Gick ombord på ålandsbåten i går eftermiddag. Konferensresa, den första jag gjort på ålandsbåt på 10-15 år. (Det är onekligen ett tecken på begynnade medelålder när man kan skriva sånt som ”för 10-15 år sedan…” Det är det som skiljer grabbar från gubbar, men det är inte det jag tänkte skriva om.)

Själva konferensen är väl inte så mycket att orda om, men när vi lämnade konferensrummet vid åttasnåret började jag känna mig som en gäst från yttre rymden. På vägen till min hytt trillar två män ur sin hytt framför mig, jag rundar dom och efter en halv sekund får jag en spark i ryggen av en av dem. Den andre mannen skrattar. Jag vänder mig om för att kolla vad som hände. Då kräks killen som jag tror sparkade mig ner väggen i korridoren. Jag bestämmer mig för att hytten verkar vara en bra idé.

I dansresturangen ska det vara en show klockan halv tio så jag går dit. På och runt omkring dansgolvet är det packat med folk. En grupp med grabbar från Trollhättan, en annan grupp med boys från Orsa. En bit ifrån står ett gäng med tjejer från Falköping och några coola brudar från Stockholm. Alla verkar ha samma intresse. Dricka så mycket och fort som möjligt, prata om de andra grupperna men för guds skull inte interagera med dem. Showen var bra, jag är imponerad av dessa unga artister som klarar av att ignorera människor som nödvändigtvis vill upp på scenen å sno deras mikrofoner.

På discot några trappor upp är det fullt på dansgolvet. 75 procent kvinnor. De dansar bara med varandra. Några par försöker sig på hålldans. I barerna runt om står det bara grabbar. Bland annat jag. Två svartklädda yngre tjejer kommer fram till mig, ”schnäääla kan inte du bjuda oss på en driink?”. Jag svarar nej, de går. Lite senare ser jag en av dem luta sig över fartygsrelingen för att offra middagen till Neptunus.

Jag antar att flesta som kommit med på resan är rätt nöjda. De har fått festa loss med polarna, och det kan ju faktiskt vara rätt kul att supa ner sig. Det är jag som är det främmande elementet, man ska inte iaktta denna typ av alkoholritual, man måste delta. Ändå kan jag tycka att det är lite sorgligt med alla dessa människor som super bort sin värdighet för att för en liten stund få bete sig som ett svin, eller i alkoholdimman försöka möta någon för ett kort stund av kärlek och ömhet. Jag undrar om det funkar? En bra affärsidé verkar det vara i alla fall och nästa gång är det väl lika bra jag häller i mig mer, hellre offrar jag värdigheten än känner mig så utanför igen.

Bloggar etiketter: Spridda tankar