Scenen är Ulf Adelsohns, året är 1985, det är drag under galoscherna. Det är systemskiftets år. Till unghögerns takfasta skanderande ”Uffe, Uffe, Uffe!” tågar en självsäker högerledare in på Johanneshovs Isstadion. Moderaterna har lärt av Reagans valrörelser. Under konventliknande former ska moderaterna få en ordentlig skjuts i opinionen. Formen är viktig, innehållet underordnat.
Men evenemanget faller platt. Genom den svenska politik- och opinionsbildareliten går en rysning av obehag. Det är för välregisserat, för konformistiskt. Bilden blir snarare den av en tysk 30-talsmässig parteitag än ett modernt amerikanskt konvent. I valrörelsen käkar Bengt Westerberg upp moderaterna. På valnatten talar Ulf Adelsohn om att han fått en dolkstöt i ryggen.
Nu 21 år senare är misslyckandet så gott som glömt. Hos konsultalliansen har återigen tanken väckts på ett konvent. Konsulterna är ur samma generation som den unghöger som med sina taktfasta rop skrämde bort väljarna då för två decennier sedan. Men lite har de säkert lärt. Till exempel undviker man risken för dolkstötar genom att man samlat hela borgerligeheten under samma tak.
Alliansens konvent i månadsskiftet februari/mars kommer heller inte att ha några överentusiastiska ungdomsförbund närvarande. 300 noggrannt utvalda delegater från de fyra borgerliga partierna ska samlas under mycket ordnade former. Inga överaskningar ska ske. Detta evenemang är bättre planerat. Opinionsyttringar kommer inte att få plats, några omröstningar om konsultalliansens politik finns det självklart inte plats för. Innehållet är inte det viktiga utan formen. Enighet ska manifesteras, till varje pris.
Till detta konvent kommer en stor skara av Sveriges politiska journalister att dras som flugor till ett saftglas. Det är det som är poängen. Inte tusan handlar konventet om att partisterna ska ”lära känna varandra bättre”. Nej det handlar om att få ett maximalt medieutrymme för så lite politik som möjligt.
För så är ju konsulternas uttänkta strategi. Presentera så lite egen politik som möjligt. Varje förslag som kan granskas och nagelfaras är en risk, inte en möjlighet. Måste politik presenteras så lägg den så nära socialdemokraterna som möjligt för att undvika konfrontation. Det är på regeringströtthet detta val ska vinnas, inte på ett politiskt alternativ.
Jag tror det är en begåvad strategi, för vem bland de politiska journalisterna orkar titta bakom förlåten när det finns en scenografi och många kändisar att rapportera hem om? Och konsultalliansen är medveten om sanningen i ordspråket: tomma tunnor skramlar mest.
”partisterna” rimmar av någon outgrundlig anledning på ”statisterna”. Och det är ju sådana som brukar ”castas” till film och teater.
Så ett litet modest förslag till redaktionerna: Skicka kultur- och nöjesjournalisterna till konventet i stället.
”vem bland de politiska journalisterna orkar titta bakom förlåten när det finns en scenografi och många kändisar att rapportera hem om”
Medierna är så hårt högervridna idag att de knappast kommer göra annat än plikttroget föra fram exakt den bild högerpartierna vill presentera. Det är bara vänsterpartier som får ”granskas” i vår tids journalistisk.
Se bara på Anna Sjödin, trots att hon bevisligen blivit missahandlad, trots att alla kända oberoende fakta talar för hennes sak, trots att alla som går ut i Stockholm vet hur vakter regelmässigt spöar på folk så hängs hon unisont ut. När moderate landshövding Anders Björk, hamnade i klaver med rättvisan på nyårsafton för några år sedan var det tvärt om: då var det ”polisövergrepp” minsann och det startade en hel debatt i frågan.
Samma sak om man jämför Fi med Jl – Fi smutskastas maximalt – Jl hyllas. Inte ens när Wohlin uttalar sig om att ”Vi tror inte på att ha vanliga människor med. Du kan kalla oss elitistiska om du vill.” blir det en mediagrej. Osv, osv.