Frihetsberövandet, eller fängelsestraffet, är det hårdaste straffet vi har i svensk lagstiftning. Den dömde blir berövad rätten att för en bestämd tid, eller livstid, få röra sig i samhället. Det är ett hårt straff. Men frihetsberövandet betyder inte att man är fråntagen sina mänskliga rättigheter, det är heller inte ett straff där man plötsligt blir mindre värd än någon annan.

Vi har i ett drygt decennium sett en radikal omläggning av svensk kriminalpolitik. Hårdare straff döms ut, en oförsonligare ton anslås mot kriminella, offrets och samhällets krav på hämnd har skjutits i förgrunden. De vårdande insatserna, rehabiliteringen, har fått ge vika som mål för fångvården. Jag är inte alls emot alla de förändringar som har skett, men ser man över helheten så skrämmer mig den nya oförsonligheten.

Dagens eko rapporterar idag om att antalet tillfällen som fångvårdsanstalter prickats av Justitieombudsmannen (JO) stigit de senare åren. Det handlar om att fångar blivit kränkta inne på anstalterna. Exemplen är många, en fånge fick inte reda på att hans farmor dött förrän sex månader senare, en annan fånge tvingades uträtta sina behov i en papperskorg, en tredje fånge fick sina privata telefonsamtal avlyssnade. Listan bara fortsätter.

Jag är övertygad om att samhällsklimatet och den allt mer hårdande tonen bidrar till att kränkningarna av fångarna ökar. Ju mindre medmänsklighet som får rum i det öppna samhället desto mindre av samma vara i kriminalvården. Det finns ett samband.

Fängelsestraffen får inte bara bli fråga om samhällets rätt till hämnd på en brottsling. Det måste också handla om hur denna människa ska kunna återföras fungerande till samhället efter frihetsberövandet. Kränkningar av fångarnas rättigheter lär inte bidra till detta.