Magnus tankar

I Expressen kan man idag läsa att Göteborgs starke man Göran Johansson avgår från Socialdemokraternas VU. VU eller verkställande utskottet är historiskt sett maktcentrumet inom socialdemokraterna. Johanssons avhopp ska nog delvis förstås av att han blivit mycket besviken på regeringens beslut att lägga ner försvarsanläggningar i Göteborg. Men det finns nog viktigare underliggande strömningar i detta beslut också.

I partiets historia har maktutövandet på det lokala planet ofta varit förknippat med en “stark man” som regerat sin kommun relativt ostört under lång tid. För att använda sig av Göran Johanssons eget uttryck har det ofta handlat om enmansshower. Göran Johansson är ju själv ett tydligt exempel på detta. Vill man lära sig mer om denna speciella kultur inom maktutövandet rekommenderas Olle Sahlströms “Den röda patriarken” till läsning.

På det centrala planet har maktutövandet inte haft samma knytning till en person. Tvärtom är det ganska lätt att titta i backspegeln och konstatera att makten i det socialdemokratiska partiet delats mellan flera mycket starka politiker. På 70-talet Olof Palme, Gunnar Sträng, Sven Andersson, Sven Aspling, Sten Andersson. På 80-talet Olof Palme, Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt, Thage G Peterson, Anna-Greta Leijon och Sten Andersson.

Med Göran Perssons inträde på den nationella arenan har vi fått en överföring av den lokala maktstrukturen till den statliga nivån. Persson har inte många jämlikar, men en hel del protegéer där Pär Nuder framstår som den främste bland dessa. Det är klart att den förändringen av ledarkultur föder en hel del konvulsioner. Och det är väl kanske inte så konstigt att det är partiets två främsta solospelare som hamnar i luven på varandra.

Nej, möjligtvis är det lite förvånande att denna konflikt inte kommit i dagern förrän nu. Det i sin tur har säkert sin förklaring i behovet kring uppslutning runt Persson under budgetsaneringen och sedan en allmän nöjdhet med det goda opinionsläget. Diskussionen kring ledarskapet inom socialdemokratin är alls inte oviktig, och heller ingenting som bör sopas under mattan. Men jag önskar att det skett tidigare och att detta inte skymmer möjligheten att bjuda borgerligheten motstånd nästa år när regeringsmakten står på spel.

En lindansare tar sig över linan högt ovanför marken. Han gör konster och saltomortaler som får oss som ser på honom att tjusas och rysa av spänning. Lindansaren får utlopp för sin kreativitet och sin skicklighet och vi får vår njutningsfulla underhållning trots att det hänger ett skyddsnät under honom. Skyddsnätet gör lindansaren tryggare och tillåter honom att göra mer våghalsiga framträdanden på sin lina. Vi i publiken, de flesta av oss, mår lite bättre av att veta att om han faller så är det inte lika med en dödsolycka.

En person i publiken är emellertid inte nöjd. “Ta bort skyddsnätet eller gör åtminstone maskorna glesare, vi vill göra skillnaden mellan att gå på linan och trilla ner större. Det skulle vara en morot lindansare behöver!”

Man kan fundera lite över drivkraften en lindansare har att gå på sin lina. Om den enda drivkraften är att inte falla ner skulle vi ha färre och mindre skickliga lindansare. Under hela den period som denna artist bygger upp sin kompetens, prövar nya nummer och till slut vågar framträda framför publik har hon säkert drivits av sin skaparglädje och kreativitet. Skulle dessa positiva krafter förstärkas av att man tar bort tryggheten?

I radions P1-morgon hördes i morse moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt. Det var tydligt hur han såg på saken. Han sa:

Skillnaderna mellan att arbeta och inte arbeta ska växa så att vi får tydliga morötter för att arbeta.

Vi är alla lindansare på arbetsmarknaden, våra drivkrafter att finnas där och skapa och visa upp vår kreativitet är inte tätheten i maskorna under oss, utan publikens uppskattning och den känsla vi får av att åstadkomma något eget. Tar vi bort nätet kommer de konster vi visar upp bli mindre vågade och vårt arbete blir otryggare.

Men nu viner moderaternas morot över löntagarnas ryggar.