Samtalet hemma hos vännen E gled in på saker man borde göra för att bli en bättre människa. Motionera verkar vara huvudspåret. E hade fram till sin, nu mycket klädsamma, graviditet motionerat hos Friskis och Svettis. Vi pratade lite om det och jag erkände att jag har svårt för idéen med Friskis och Svettis. Det där med att hoppa i takt till musik när andra kan se hur fruktansvärt okoordinerad jag är känns inte alls som min tekopp.

Men E försäkrade att det är ingen som hinner titta på någon annan. Alla är fullständigt upptagna med att titta på sig själva och hålla ordning på sina egna armar och ben. Detta är sant, menade hon, så länge som man inte hamnar vid någon galning som verkligen inte alls har koll på sina kroppsdelar utan som en studsboll far mellan de närstående jymparna. I mitt stilla sinne tänkte jag att det är ju så’n jag skulle vara. Men medan jag tyckte synd om mig själv utan anledning så kom kvällens stora avslöjande. Det finns nämligen ett annat tillfälle då jymparnas blickar lyfts från den egna kroppen och spejar ut över salen. Det är när Horace kommer.

Horace är inte bara bara en flitig och regelbunden jympare, han är också ständig sekreterare i ”Klubben”, eller Svenska Akademien som vi vanliga dödliga kallar den. Därtill har Horace för korta gymnastikbyxor, askgrå ben samt en säregen förmåga att jympa i otakt. Allt detta är tillräckligt för att få de övriga jymparna att överge koncentrationen på sina egna kroppar för åtminstone några ögonblick. En skön bild i min ögon. Här har vi en man som i är mycket mån om att upprätthålla en bild av sig själv som en av Sveriges främsta intellektuella. Ingen sätter sig på Horace, hans eld är den största i Sverige. Men han jympar i otakt och har askgrå ben.

När Horace lämnar Friskis och Svettis drar han åter på sig sin status i form av oklanderlig kostym, sidenslips och mörk rock. Det är en annan man än den man som väcker uppmärksamhet med hjälp av för korta gymnastikbyxor. Det blir den hårde, oklanderlige, brilljante ständiga sekreteraren igen. Men två gånger i veckan lämnar han denna man i omkädningsrummet och blir som vilken dödlig klant som helst. Det ger verkligen tröst åt sorgsna själar. Kanske skulle jag ändå våga skutta till musik. Men då bli det nog i långbyxor. Något annat törs jag definitivt inte.

Bloggar etiketter: Spridda tankar