Jag tog sen lunch idag och gjorde mig några ärenden inne mot Stockholms city. När jag går tillbaka till jobbet över Klarabergsviadukten står där tre brandbilar, en ambulans och en polisbil. Jag är ju inte mindre hyena än att jag tog mig lite närmare och såg tre brandmän hålla på vid staketet över järnvägsspåren, det var svårt att se vad de sysslade med så jag dröjde mig kvar.

Efter några minuter hoppar två av brandmännen upp på det utåtlutande staketet och gör något. Jag ser något rött bli uppdraget nerifrån. Det röda var en ung kvinna. Det finns ingen särskild mening med att spekulera i hur hon hamnat där, det jag vill förmedla var den glädje jag kände när jag såg henne komma ner på trottoaren och fast mark. Hon såg mycket chockad ut, genast kom en sjukvårdare och en polis å talade vänligt med henne.

Det var ett litet mirakel jag såg. En ung kvinna som blev räddad ur en besvärlig situation. Ett samhälle som ställde upp när det gått snett. Solskenet kändes lite varmare. Jag hade fått uppleva vardagens godhet.

Då går en man förbi mig, tittar på kvinnan och säger högt ”Det kostade en jävla massa pengar det där!” Jag vände mig tillhonom och svarade ”Ja, men det var det väl värt?” Mannen såg riktigt förbannad ut och fnyste ”Folk får väl fan lära sig att sköta sig själv!” Så fick jag uppleva lite av vardagens ondska också, den som vill förmena oss en extra chans.

Nu tar jag ledigt från bloggen i några dagar och åker för att fira midsommar. Midsommar i Sverige är det bästa som jag vet, möjligtvis bortsett från vardagens mirakel.

Bloggar etiketter: Spridda tankar