 med ögonen inriktade på politiska stridsfrågor har socialdemokratin fått rätt på punkt efter punkt. Det breda insteget av privata intressen i välfärden har inte lett till några kvalitetshöjningar redovisades i en rapport från SNS vars budskap var så känsligt att forskningschefen kände sig nödgad att lämna tankesmedjan.

Sedan de stora valfrihetsreformerna och dörrarna öppnades på vid gavel för friskolor i början av 90-talet har betygsinflationen tagit fart. Enhetsskolan har slagits sönder och segregationen ökar. Skolan som skulle vara kittet i samhället håller nu åter isär arbetarens dotter från tjänstemannens son.

Vinstintressenas brutala baksida gjordes synliga genom vinterns Caremaaffär. Nedskärningar i syfte att flytta skattebetalarnas pengar från välfärdens verksamheter till skattesmitarnas paradisöar har genomförts i många långa år och till slut blev vanvården för tydlig.

De Caremakramande moderaterna i Sveriges regering får plötsligt välförtjänta frågor om varifrån deras partifinansiering egentligen kommer. Likt kommandoran i Emil i Lönneberga som stal fattighjonens julmat har partifinansieringsfrågan blivit den vargagrop från vilken de inte kunde klättra upp själva. Nu är de uppsläppta, men frågan kvarstår – har de tagit emot partistöd på bekostnad av en dräglig levnadsstandard för våra gamla?

Och utanförskapet i Sverige har inte minskat efter 5 år med Reinfeldt vid makten. Visst har de rikare blivit rikare, men arbetslösheten är kvar på de nivåer statsministern inte drog sig för att kalla massarbetslöshet när han var i opposition.

På punkt efter punkt har regeringen visat sig oduglig och när de försvarar sig så söker de sig mot socialdemokratiska svar. Politik som är beprövad och fungerat. Men problemet regeringen har är att deras kompass är felinställd. De går vilse i fråga efter fråga och saknar idéer inför framtiden. framtidskommissioner må tillsättas och sitta och dryfta Sveriges framtid, en tid kan det kanske dölja bristen på lösningar, men sanningen är att regeringens kompass pekar mot ett omodernt 1800-tal där fattig var fattig, rik var rik och skomakaren blev vid sin läst.

Socialdemokratin har andra svar. Socialdemokratin är nämligen en befrielserörelse. Varje klassresa är en seger.  Varje skattekrona något att vårda och inte till för att skicka till kompisarnas schweiziska bankkonton. Varje farmor som får en värdig vård är en gemensam framgång. Varje sondotter som får en utbildning som ger henne tillgång till hela arbetsmarknaden har gjort hela Sverige starkare. Det är detta som skiljer socialdemokratin från regeringspartierna.

Efter 2011 har man all rätt att vara trött på socialdemokrater, men socialdemokratin behövs mer än någonsin

[Artikeln publicerad i förkortad form på AB Debatt 28/12]

In other words, two attempts are not independent in how do you write a process paper this game