Första gången jag såg Milos Formans Amadeus betraktade jag den vedervärdige Salieritypen med hat. Mordet på geniet är ju ett grövre brott än något annat, därför att geniets skapande gör ju oss alla större. Geniet är allas, medelmåttan bara sin egen. Första gången jag såg Amadeus var jag fortfarande så ung att jag såg och samtalade med geniet i mig själv, framtidsutsikterna var otroligt ljusa och möjligheterna oändliga. Kanske var jag ingen Mozart, men på något annat område skulle jag säkert slå världen med häpnad.

Ja, visst var det hybris, men framförallt handlar det ju om att jag själv gjort ”en Salieri”. Jag har mördat mitt inre geni. Jag har, oftast av feghet, ibland av beräkning och jävelskap, låtit bli att pröva saker där min förmåga skulle ställas på prov. Jag har glidit längre och längre från den unge man för vilken allt i världen var praktiskt möjligt. Nu betraktar jag min egen eventuella storhet som en högst abstrakt och hypotetisk teori.

Nu när jag flera år senare återser filmen, i teve igår, känner jag mig inte hatisk till Salierifiguren. Jag förstår honom, jag kan känna igen mig i hans frustrationer. Han lever i en värld av jämförelser och frågor. Duger jag? Är jag tillräcklig? Varför har jag inte lika goda förutsättningar som X? Hur kommer det sig att Y har det så mycket lättare? Se mig – mig! Älska mig – mig!

Men ingen ser, och den kärlek man får är sällan tillräcklig. Så blir vi ensamma och rädda medelmåttor. Jag vet inte hur många vänner jag har som på fyllan anförtrott mig att de i själva verket betraktar sig som en bluff som snart kommer att avslöjas. Jag känner likadant. Vi går omkring och väntar på att den lilla mytbild vi odlat om oss själva ska krossas och rädslan för att falla handlöst finns där i mardrömmarna på natten och i prestationsångesten på dagen.

Sen möter man dem på jobbet och på fritiden, de unga som ännu inte tappat kontakten med sitt geni. Klart att man nästan skiter på sig av skräck. Den lilla trygghet man har bygger ju på lugn och ro. På att man hittar en liten nisch i tillvaron där man inte blir ifrågasatt.

På rent moraliska grunder försöker jag övervinna denna rädsla. Jag vill inte mörda andras genier, det räcker så bra med att jag tagit kål på mitt eget. Ändå är jag orolig för att jag inte ger min omgivning den möjlighet de behöver för att odla fram sin egen Wolfgang Amadeus. Oro och skuld, ständigt denna förbannade oro och skuld!

Det är en fantastisk film Forman gjort. Och det är en fantastisk musik W A Mozart skrev. Medan jag skrivit detta har jag lyssnat på Sveriges radios P2:s nya Mozartkanal på webben. Det är otroligt att kunna lyssna på så vacker musik oavbrutet, dygnet runt utan reklamavbrott. Bara skönhet och inspiration. Jag älskar public service, det är verkligen genialt. Och Mozart han var inte så dum han heller.

Bloggar etiketter: Kultur, Spridda tankar