De borgerliga partiledarna har bestämt sig. Det blir ingen misstroendevotering i riksdagen, åtminstone inte förrän efter KU:s granskning. Det är ett helt logiskt beslut sett ur oppositionens ögon.
Man måste ju ha klart för sig att oppositionen är helt ointresserad av att läka de sår som uppkom efter tsunamin. Tvärtom gör man bedömningen att det skadar regeringen mer att hålla dessa sår så öppna, och gärna infekterade, som möjligt.
Oppositionen kommer heller inte medverka till en bred uppgörelse om hur den svenska krishanteringsmodellen ska se ut i framtiden. En bred uppgörelse om detta skulle vara mycket gynnsam vid kommande kriser. Funnes det en bred uppslutning kring krishanteringsorganisationen skulle vi slippa politisk pajkastning vid nästa kris.
Det vi ser nu är uppluckringen av den svenska konsensusmodellen. Här har regering och opposition lika ansvar. Inte heller regeringen har sökt lösningar över blockgränserna. Det går en järnridå i svensk politik. Partistrategerna på vardera sidan muren ser att det finns opinionsvinster att göra på att distansera sig från motparten. Då saknar sakproblemen tyngd.
De borgerliga partierna skiter glatt i kriskommissionens förslag på lösningar. Här gäller det att underminera motståndarna och deras handlingskraft. Stefan på bloggen Hit och Dit kallar detta agerande fegt. Det tycker jag nog inte att det är. Destruktivt kanske, men definitivt enligt den nya tidens politiska handbok. Man får lov att beundra hantverket, samtidigt som det finns skäl att bekymra sig över var svensk politik är på väg.
Om rollerna hade varit omvända och GP hade lett oppositionen, tror du att vi hade fått se ett annat agerande? Jag har svårt att tro att vi hade fått höra förlåtande ord om att gå vidare etc. Sen utesluter inte kritiken av regeringen (som en del av det politiska spelet) att man samtidigt ägnar sig åt sakfrågorna. Flera av de borgerliga partierna har ju som bekant talat i sakfrågan – krishantering – under många år.
Nä, jag är inte alls säker på att det skulle varit annorlunda. Det har jag verkligen inte påstått. Jag skulle förstås önska att vi hade en lite mer ansvarstagande politisk kultur, men som jag skrev i mitt inlägg så anser jag att detta är både regeringens och oppositionens fel.
Jag är bekymrad över debattklimatet i landet. Det är inte en partipolitisk ståndpunkt. Det är fråga om min egen djupt kända oro. Du kan läsa mer om detta här.
Sedan har jag ett förslag till förbättrad säkerhet för semestrande svenskar. Tvinga alla resebyrårer, flyget och tågbolag, samt bilresenärer, att rapportera varenda svensk som reser utomlands och vart de reser samt hur länge de stannar där, lägg det på data så att man centralt kan kontrollera om det finns några svenskar i ett område så fort något händer där, och kvickt skicka hjälp.
Ett förslag som borde ligga helt rätt i tiden och tillfredsställa alla parter, för att inte tala om hur det kunde hjälpa till att bekämpa terrorismen.
(Kom in lite gift i tangentbordet igen – ursäkta)
Hela cirkusen kring detta framstår för mig inte som annat än en vilja att synas i media och framstå som handlingskraftig. Det hela blir en paradox eftersom man inte gör någonting trots att man har instumentet i sina händer. Det är i riksdagen man väcker misstroende – inte i media.
Björn:
Men det är i media man vinner val!