Det var februari 1986, Alva Myrdal hade gått bort, socialdemokraterna samlades till minnesstund. Ett fackeltåg gick mot Storkyrkan där högtiden skulle vara. Jag var där tillsammans med mina vänner i SSU-klubben. Jag stannade till för att prata med någon jag kände igen och då börjar fackeltåget att röra sig. Bland facklorna och i mörkret hittar jag inte mina kompisar. Jag springer längs tåget för att försöka hitta dem.
Plötsligt är jag längst fram i tåget, där går Olof Palme, Maj-Britt Theorin och Sten Andersson och säkert fler dignitärer som jag inte kände igen. Maj-Britt som jag kände lite bättre ropar på mig och plötsligt går jag längst fram i tåget, några steg från statsministern. Jag sa inte ett pip, jag var så oerhört nervös.
Jag stannade utanför Storkyrkan, vågade inte följa med längre och så småningom hittar jag mina kompisar. Ett par veckor senare mördar någon Olof Palme, klockan tre på natten ringer min kompis Camilla och väcker min pappa som i sin tur väcker mig. Jag åker till mordplatsen, jag är där halv fem.
Min bild av Olof Palme färgas av februarimörkret 1986. Politikern Palme döljs bakom död och mord. Det rymmer en stor tragik, en livsgärning som aldrig kan tecknas utan mordet som ständig skugga.
Men livstecknare saknas sannerligen inte. I Expressen skriver idag Carl Bildt om att världen sprang ifrån Palme. I Aftonbladet tecknar Lena Sundström ett porträtt över en politiker som såg sin samtid. Teserna är verkligen olika.
Bildt menar att Palme skulle blivit ifrånsprungen av systemskiftets alla krav. Hans period, menar Bildt, var en ängslig period mellan folkhemsbygge och systemskifte.
Sundström å andra sidan pekar på att Sverige inte tilläts vara en neutral spelbricka på stormakternas bord under Palmes tid, inte så undergivna omvärldens tyckanden som vi är idag. Och hon avslutar:
Vi får den betydelse som vi ger oss själva. Politik är att vilja. Måste alltid handla om att vilja. Och Olof Palme lever inte idag, men som alla människor som dör före sin tid, finns han kvar ändå. En konkret känsla av något annat som kunde varit, som fantomsmärtor i en arm, och ett ont av något som fattas. Just därför att det en gång fanns något som var bra.
Sverige tappade politisk styrfart efter Olof Palme, vi genomgick ett systemskifte precis som Carl Bildt säger. Politik är i mycket reducerat, från att vilja till att förvalta. Kanske hade det blivit likadant ändå, men fantomsmärtorna finns där ilsket pockande på uppmärksamhet.
