Ok, egentligen tycker jag inte man ska skriva när man är sur. Speciellt inte när det man är sur på kan karaktäriseras som småttigheter, men ibland är varat ett oändlig räcka små irritationsmoment och det bör också få sin berättelse.

I morse gick jag upp, tog på mig morgonrocken och gick ut till brevlådan för att hämta morgontidningarna. Bara en låg i lådan. Det är som om tidningsbudet vägrar tro på att jag prenumererar på två mogontidningar och slumpmässigt väljer ut vilken jag ska få idag. Varför kan jag inte få båda tidningarna? Är det för mycket att begära?

Sen åkte jag till jobbet, försenad. Eftersom jag varit sjuk över helgen och igår hade jag glömt att ställa om väckarklockan till sommartid. Sommartid är när EU stjäl en timmas sovmorgon för att lämna tillbka den sju månader senare kraftigt nedbantad.

Alltså, stressad som ett rådjur under jaktsäsong for jag tunnelbanan in till arbetsplatsen. Jag går genom spärrarnas vändkors vid min slutdestination och…A j  j ä v l a r! Vändkorset vägrar snurra och korsets tvärbalk håller på att knäcka mina fingrar och åstadkommer ett stort blåmärke över ena låret.

Vad är det för ena dårar som infört en fotocellspärr på vändkorsen som gör att om man inte går i rollatortempo så slår man sig fördärvad? Vad är poängen? Den som utvecklade denna idé måste vara samma sadist som utvecklat de elektroniska skjutdörrarna som går så långsamt att man smäller in i dörrarna som vore man Papphammar själv.

På jobbet har hittills allting fungerat hyfsat. Jag funderar på att söka asyl här på kontoret från verklighetens grymma förföljelser.

Bloggar etiketter: Spridda tankar