Varför är SAP så likt Republikanerna?

Landstingsmajoritet 2010[dropcap]U[/dropcap]r ett europeiskt perspektiv är de moderna republikanerna i Grand Old Party (GOP) en ganska obskyr samling reaktionära politiker. Teparty-gänget med Sarah Palin och Michele Bachmann i spetsen är ju bara clowner i europeisk media. Clowner med ambitionen att få tillträde till kärnvapenkoder.

Ändå finns det skäl för svenska socialdemokrater att titta lite närmare på GOP och dess politiska utveckling. Det finns nämligen en rad viktiga likheter mellan SAP och GOP. Några av dem sammanfattas väl här av den gamle näringslivs- och högerkoryféen Janerik Larsson. Nu behöver man inte bry sig så mycket om Larssons politiska analys. Den följer en gammal propagandalinje som högern kört med länge mot socialdemokratin – de som förespråkar minskade klyftor är omoderna. MEN man behöver ändå se hur SAP och GOP som tidigare etablerade maktpartier allt mer förlorat fotfäste under perioden i opposition.

Presidential_elections_2012_statesJag har skrivit tidigare om den intellektuella flykten från socialdemokratin och om hur illa vi handskas med den ideologiska skolningen. Samma fenomen har drabbat GOP. Jag har skrivit om hur svårt socialdemokraterna har att etablera sig i tillväxtområdena kring E4-Sverige. (Se den politiska kartan till höger över majoriteten i våra län.) Exakt samma problem dras GOP med som inte kommer åt väljarna i öst- och västkustens tillväxtbälten men står starka i stagnerande mellanvästern.

Politiska rörelser som hamnar i press har en tendens att försöka utmejsla det säregna och ”radikala” i den egna traditionen. Det är en väg som törhända skänker tröst hos de hängivna anhängarna, men hos väljarna fungerar det dåligt. Det tog Labour 18 långa år att förstå att vägen tillbaka till makt och inflytande var att knyta band med forskning och akademi, omfamna politik som väljarna omfamnat – även om man själv ursprungligen varit emot. Men när man gjorde det fick man en lång regeringsperiod på köpet av sina ansträngningar. Det tog moderaterna 12 år att göra samma resa och även de har fått bra betalt i form av växande väljarstöd.

Jag är inte särskilt intresserad av att GOP återfår stort inflytande över amerikansk politik, och därför ser jag gärna att tepartajarna får hålla låda i många år framöver. Men socialdemokratin behövs i Sverige. Inte för sin egen skull utan för att det måste finnas en motkraft till segregation och ökade klyftor i samhället om vi överhuvudtaget ska ha en möjlighet att få Sverige att må bra igen. Den motkraften kommer vi inte bli om vi inte orkar bryta oss in i hjärtat hos väljarna i E4-Sverige.

Det där med jämställdhet och feminism

[dropcap]T[/dropcap]vå enskildheter fick mig att fundera lite över jämställdhet i morse. Det första var min son som på ett elegant vis läxade upp mig och lärde mig hur lätt man kommunicerar bestämda könsroller utan att på något sätt ha det som avsikt. Så här gick dialogen:
[quote style="boxed"]– Hej min son, vad gör du?
– Jag ritar en lilja.
– Åh va fint, gör du en blomma?
- Nä, en lilja. En sån med svärd.
Kort paus där jag förtvivlat försöker förstå vad en lilja är…
- Menar du en ninja?
– Ja, en linja.
- En sån kille som har svarta kläder och svärd och smyger på natten?
– Men pappa, tjejer kan faktiskt också var niljor. Inte bara killar, faktiskt.[/quote]

Det känns bra att bli slagen på fingrarna på det där sättet. Ninjor är inte nödvändigtvis män, feminister inte nödvändigtvis kvinnor och vice versa. Ibland ska det en klarsynt fyraåring för att påminna en om det uppenbara.

En annan sak som är uppenbart är att alla inte nödvändigtvis är feminister. Åtminstone inte av rätt sort. I en otroligt intressant artikel i DN:s kulturdel blir jag påmind om detta av Lidija Praizovic. Hon pekar på hur den vita medelklassfeminismen är lika utestängande och etnocentrisk som någonsin de vita kränkta männen. Klarsynt visar hon hur enkelt det är att tro att man sitter på den enda sanna uppfattningen och stänga av intryck utifrån. Artikeln är sannerligen inte bara läsbar ur ett feministiskt perspektiv utan visar också tydligt hur enkelt man som politisk agitator eller debattör stannar inom sin alldeles egna kulturella kontext varifrån man dömer andra.

Och jag tänker lite nedstämt på det faktum att jag själv antagligen behandlar människor med åsikter, referensramar och värderingar skilda från mina på samma nedlåtande sätt. Och sen tänker jag på det faktum att jag själv har så svårt för den teoretiska feminismen – genusvetarna och skilsmässoförespråkarna. Jag vill ju vara på deras lag, men får inte ens komma i närheten av avbytarbänken. Mitt sätt att jobba för jämställdhet är allt för lite teoretiskt (jag fattar inte queerteori och relaterar inte till kön som sociala konstruktioner) och allt för långsamt (helt sant – jag är verkligen inte en jämställd man). Jag tror inte på ideologier som utgår ifrån att man kan göra om människan – jag tror bara man kan ge henne dåliga eller bra förutsättningar. Den feminism jag ser i debatten önskar skapa en homo aequalis, vilket låter bra – men min erfarenhet av ideologier som vill förändra människan är att de tenderar att bli fundamentalistiska eller totalitära.

Jag är bara feminist med den ganska vaga definitionen att jag ser att kvinnor drar kortaste strået i samhällskampen och att jag gärna är med för att göra något åt det. Sen drar jag mig till minnes att det faktiskt är jag som tar merparten av vår föräldraledighet och att min son är så klok som ovan redan vid fyra års ålder.

Inget är perfekt. Jag lever betydligt mer jämställt än generationen innan mig och jag tänker göra allt för att mina söner blir än mer jämställda. Kanske är det ändå inte så illa pinkat?

Komchoser i Dalarna – en väg till bättre kött?

Flera kommuner i Dalarna överväger att starta kommunal kreatursuppfödning, uppger Ekot idag. Skälet sägs vara att Lagen om Offentilg Upphandling, LOU, hindrar kommunerna från att ställa höga kvalitetskrav på köttet och genom att själv odla nötkreatur kan man få den kvalitet man efterfrågar.

Det är inte svårt att förstå grundtanken. Det är snårigt och svårt att få tag på kött med hög kvalitet i Sverige oavsett om man är enskild konsument eller stor uppköpare som en kommun. Eftersom så lite om köttets ursprung och kvalitet redovisas till konsumenterna är det svårt att gynna seriösa och bra uppfödare. När jag till höstarna köper upp kött till frysen tar det åtskillig tid för forskning innan jag vet att jag får ett kött jag är nöjd med. Å då är jag ändå rätt duktig på området.

Så kommunernas ambitioner är rätt. Men jag är orolig för att ett kommunalt inträde bland landets kobönder riskerar att slå ut små högkvalitativa jordbruk som producerar miljövänligt och med hög kvalitet. En annan risk, som bekymrar mig mindre personligen, är förstås att kommunal köttodling innebär spel med skattepengar på ett område som definitivt inte hör till kommunal kärnverksamhet. (Jag, kan bara se rubrikerna: Maten till korna dubbelt så dyrt som maten till äldreboendet; Kossor får mer omvårdnad än barn; Kommunens jordbruk leder till att tio lärare sägs upp)

Problemet är att i lever med en upphandlingslagstiftning som inte tillåter kvalitetsval i tillräckligt hög utsträckning. Bättre ändra på lagen än att få kommunala jordbruk – komchoser.

Att vilja vara det man inte är

[dropcap]D[/dropcap]et finns inom politiken en förkärlek för förställning. Idén att genom att inta en pose eller skapa en klatschig slogan så blir man något man inte är. Exempelvis skedde det under den senaste socialdemokratiska regeringsperioden att man under budgetpromenaden skulle visa hur modern regeringen var. Först genom att Bosse Ringholm lämnade över budgeten till riksdagen i form av en CD, därefter skulle Pär Nuder vara ett strå vassare och hängde ett USB-minne med budgeten runt halsen.

När Anders Borg kom tillbaka valde han att promenera med en tryckt budget och märkligt nog tycks ingen i väljar eller journalistkåren tycka att det är det minsta omodernt. Det som avgör huruvida en politik är modern eller inte är nämligen innehållet och inte det lagringsmedia i vilket den finns nedskriven.

Eller ta moderaterna som måste envisas med att kalla sig Arbetarpartiet, för att de verkligen inte är det. Eller folkpartiet som kallar sig ”de liberala” trots att få av medlemmar eller sympatisörer riktigt minns vad det betydde.

1maj_marke_18x22_FRAMSIDAMen socialdemokraterna ger inte slaget tappt. Nu – med den nya sloganen ”Framtidspartiet” i bakfickan – förnyar man en av sina egna traditioner, första majmärket, med en käck och hyperdundersupermodern QR-kod. QR-koder är den där fula pixlade fyrkanten som om man riktar en särskild läsare mot den så hamnar man på en hemsida. (Revolutionerande!!)

Tanken är, så vitt jag förstår, att man ska genomföra nån typ av digital demonstration och förväntar sig att massorna den första maj rusar fram till bärarna av nålen, fotograferar av den och tar del av alla visheter som partiet placerat på sin hemsida. En toppenidé. Verkligen.

Är man Framtidpartiet så använder man ju förstås så moderna metoder som möjligt. För vi måste ju minnas att det är inte själva politiken som bär framtiden – framtiden bärs av QR-koder. Som bara robotar kan läsa. Vanligt folk? Ja, de få väl skaffa smartphones! Det är modernt.

Imponerad som jag är över Framtidspartiets informationsstrateger försöker jag intensivt döda den lilla jävel på min axel som viskar: ”De talar tvärtomspråket.”

En hållning i migrationspolitiken

[dropcap]T[/dropcap]obias Billströms mycket märkliga uttalande om betydelsen av hårfärgen hos dem som gömmer illegala flyktingar – papperslösa – och polisens jakt på dem inom den så kallade REVA-kampanjen, har lett till att jag funderat en del över min egen hållning till detta. Jag är nämligen av den föga glamorösa uppfattningen att det är rätt att avvisa dem som fått avslag på sin ansökan om asyl eller uppehållstillstånd.

Visst har jag synpunkter på att polisen genomför identitetskontroller baserat på hud och hårfärg – det måste finnas effektivare metoder som inte bygger på utseende. Men jag har inga problem med avvisningarna som sådana.

Vill man, som jag, ha en generös men reglerad invandringspolitik så bygger den på rättsstatsprinciper. Den enskilde ska prövas utifrån migrationslagarna och finner man att det inte finns skäl för asyl eller uppehållstillstånd ska den enskilde 1) kunna överklaga och 2) rätta sig efter beslutet.

Men blir det inte fel ibland? Finns det inte ömmande fall bland de som gömmer sig, människor som borde fått rätt att stanna i Sverige? Jo, säkerligen. Motsatsen förekommer förstås också. Visst beviljar vi uppehållstillstånd till människor som aldrig borde ha fått det. Så fungerar nämligen en rättsstat på gott och ont. Det finns en felmarginal. Det viktigaste är att den är förskjuten åt rätt håll. Alltså att vi släpper in något fler personer som inte borde fått uppehållstillstånd än vi avvisar sådana som borde fått.

Jag har så oerhört svårt för den de facto-anpassning samhället sen av radikala krafter förväntas göra för att tillgodose de papperslösas omöjliga situation. Skola och vård ska tillhandahållas – avgiftsfritt – trots att de papperslösa inte bidrar med skatt och att de ju faktiskt bryter mot lagen. Det är den ena sidan av saken. Den andra är ju att dessa papperslösa förstås kan hamna i fruktansvärda beroendeställningar hos skrupulösa arbetsgivare, hyresvärdar etc.

Jag tycker i huvudsak Sverige har en mycket väl fungerande migrationspolitik. Faktum är att jag är stolt över den. Av detta drar jag slutsatsen att lagstiftningen är värd att upprätthålla och att jag faktiskt respekterar myndigheter som anstränger sig för att göra det.

På rullande sten växer ingen mossa

Landstingsmajoritet 2010[dropcap]K[/dropcap]ent Perssons debattartikel om moderaternas kommande satsningar på politik utanför storstadsområdena är en tämligen habil analys av moderaternas problem i det kommande valet. Det stora borgerliga partiet har svårt att nå till väljarna utanför tillväxtsverige. Och varför skulle väljarna där gå till moderaterna? Läs mer

Dags att ta sig i kragen

[dropcap]B[/dropcap]ehöver ta mig själv i kragen. Börja göra sånt jag är bra på. En sådan sak är att skriva. Pennan har torkat igen och tangentbordet är dammigt, så blir det när man ägnar sig åt barn och hobbyer. Men det som verkligen förändrat saken är att jag är frisk.

Efter att ha blivit tröttare och tröttare på dagarna under många år tog jag mig till doktorn. Jag hade svår OSAS (Obstruktivt Sömapnésyndrom) Så allvarligt att jag antagligen inte har sovit ordentligt på fem sex år. Jag fick en CPAP – en apparat som blåser luft i fejset på en medan man sover och som känner av när man slutar andas. De första nätterna sov jag som en medvetslös – hade mycket djupsömn att ta igen. Nu efter två veckors behandling känner jag mig tio år yngre.

Min rätt utvecklade sjukvårdsskepsism – vilken jag delar med alldeles för många män och några kvinnor – har alltså hållit mig sjuk och trött helt i onödan. Nåväl, jag kände till att jag var en idiot sedan tidigare. Nu gör ni det också.

Men det här är ingen sjukblogg. Detta var sista gången jag beklagade mig. (Fast kanske ska jag skriva om hur jag sträckte mig i baklåret när jag skulle springa till tunnelbanan, eller om min senaste olycka här hemma där jag knäckte ett revben…)

Det finns andra saker att skriva om. Om hur människor som hamnat på obestånd hanteras av socialförvaltningarna. Om hur de utlovade fördelarna av regeringens reformer envist uteblir, och varför det inte granskas. Om alliansens småpartier har fått löfte att ingå i en alliansregering även om de röstas ur riksdagen. Om hur knasigt det är att prinsessan Madde kan gifta sig med en katolik och ändå få kvarstå som prinsessa trots det uppenbara brottet mot successionsordningen.  Om hur fånigt det är att vi har en successionsordning. Om den fantastiskt goda fyllda lövbiffen jag gjorde igår, men framförallt om rödvinssåsen.

Mellan blöjbyten bygger jag upp tre nya hemsidor för närvarande:  Den här sidan, som är en hyllning till min förträfflighet och visdom; en reseblogg som familjen ska använda bland annat på en kommande utlandsresa; och en uthyrningssida för min segelbåt.

Jag har tagit mig i kragen. Det var på tiden.