Hos frisören där jag gått de senaste sex åren får man en liten stämpel i ett häfte varje gång man klipper sig. Efter tio klippningar får man en gratis hårvårdsprodukt. Det vill säga alla utom jag, för jag vill inte ha deras häfte.
På den lokala sushibaren vid jobbet får man en liten stämpel på en pappersbit varje gång man ätit där. Efter tio ätningar får man mat för ett värde av 60 kronor. Det vill säga alla utom jag, för jag vill inte göra min av papperslappar fyllda plånbok ännu tjockare. Som de flesta känner till kan tjocka plånböcker skapa ryggbesvär, särskilt om man som jag bär den i bakfickan.
På ICA, Vi och Konsum förväntas man dra medlemskort varje gång man handlar som så småningom förvandlas till värdecheckar som jag så småningom glömmer bort eller fyller min redan fyllda plånbok.
Varje affärsrörelse med självaktning försöker ge ut ett plastkort som ska ge förmåner. Jag har plastkort från Hammarby Fotboll, Apoteket, Jet, OK, SAS, KLM, Accor Hotels, MQ, Expert, Åhléns, ja från i princip varenda ¤¤/%&¤/% affärskedja jag besökt eller begagnat mig av de senaste åren. Ibland använder jag dom, oftast inte. Jag hatar situationen. Jag är för snål för att inte tänka att en liten förmån vore ju alltid bra och för lat för att få det att funka.
Jag tittar på de förbannade häftena, korten och papperslapparna med avsmak. Jag känner att de gör ingenting för min kundlojalitet (fast där har jag antagligen fel) utan snarare väcker de min motvilja att handla där.
Så vad gör jag. Jo, jag har börjat en privat liten bojkott. Jag har tömt plånboken på alla kort, häften och papperslappar. Jag handlar det jag vill handla och slipper fundera över den privata byråkratin affärskedjorna vill skapa hos mig.
Så idag gick jag och lunchade på sushibaren som vanligt. Lämnade inte fram och tog inte emot deras papperslapp med stämplar. Efter lunchen när jag går i väg kommer kvinnan bakom disken utspringande efter mig och ropar ”Magnus, Magnus, du äter ju här jämt. Vill du inte ha dina stämplar?” (Varför vet hon vad jag heter?) I handen håller hon den gula lilla papperslappen med tre stämplar i. Jag ler generat och tar emot lappen. Jag är mycket ambivalent nu. Blir dom ledsna om jag inte tar emot deras stämplar? Är min bojkott förstörd nu?
Jag behöver etikettsråd, hur ska man bete sig mitt i stamkundsvanvettet?
Om hon vet vad du heter kan hon väl förvara lappen åt dig?
För länge sedan var det lag på att sådana erbjudanden måste innefatta ett alternativ att i stället för ”förmånen” tillåta en inlösen i kontanter. I praktiken innebar detta ett stopp för sådant här oskick. Det fanns en konsumentpolitik som gick ut på att priserna skulle sänkas i stället för att ge ut svåröverskådliga extrakorvar. Men naturligtvis strök denna tanke med i den allmänna ansvarsabdikation som skett med marknadsliberalismen som alibi.
Du gör rätt som bojkottar, speciellt om förmånen är att få någon onödig ”hårvårdsprodukt”. Men om det är en gratis klippning t.ex. blir det ju svårare att hålla på principerna.
Själv har jag alla kort som finns i den sprängfyllda plånboken, förutom att jag behåller kvitton alldeles för länge. Men jag har ju handväska att förvara plånboken. Problemet när jag börjar ta ut allt, så är plånboken så uttänjd att det som ligger kvar ramlar ur… Å jag har inte fått erbjudande om en plånbok… än!
Jag blir mer irriterad på erbjudanden från företag man lämnat (läs Telia). Innan man lämnar dem får man inga som helst rabatter eller erbjudanden för att stanna. Men när man bytt till något billigare alternativ – så ringer de som dårar för att erbjuda fantastiska rabatter. Det är så dags då!
Du får väl göra ett undantag i bojkotten för ställen där de till och med kommer ihåg vad du heter
Annars håller jag med dig. På videobutiken där man förut använt körkortet prackade dom sist på mig ett plastkort, alla möjliga små föreningar, alla tidningar man prenumererar på, och alla butiker man besöker tror visst att det ska finnas plats för just deras plastkort i ens plånbok.
Och det där med stämplar är ju en historia för sig, jag har fått stämpelkort för allt från biltvättar till skor och slipsar. Slipsar, hahaha. Med nuvarande takt dröjer det väl runt 30 år innan jag får den tionde gratis
Det här med ”stamkund” är ett tecken på dåliga tider och svaga skyddsnät.
Min morfar brukade åka taxi till och från jobbet. Droska som man sa förr.
Det var en halv kilometer, men som välbeställd gällde det att ge dem fattigom mat på bordet.
Så morfar var ”stamkund”. Och det ringdes alltid till samma ”stolpe” och det frågades alltid efter droskchauffören X.
Och han var väl alltid ledig – eller nåt?
Så egentligen borde vi ta det här med ”stamkund” som något alarmerande.
Ett alarm om tillståndet i dagens Sverige.