Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta säger det gamla ordstävet och i dagens informationssamhälle är det väl sannare än någonsin. Det finns många anonyma bloggar och hemsidor som bedriver ”satir”. Ett vanligt grepp är att låtsas vara någon känd persons blogg. Det finns andra som bakom anonymiteten hetsar oCh sprider rykten. Oftast blir resultatet bara plumpt.
Makten ska gisslas, hånas och förlöjligas. Det är faktiskt viktigt. Där ingen satir får finnas finns heller inte demokratin. Förbjuden humor är ett mycket säkert tecken på diktatur. Att driva med makten är nyttigt och oftast väldigt roligt. Bra satir slår skoningslöst uppåt.
Det kan finnas legitima skäl att bedriva satir anonymt. I diktaturer som Sovjetunionen spreds satiren anonymt, risken var stor för de som skämtade om den absoluta makt kommunistpartiet utövade och de konsekvenser det förde med sig. Man kunde åka i fängelse för skämt som detta:
A Muscovite asks her butcher for beef and is told there is none.She asks for chicken. None. Lamb? None. Pork? None. Veal? None. The shopper leaves and the butcher exclaims to his assistant, ”What a terrific memory!”
Men vilka konsekvenser drabbar en satiriker i Sverige idag? Svar: Inga. Satiren är frekvent i svensk offentlig debatt och det är ett sundhetstecken. Men varför då bedriva satiren anonymt? Blir det roligare av det?
Nej det blir det nog inte. Satir utan avsändare i Sverige verkar bedrivas av makten själv som vill underminera andra maktspelare. Det som ska döljas är avsändarens närhet till ett särskilt intresse. Är det kul? Nej, det är snarare obehagligt. Uppenbarligen har denna typ av kampanjmakande fått fotfäste över hela den politiska skalan. Det är mycket nedslående.
Jag tror inte att det räcker med de senaste dagarnas avslöjande för att ändra den kulturen, tyvärr. Det verkar mer rotat än så. Men hoppet är det sista som överger människan, hoppet och humorn.
Men den som kopplar på lite inlevelseförmåga borde kunna se att andra människor lever under helt andra betingelser än man själv, även i Sverige!
Det du skrivit här ovan är helt enkelt inte sant!
Det blir mer och mer vanligt att obekväma människor förlorar sitt arbete om de kommer med aldrig så små invändningar mot överordnade chefer eller andra maktintressen. Nu pratar jag offentlig sektor. Att forlora sitt arbete är ett trauma. Arbetsgivarna är ofta s-märkta politiker, självgoda och uppblåsta utan varje tillstymmelse till empati och förmåga att se längre än till den egna självtillräckligheten…Att både politiker och andra skämtare inte vågar skriva ut sin egen avsändaridentitet kan faktiskt vara ett tecken på att demokratin numera bara är en illusion för de riktgigt godtrogna och kanske priviligerade…möjligen?!
Ge mig ett enda godtagbart exempel på en satiriker som råkat illa ut för att han eller hon drivit med makten, så ska jag säga att jag hade fel.
Självklart råkar människor illa ut i konflikter på arbetsplatser i såväl offentlig som privat sektor, men det har faktiskt ingenting med mitt inlägg att göra.
Intressanta tankar.
Det finns ett obehagligt stråk över mediarapporteringen de senaste två dagarna: Från att med all rätt kritisera smutskastande mejl till att lyfta fram satir- och karikatyrteckningar som om det vore samma sak.
Är vi på väg mot ett samhälle där politisk satir som karikerar kända politiker bannlyses? Eller är det bara satir från vänster som inte är acceptabel?
Satir är inte lätt eftersom det baseras på humor. Vad du garvar åt, garvar kanske inte jag åt. Trots det har den politiska satiren en lång historia i den svenska politiska debatten. Och ofta har den kommit från vänster. Och jag anser inte att det är något vi nu ska skämmas för. Övertramp har gjorts och kommer även att göras i framtiden, när det här mediadrevet mot satiren har dragit förbi. Men precis som vid vilken annan publicistisk verksamhet, bör det däremot diskuteras och analyseras om det är kul och träffande eller bara plumpt.
Utan satir blir den svenska politiken bli lika tråkig som sitt rykte.
Är det ingen bloggare som sätter källkritik framför alla andra kriterier för det offentliga samtalet?
Källkritik är mycket viktigt, i det offentliga samtalet är det inte så vanligt att starta i den ändan. Den källkritiske riskerar lätt att hamna på efterkälken. Kan det inte vara så?