Idag har [tag]Göran Persson[/tag] varit ordförande för [tag]Socialdemokraterna[/tag] i tio år. Det är numera en ganska lång tid i [tag]politik[/tag]en. Att han under samma tid också klarat av att behålla regeringsmakten gör det nästan till en modern politisk bragd. Även om hans politiska motståndare nog inte gärna vill se det så.

Bilden av Göran Persson har förändrats kraftigt under hans tio år som statsminister och partiordförande. De första åren var han kraftigt nerskriven i medierna och underskattad av sina politiska motståndare. Vid millenieskiftet byttes bilden. Med Luuk-effekten blevhan plötsligt trivsel-Torsten och nu har väl bilden av Persson mognat och är lite mer mångfacetterad.

Min egen bild av Göran Persson är också mångfacetterad. Han är en oerhört god talare i det offentliga samtalet, men kanske ännu bättre i lite mindre grupper. Jag har haft förmånen att möta honom i några sådana sammanhang. Där är han genom sin närvaro och politiska uppfattningsförmåga i sitt esse.

Men det finns andra sidor av Persson. Många har diskuterat hans ledarstil och hans uppträdande mot kvinnor i politiken. Jag tycker han verkar hård, lite väl hård ibland. Hans ledarskap leder till att många frågor och avgöranden handlar i hans absoluta närhet. Delegation av ansvar och befogenheter tycks inte vara hans starka sida.

En egenskap han tycks vara rätt ensam om i den svenska politiken är hans egenhet att ”tänka högt” om sina strategiska överväganden. Jag tror det är olyckligt eftersom det stärker en bild av politiken som taktiserande. Smatidigt är det ju ovanligt och mycket intressant med politiker som tänker högt.

Persson är den politiker som har definierat svensk politik under det senaste decenniet. När han varit frånvarande har den politiska debatten stannat. Vanligtvis brukar borgarna skjuta in sig på hans pragmatism och visionslöshet. Men man hamnar inte i centrum av politiken utan en bärande idé. I Perssons fall är det viljan att bygga ett modernt välfärdsamhälle. Det är verkligen inte kattskit.