Centerpartiets ordförande Maud Olofsson höll sitt tal i Almedalen, det blev återigen tydligt att alliansens arkitekt finner sin ideologiska kraft i det socialdemokratiska idéarvet. Valrörelsen 2006 kommer att bli en kamp mellan dem som med störst trovärdighet framställer sig som socialdemokrat.

Det var Maud Olofsson inte alls dålig på. Att hon fick ägna en tredjedel av sitt tal till kamp mot terrorism och urskillningslöst massmord är ju en tråkig konsekvens. Men de utrikespolitiska slutsatser hon drog, med ett kraftigt avståndstagande från våld som idé men också en frän kritik mot ett maktarrogant USA skulle kunna framförts av vilken socialdemokratisk utrikespolitiker som helst. Det var bra, kort sagt.

Olofssons längtan till en ny folkhemsvision är också sympatisk, hon berömde det Wernerssonska värdegrundsarbetet i skolan, hon talade om behovet av minskade klyftor i samhället och om vikten att alla ska kunna känna sig trygga. Hon hade kunnat skaka hand med Persson om detta när som helst.

Och det är kanske det som är det intressanta. Någonstans i slutet av 90-talet eller i början av 2000-talet försatte mittenpartierna och socialdemokraterna en chans att skapa en stark mittfåra i svensk politik. Nu kommer visserligen Reinfeldts moderater springande med stormsteg mot mitten, men inte för att skapa ett nytt samhälleligt kontrakt utan för att driva mittens partier åt höger. Men vallningen åt höger kommer inte starta förrän efter en eventuell valseger. För att vinna val måste man vara socialdemokrat, det vet både Olofsson och Reinfeldt.