Under ett seminarium idag arrangerat av ett antal regionala handelskammare om den svenska regionala politiska nivån lämnade det ansvariga statsrådet Sven-Erik Österberg ett överraskande klart och entydigt besked. Landstingen ska ersättas med 6-8 större politiskt direktvalda regioner. Länsstyrelser ska finnas kvar, men med delvis andra arbetsuppgifter än idag och där huvudansvaret blir att utgöra den regionala länken till de statliga myndigheterna. Hur den framtida samhällsorganisationen i Sverige ska se ut utreds för närvarande av den så kallade Ansvarskommittén, men inriktningen med större och direktvalda regionala organ är tydligen redan klar för ministern.
Sannolikt finns en ganska bred politisk majoritet för ett sådant beslut. Hittills har de politiska partierna positionerat sig så att moderaterna sagt klart nej till en direktvald regional nivå, socialdemokraterna har varit utan ställningstagande, medan övriga partier varit positiva till en direktvald regional politisk nivå.
Men dagens seminarium bjöd på ytterligare en överraskning; moderaternas företrädare, förste vice talmannen Per Westerberg, ställde sig personligen inte avvisande till direktvalda organ. Uppenbarligen finns en diskussion inom moderaterna i frågan. Sedan länge är det ju känt att moderaterna i Skåne helhjärtat förespråkar en permanentning av det regionförsök som där bedrivs sedan 1998. Ska man tro att den borgerliga alliansen rent av ska ena sig i frågan om den regionala politiska nivån?
Det intressanta i de närmaste årens diskussion blir vilka uppgifter som bör utföras på den politiska nivån mellan stat och kommun. Det som troligen kommer att vara relativt självklart är att de regionala organen ska överta länsstyrelsernas ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna och därtill ha en roll i fördelningen av resurser till infrastruktur i form av vägar och järnvägar. Men det sistnämnda blir en grannlaga uppgift, eftersom få lär ställa upp på att staten helt ska släppa sitt övergripande ansvar för de övergripande nationella prioriteringarna. Mindre komplicerat kommer det nog vara att regionerna blir huvudmän för lokal och regional kollektivtrafik.
Hälso- och sjukvården blir en större knäckfråga. Ska vården splittras upp på fler huvudmän än idag? Eller finns ett värde i att behålla dagens (relativt) sammanhållna regionala huvudmannaskap? För egen del tror jag att man ska vara väldigt försiktig med att dela upp ansvaret på fler än idag. Vårdens stora utmaning är att skapa sammanhållna vårdkedjor för varje enskild patient. Det vill säga varje vårdnivå måste vara ett kommunicerande kärl med andra nivåer. Annars uppstår bekymmer i form av väntetider och - i värsta fall - risk för felbehandling.
Ett område där ett regionalt huvudmannaskap skulle kunna lösa upp en hel del bekymmer är gymnasieskolan. Idag finns på tok för många och för dåliga gymnasieskolor. Varje kommun av rang har strävat efter en egen gymnasieskola. Resultatet blir därefter, det vill säga kvalitativt mediokert och reursmässigt ineffektivt.
I alla europeiska länder finns en regional politisk nivå. Inom EU finns en oehörd potential i samarbete mellan regioner i olika länder. Det är naivt att tro att Sverige framgångsrikt kan uppträda och tas på allvar på den arenan med vare sig dagens landsting eller ett antal kommunalförbund utan direkt folkligt mandat. Kommunministerns klara ställningstagande för en dirkektvald regional nivå är klok och ger goda förutsättningar för en blocköverskridande uppslutning.
Gästbloggning av Anders Lönn