Att göra [tag]statvetenskap[/tag]lig karriär i Sverige idag handlar inte så mycket om [tag]forskning[/tag] som om att göra sig bra i [tag]medier[/tag]na. Våra statsvetarprofessorer har blivit något slags [tag]politik[/tag]ens svar på Ankan Parmström och Stig Strand, de är expertkommentatorer från läktaren.
Tommy Möller, Mikael Gilliam, Sören Holmberg, Maud Edwards och Bo Rothstein är exempel på dessa professorer som dyker upp och kommenterar politiska skeenden som deras forskning har föga eller ingen alls koppling till.
Idag har till exempel Tommy Möller figurerat på DN-debatt där han skriver en, förvisso intressant, artikel om mediernas roll för Freivalds avgång. Men så vitt jag kan se av redovisningen av hans utgivna böcker, utredningar och artiklar så har han inte alls forskat på området. Han tycker till, helt enkelt. Och journalister idag har en fäbless för folk som tycker till, under förutsättning att de inte kan något men har en fin titel.
En annan som tycker till efter Freivalds avgång är Mikael Gilljam. Han ger sig på en analys av konsekvenserna av Freivalds avgång som jag tror en mellanstadieelev skulle kunnat snappa upp av nyhetsflödet:
Det är väl inte precis någon hit att avskeda en minister när det är ett halvår kvar till valet. Å andra sidan så hade ju inte hon dragit så många väljare i september. Och man löser ju problemet med misstroendeförklaringen.
Man kan ju ifrågasätta värdet av den analysen som annat än spaltutfyllnad.
Våra statsvetarprofessorer är ofta duktiga på att få mediautrymme för sina personliga åsikter, tankar och funderingar. Vid större politiska skeenden kallas de in för att kommentera, som spyflugor på en komocka. Mycket sällan presenterar de någon statsvetenskaplig forskning av större värde. Det är ju olyckligt om statsvetenskapen i Sverige har reducerats till en utbildning för att bli politisk expertkommentator.
Statsvetenskap verkar intressant men så gott som omöjligt att livnära sig på eller att gå vidare till djupare forskning i. Anslagen till statsvetenskap är tydligen nära nog obefintliga och det är väl kanske därför som dessa personer syns i media – de försöker kanske hålla sig flytande och säljer sig till media för att finansiera det de tycker är riktigt viktigt… Bara en tanke
Du menar att professorslönen inte räcker till? Hmm. Jag säger som doktor Dengroth: Jag är skeptisk.
Såg ni apropå detta Gunnar Falkemark på SVT:s Debatt i går? Snacka om rättshaverist! Och detta under titeln ”docent statsvetenskap”…
Inget personligt eller så, men är det ändå inte lite lustigt att du skriver det här på en blogg? Det tycks mig som att det är snarare är regel än undantag inom bloggosfären att ha någon djupare kunskap om det man skriver om.
Sedan, i det specifika fallet kan man väl säga att det Möller yttrar sig om tillhör grundkunskaperna inom statsvetenskapen att det inte behöver krävas någon forskning på området från Möllers sida för att han ska få yttra sig.
Jag vill minnas att Stig-Björn Ljunggren skrev något om det för ett tag sedan, men anledningen till att det ofta är samma statsvetare som uttalar sig beror på att journalister och redaktörer har dålig fantasi och ofta dålig koll på den statsvetenskapliga forskningen. Och kanske det var i anslutning till detta som jag hörde att en redaktör för en statsvetenskaplig tidskrift klagade över att statsvetare yttrade sig så mycket i media, hon ville att debatterna skulle föras i sin tidskrift.
Tyck du att det är lustigt att jag skriver detta på en blogg. Det kanske det är. Men om det är lustigt så tycker jag det är sorgligt att det så gott som aldrig i medierna förekommer kritik av den statsvetenskapliga forskningens resultat eller statsvetarprofessorernas mångfaldig och mångordiga yttranden i den politiska debatten. Då återstår ju bara för mig att försöka väcka debatten genom det forum jag äger, det vill säga min blogg.
Tommy Möller et al får gärna uttala sig så mycket de vill i medierna. Det är knappast deras fel att de bereds så pass stort utrymme. Men precis som du själv skriver så är ju sällan yttrandena särskilt intressanta eller nydanande. De tillhör grundkunskaperna inom statsvetenskapen, var finns då mervärdet i professorsmedverkan om vilken student som helst kan skriva samma utlåtanden?
Kanske beror det på bristande fantasi hos journalisterna, jag håller det inte alls för otroligt. Men mest tror jag att detta är resultatet av en övertro på experter. Vi vill ju gärna tro att de kan nått.
Svensk statsvetenskap har problem. När nu för första gången på många år ett svenskt bidrag blev accepterat av ämnets ledande tidskrift American Political Science Review var det skrivet av…nationalekonomer.
Journalister är okunniga många gånger. Paradoxalt nog har en person i deras ögon ofta mer förtroende om den är känd för att den brukar uttala sig, istället för att den faktiskt kan något. Jag har själv fått skriva artiklar om saker jag inte kan ett skit om, och det är inte alls nå kul.
Men nu tänkte jag bara berätta om en kompis kompis som satt och svarade i telefon på statsvetenskapliga institutionen i Stockholm. När journalisterna ringde försökte man ibland sälja in någon som verkligen kunde något om ämnet – som kanske hade skrivit doktorsavhandling om just det. Men då fick man oftast höra ”Nja, men vi vill nog ha Tommy ändå”.
Som jag har uppfattat statsvetarbranschne så är detta inget som ger cred bland lätt elitiska kollegor. De tycker att vissa av dem du räknade upp mest är pajasar.
[...] Jo, apropå statsvetare, visst finner Tommy Möller det nödvändigt att kommentera även detta… [...]
Hanna, bilden som din kompis kompis ger förvånar mig inte alls. Jag tror det är precis så det går till.
Idag har jag som statsvetare skrivit på SvD Brännpunkt. Bland kommentarerna på tidningens hemsida kunde man läsa:
”Skaffa jobb åt alla dessa tyckar, vare sig de nu kallar sig statsvetare eller inte så böhöver de inte i åratal syssla med sig och hjävelskaf. Du Stefan Olsson har ju aldrig utfört ett riktigt jobb. Köp en spade eller en röjsåg och gå ut i ett ordentligt arbete så att Du blir trött när dagen är slut så ska Du se att Din tillvara fylls med annat än trams”
Det är humor.
/Stefan
Jag läste din artikel, Stefan. Personligen är jag ingen större anhängare av den typen av detaljkartläggning av människors liv. Jag förstår nyfikenheten på Danielssons göranden och låtanden under annandagen men måste säga att i det stora hela så är det faktiskt skit sak samma.
Men integritetsförespråkare är det inte gott om på någon sida blockgränsen these days.
Tveklöst frågas statsvetare om både det ena och det andra, min personliga favorit var när expressen frågade Bo Rothstein vad han trodde om sommarvädret. Däremot verkar det finnas någon sorts förståelse bland icke-statsvetare att det skulle vara meriterande för statsvetare att dyka upp i media. Det är snarare tvärtom, i vetenskapliga kretsar väger inte ett uttalande i god morgon Sverige så tungt.
Ett annat klargörande är att de flesta statsvetare faktiskt inte är speciellt tända på tanken att behöva förklara den politiska innebörden av EFS:s insamling till hemlösa för lokalnyheterna. De gör det ändå eftersom det är en del av jobbet, den så kallade ”tredje uppgiften”.
Den tredje uppgiften syftar på omvärldsförankring av det akademiska arbetet och när det akademiska arbetet är studiet av politik så uppstår helt naturligt ett mediaintresse.
Sedan så undrar jag vad ”Pelle” menar med ”djupare forskning”. Den statsvetenskapliga forskningen i Sverige är både ”djup” och rätt omfattande och eftersom det är ett stort forskningsämne i hela världen så är det ett av de bättre att finna sin försörjning i.
[...] upp i rutan och expertkommenterar politik. Oftast helt utanför sitt ämne. Jag har skrivit om det utförligare tidigare, så jag ska inte spy så mycket galla [...]