Politik och annat av en medelålders vit man
Under helgen har vi haft ett litet minidykläger här på landet. Det har varit fantastiska dyk, på bitvis nya vrak. Men nu börjar på-landet-vistelsen att gå mot sitt slut och semestern mot sin spännande upplösning. I mitten/slutet på denna vecka fars det västerut för att dykas på västkusten och kanske Norge och för att fira syster som blir mycket gammal.
8 augusti är jag permanent tillbaka i stan, då ska jag börja blogga på temat “Mitt sommarlov - vad jätteskönt mitt sommarlov har var’t”
Semestern har börjat som jag förtjänade, fantastiskt. För en vecka sedan landade jag på landet fortfarande uppstressad från jobb och Almedalsvecka. Nu känner jag att det äntligen börjar bli ro i själen. Solen har lyst mest hela tiden och de enstaka droppar som fallit har känts som ett välkommet avbrott. Jag börjar bli brun. Najs!
Semestern har hittills bestått av tre ingredienser. Slappning i sol, dyk efter nya vrak och segling. Det är otroligt att man är så priviligierad att man kan ha tid att ägna sig åt sånt som faktiskt bara är roligt. De senaste fyra dagarna har jag seglat. Små korta etapper utan att förta sig och tilläggningar vid fina badvikar. Kanske är just seglingen, med sitt makliga tempo ändå det som mest ger ro.
Jag har hunnit lyssna en del på radio. Bäst hittills av alla sommarvärdar jag lyssnat på är författaren Göran Palm. Klokt, eftertänksamt och eftersom min musiksmak är, för min generation, att betraktas som från anno dazumal så vill jag särskilt understryka att hans musikval var väldigt bra.
P1:s ekonomi- och arbetsmarknadsmagasin “Pengar” hade också en intressant intervju med vice riksbankschefen Villy Bergström. Den var också mycket lyssnansvärd och jag rekommenderar den till lyssning. Jag tänker så småningom återkomma till resonemang som fanns i den intervjun. Jag börjar nämligen bli mer och mer frustrerad över sammanblandningen i den offentliga debatten av sambanden mellan tillväxt, nya jobb, arbetsrätt och ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Men det får anstå tills jag ska börja trappa upp igen efter semestern.
Jag hade gärna länkat till ovanstående program men min långsamma sommaruppkoppling till nätet tål inte riktigt Sveriges Radios hemsida som är tung som attan. Ni får klicka er vidare själva från http://www.sr.se/.
Nu återgår jag till min rofyllda tillvaro, kanske ska jag bada.
STENHAMMAR. Här är Göran Perssons hemliga tillflyktsort - och EU-klipp: det privata slottet Stenhammar i Södermanland. De senaste sju åren har statsminister Persson fått fem miljoner i EU-bidrag till jordbruket på ägorna.
- Statsministern gillar att köra traktor och är väldigt aktiv i arbetet här, säger förvaltaren Jonas Kullgren.
Slottet ligger i natursköna omgivningar norr om Flen i Södermanland. Totalt mäter ägorna 200 hektar.
Det ägs av Statens fastighetsverk men arrenderas sedan 1965 av statsministern för 1000 kronor per år.
Men Stenhammars slott är inte bara en fristad där den påpassade statsministerfamiljen kan koppla av. Det är också ett jordbruk med stora ambitioner. De senaste sju åren har Stenhammar fått fem miljoner i jordbruksstöd från EU. Stödet har ökat lönsamheten för jordbruket som tidigare gått ganska dåligt.
Statsministern är enligt Jonas Kullgren högst delaktig i planeringen av Stenhammars framtid.
- Han vill gärna vara med och fatta beslut. Om maskiner, om byggnationer. Om vilka raser vi ska ha på korna och i vilken färg vi ska måla husen. Några gånger har han varit med och provkört traktorer inför köp. Men han är ekonomisk och vill inte att de ska kosta för mycket, säger Jonas Kullgren.
Ovanstående är förstås helt sant, under förutsättning att man byter ut statsminster mot kungen och Persson mot Carl-Gustaf. Vilken fantastisk granskande journalistik vi har i det här landet! Tack Aftonbladet för att ni återigen visade vilken skillnad det är i granskning om man ärvt sitt ämbete eller om man blivit vald till det. Var är hinken, jag tror jag måste spy…
Rummet är ihoppackat och dammsuget, kändisarna tog flyget igår, uteserveringarna befolkas återigen av semestrande ungdomar, journalisterna har åkt hem, Visby har glömt invasionen av politiker och sommaren går nu vidare som ingenting har hänt.
Det är dags att lämna årets Almedalsvecka och lägga den till handlingarna. Det har som vanligt varit oerhört givande att vara här. Det är unikt i världen att politiker, journalister, lobbister och andra opinionsbildare möts på detta gränsöverskridande sätt. Det är en tradition att värna. Samtidigt måste man också försöka behålla en viss distans. När Stig-Björn Ljunggren kallar veckan för ett “blekfet kindpussarkalas” så har han en poäng. Almedalen är ett forum för den politiska eliten och det är nog klokt att minnas det.
Några som fick erfara den kindpussarelits vrede, men också uppskattning, var skådespelarna i låtsaspartiet “Kulturpartiet”. Trots att de anklagades för att slösa med skattemedel belv de igår utsedda till veckans bästa opinionsbildare. Maragreta Winberg har med sin knappa närvaro dominerat mycket av de politiska nyheterna. Men detta är inte veckan då små röster klarar av att göra sig hörda, och jag har svårt att se hur det skulle gå till. Nästa vecka däremot börjar den politiska sommartorkan, då har även små opinionsbildare chansen att göra sig hörda. Det ska jag se om det händer från min hängmatta.
Det har varit roligt att blogga härifrån, under några veckor framöver kommer bloggandet från min sida bli mer sparsamt. Jag vill tacka för alla besök och alla kommentarer jag fått under våren. I början av augusti är jag och Magnus tankar tillbaka med större frekvens igen.
Trevlig sommar, och hej då Almedalen
Centerpartiets ordförande Maud Olofsson höll sitt tal i Almedalen, det blev återigen tydligt att alliansens arkitekt finner sin ideologiska kraft i det socialdemokratiska idéarvet. Valrörelsen 2006 kommer att bli en kamp mellan dem som med störst trovärdighet framställer sig som socialdemokrat.
Det var Maud Olofsson inte alls dålig på. Att hon fick ägna en tredjedel av sitt tal till kamp mot terrorism och urskillningslöst massmord är ju en tråkig konsekvens. Men de utrikespolitiska slutsatser hon drog, med ett kraftigt avståndstagande från våld som idé men också en frän kritik mot ett maktarrogant USA skulle kunna framförts av vilken socialdemokratisk utrikespolitiker som helst. Det var bra, kort sagt.
Olofssons längtan till en ny folkhemsvision är också sympatisk, hon berömde det Wernerssonska värdegrundsarbetet i skolan, hon talade om behovet av minskade klyftor i samhället och om vikten att alla ska kunna känna sig trygga. Hon hade kunnat skaka hand med Persson om detta när som helst.
Och det är kanske det som är det intressanta. Någonstans i slutet av 90-talet eller i början av 2000-talet försatte mittenpartierna och socialdemokraterna en chans att skapa en stark mittfåra i svensk politik. Nu kommer visserligen Reinfeldts moderater springande med stormsteg mot mitten, men inte för att skapa ett nytt samhälleligt kontrakt utan för att driva mittens partier åt höger. Men vallningen åt höger kommer inte starta förrän efter en eventuell valseger. För att vinna val måste man vara socialdemokrat, det vet både Olofsson och Reinfeldt.
På tordagseftermiddagen hade jag ett samtal med idédebattören och statvetaren Stig-Björn Ljunggren och med PR-konsulten och liberalen Johanna Elgenius om sådant som timat under Almedalsveckan. Podcasten spänner över åtta minuter och rör skilda storheter som moderaternas läge i opinionen, feministiskt initiativ och kulturpartiet.
Här hittar du podcasten: Samtal från Donners brunn
Sveriges kommuner och landsting höll på torsdagen ett seminarium om hoten mot förtroendevalda. Hot som för de flesta som ger sig in i politiken blir vardagsmat. Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu var ytterst kritisk till hur medierna driver fram en fientlig stämning mot de som valt att engagera sig politiskt. Dramaturgin är för enkel, politiker är alltid skurkar - medborgare alltid offer. Han fick medhåll från stora delar av panelen.
Seminariet blev till stora delar en fallbeskrivning där Reepalu visade upp ett reportage från SVT:s sydnytt som var hårdklippt och hårdvinklat. Det var uppenbart att journalisten var missnöjd med Reepalus svar, men frågan är om det ger någon slags moralisk rätt att klippa till intervjun för att få Reepalu att framstå som så osympatisk som möjligt.
Den största behållningen fick jag ändå av Allmänhetens pressombudsman när han tillstod att journalister borde införa frågan “vilket ansvar tycker du själv att du har för din situation?” när de intervjuar medborgare.
På torsdagen stod det väl egentligen klart att det blir ett feministiskt parti. I en lunchdebatt med kristdemokraternas Maria Larsson berättar Gudrun Schyman om vad feministiskt parti ska göra när, inte om, partiet kommer in i riksdagen. Kanske finns det de inom feministiskt initiativ som inte bestämt sig, helt klart är att Gudrun har bestämt sig, det ska bli ett parti och hon vill spela en ledande roll.
Lite senare på dagen smiter jag in på en diskussion mellan sagde Schyman och Margareta Winberg. Det var en diskussion som handlade om behovet att organisera feminismen för att kunna flytta fram positionerna, och också om hur hotet av ett feministiskt parti tvingar de etablerade partierna till positionsförflyttningar. Hot går hem säger Winberg och ler. I denna diskussion säger Schyman att de inte bestämt sig för att bilda ett parti än men att det lutar åt det hållet. Besked kommer i september.
Lite senare på Donners Brunn träffar jag ledarskribenten Hanne Kjöller. Vi diskuterar det nya feministiska partiet och hon säger att hon också tror att det blir av och att detta är en dröm för kristdemokraterna som äntligen får en tydlig motpol i politiken. Men Kjöller tror inte att det finns en framkomlig väg i att samla feminister även från höger, det skulle inte hålla. Blir det ett vänsterfeministiskt parti är hon övertygad om att Schyman tar partiledarskapet.
Jag har inte trott att F! skulle bli ett sjösatt projekt. Men jag har ändrat mig här under Almedalsveckan, jag tror att det blir ett feministiskt parti och att det kan bli spiken i kistan för en vänsterledd regering.
Attentaten i London lade sordin på stämningen i Almedalen. I princip kan man säga att veckan nu är över. Enmängd arrangemang ställdes in på eftermiddagen och fokus har flyttat till det vedervärdiga massmordet. Det är en riktig reaktion men visar samtidigt hur sårbar demokratin är för terroristattacker.
För egen del kommer jag att fortsätta blogga härifrån. Jag har lite material kvar från seminarier jag varit på idag, och jag går på ett seminarium om var Sverige står i konjunkturen idag. Men jag måste erkänna att jag tappade sugen lite, jävla äckelterrorister.
Dessutom är jag orolig för att attackerna når sitt mål och att G8-mötet inte klarar av att flytta fram positionerna i klimat- och skuldavskrivningsfrågorna.
Ja, det blev en skittorsdag.
Under ett seminarium idag arrangerat av ett antal regionala handelskammare om den svenska regionala politiska nivån lämnade det ansvariga statsrådet Sven-Erik Österberg ett överraskande klart och entydigt besked. Landstingen ska ersättas med 6-8 större politiskt direktvalda regioner. Länsstyrelser ska finnas kvar, men med delvis andra arbetsuppgifter än idag och där huvudansvaret blir att utgöra den regionala länken till de statliga myndigheterna. Hur den framtida samhällsorganisationen i Sverige ska se ut utreds för närvarande av den så kallade Ansvarskommittén, men inriktningen med större och direktvalda regionala organ är tydligen redan klar för ministern.
Sannolikt finns en ganska bred politisk majoritet för ett sådant beslut. Hittills har de politiska partierna positionerat sig så att moderaterna sagt klart nej till en direktvald regional nivå, socialdemokraterna har varit utan ställningstagande, medan övriga partier varit positiva till en direktvald regional politisk nivå.
Men dagens seminarium bjöd på ytterligare en överraskning; moderaternas företrädare, förste vice talmannen Per Westerberg, ställde sig personligen inte avvisande till direktvalda organ. Uppenbarligen finns en diskussion inom moderaterna i frågan. Sedan länge är det ju känt att moderaterna i Skåne helhjärtat förespråkar en permanentning av det regionförsök som där bedrivs sedan 1998. Ska man tro att den borgerliga alliansen rent av ska ena sig i frågan om den regionala politiska nivån?
Det intressanta i de närmaste årens diskussion blir vilka uppgifter som bör utföras på den politiska nivån mellan stat och kommun. Det som troligen kommer att vara relativt självklart är att de regionala organen ska överta länsstyrelsernas ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna och därtill ha en roll i fördelningen av resurser till infrastruktur i form av vägar och järnvägar. Men det sistnämnda blir en grannlaga uppgift, eftersom få lär ställa upp på att staten helt ska släppa sitt övergripande ansvar för de övergripande nationella prioriteringarna. Mindre komplicerat kommer det nog vara att regionerna blir huvudmän för lokal och regional kollektivtrafik.
Hälso- och sjukvården blir en större knäckfråga. Ska vården splittras upp på fler huvudmän än idag? Eller finns ett värde i att behålla dagens (relativt) sammanhållna regionala huvudmannaskap? För egen del tror jag att man ska vara väldigt försiktig med att dela upp ansvaret på fler än idag. Vårdens stora utmaning är att skapa sammanhållna vårdkedjor för varje enskild patient. Det vill säga varje vårdnivå måste vara ett kommunicerande kärl med andra nivåer. Annars uppstår bekymmer i form av väntetider och - i värsta fall - risk för felbehandling.
Ett område där ett regionalt huvudmannaskap skulle kunna lösa upp en hel del bekymmer är gymnasieskolan. Idag finns på tok för många och för dåliga gymnasieskolor. Varje kommun av rang har strävat efter en egen gymnasieskola. Resultatet blir därefter, det vill säga kvalitativt mediokert och reursmässigt ineffektivt.
I alla europeiska länder finns en regional politisk nivå. Inom EU finns en oehörd potential i samarbete mellan regioner i olika länder. Det är naivt att tro att Sverige framgångsrikt kan uppträda och tas på allvar på den arenan med vare sig dagens landsting eller ett antal kommunalförbund utan direkt folkligt mandat. Kommunministerns klara ställningstagande för en dirkektvald regional nivå är klok och ger goda förutsättningar för en blocköverskridande uppslutning.
Gästbloggning av Anders Lönn
