Det är svårt att som grabb plötligt en morgon bestämma sig för att ”idag vore det skönt med klänning”. Dels är ju utbudet av klänningar som är snyggt skurna för oss med riktigt små tuttar och raka höfter begränsat, dels skulle de allra flesta i omgivningen få för sig att klänningen var någon slags politiskt statement eller del av någon slags underhållning eller kanske en signal om sexuell läggning. Men klänningen är ingenting av det där, det är bara ett plagg, en tygbit som är skön att ha på sig en varm vårtisdag. Men att som grabb ta på sig en klänning är att bryta en norm och det är svårt.
Att vara den som bryter mot normer är alltid ett politiskt statement. Oavsett hur lite jag vill det skulle min gula lätta sommarklänning bli ett gigantiskt demonstrationsplakat. Den fina vårdagen skulle jag få försvara och förklara mitt klädval för alla jag mötte, och trots att klänningen kommer att vara närmast fotsid så skulle nog de allra flesta betrakta den som lätt pervers.
Jag kan förstås välja att ta på mig klänningen i något sammanhang där jag inte sticker ut lika mycket. På ett queerkonvent skulle nog de flesta i smyg tycka att min gula klänning var lite fånig, men där skulle de inte tordas säga något eftersom normen där är att det som sticker ut inte är utmanande utan bara naturligt. Men å andra sidan är det ju inte på en konferens jag vill ha min klänning, utan på Djurgården där jag vill gå en mysig promenad. Men det törs inte jag.
På jobbet har vi inte precis någon klädkod, men faktum är att min gula klänning antagligen skulle leda till att de kraftigt ifrågasatte min mentala hälsa, eller att jag fick sparken på en gång. Då jobbar jag ändå i en upplyst miljö, med massa radikala vänstermänniskor som redan innan ett par öl alltid hamnar i diskussioner om det viktiga i att bryta normer.
Kvinnorörelsen och feminismen har gjort underverk för kvinnor möjlighet att bryta normer och mönster. En gång i tiden var det lika otänkbart med en kvinna i byxor som en man i klänning. Det är det inte längre. Kanske definierades manligheten en gång av de kläder vi bar – kläderna gör mannen – men idag definieras den snarare av kläderna vi inte bär. Utbudet av skojsiga plaggkombinationer för tjejer som ska gå på fest är oändligt, själv tar jag på mig min kostym och funderar över vilken slips jag ska ha. Boring.
Tänk va härligt det skulle vara om jag i morgon vaknade upp och tänkte ”idag vore det skönt med klänning”. Jag ska träna på den tanken, och ni andra får träna på tanken att klänningen faktiskt bara är en bit tyg.
Jag vet vilken arena som passar, där det inte är konferens, inte kontor, ganska radikalt, utomhus och promenad, om än inte på Djurgården. 1 maj, vad kan väl vara bättre än då, om vädret tillåter.
Påminns också om att det för typ fem år sedan vara ”inne” med kjol till kostymen, istället för byxor. Jag tror att det var Bono eller Sting som använde detta vid officiella sammanhang. Jag var faktiskt på väg att shoppa en sådan, men de var svindyra, så snålheten fick bedra visheten.
Kilt é också coolt! Dock är även dessa plagg svindyra.
Åker dessvärre bort med chefen å 1 maj. Jag tror hon skulle ha svårt för att jag hade en snyggare klänning än henne i demonstrationståget i Kristinehamn.
Eftersom du är socialdemokrat så är du väl snarare reformist än revolutionär (eventuell förolämpning helt oavsiktlig) och då kan du väl börja med bastkjol innan du går över till klänning. Bastkjolen är ju just en kjol men ändå ett manligt plagg (Guran!). Övergången blir glidande och säkert lättare att acceptera för de flesta.
Eller kilt. Bajenklanen har ju en fin tartan.
Det finns faktiskt en hel del snygga kjol-lika klädesplagg för män. Ta en titt på . Jag gillar den från Tonga men den grekiska får ni aldrig på mig.
ack magnus. du har djupa tankar du.. tack för en underhållande stunds läsning;)
Tag en långsemester till ett samhälle som ser mer liberalt på det där med klänningar. I nordafrika kan både män och kvinnor dra på sig en kaftan utan att bli uttittade
jag har kjol emellanåt (fast nu var det ett tag sen faktiskt) och det enda snack jag haft om den med killar jag mött är var man köpt den…
tjejerna brukar vilja kolla om man har något under för tydligen kan killar inte ha kjol och kallingar
om du drömmer om en gul klänning tycker jag du ska sluta sucka och göra slag i saken
Jag minns att min pappa hade ett plagg på sej efter bastun som min mamma hade sytt. Vi kallade den för jesus-klänning – jag tror att modellen ur någon bok kallades för ”afrikansk”. Det var på sjuttio-talet och pappa hade långt hår och skägg…
Han var också den första som jag hört talas om (-76) som var hemmapappa när min lillebror var knappt ett år. Obetalt visserligen – mamma fick jobba istället…
Jag tror att jag har min pappa att tacka för att jag har en ganska vid syn på manlighet – jag har inte så mycket fördomar emot män tack vare honom. Inte emot kvinnor heller… Vi är människor liksom.
När jag läser det du skrivit ovan – så tänker jag att – köp den där klänningen och ha på den hemma. Känn in dej i den – så att det blir naturligt för dej. Om det så bara berikar din egen syn på dej själv så är det ju positivt. Kanske kommer det sen nån gång ett tillfälle då det ”passar sej” bland folk… om tio år?
Jag råkade över det här blogginlägget när jag sökte efter tartantyger, och det är väl ganska så sent att skriva ett inlägg, men jag gör det ändå!
Det är helt urbota dumt att män är slavar under klädrestriktioner.
Kvinnor tog för några årtionden itu med förtrycket mot deras rätt att bära vilka kläder de ville, och nu får de bära precis vad som helst (ja, nästan i alla fall).
Däremot är män fortfarande fångar i ett fånigt spel, där alla är rädda för att grannen ska ha nåt ovanligt på sig, som inte passar normen, för allt som är ovanligt är ju farligt, eller hur?
Jag kan väl inte säga att jag ofta bär kjol eller klänning, för jag bär det inte ens hälften av tiden, men på sommaren bär jag ofta kjol, och ibland klänning, kaftan, eller tunika. Fast dessa syr jag själv, eftersom affärerna har noll utbud i detta område.
Jag vet hur jobbigt det kan vara att gå ute i samhället med klänning, och ibland med kjol, även om det är aningen mer accepterat, beroende på modellen, men jag bryr mig inte så mycket, eftersom de flesta ändå stirrar på mitt höftlånga, hennafärgade hår…som om folk inte hade nåt bättre att göra. Inte konstigt att världen går så sakta framåt (eller snabbt bakåt, hur man nu ser det).
Hur som helst så tycker jag du ska bära kjol och klänning när du känner för det – det är ju ett otroligt skönt plagg på sommaren speciellt! – och veta att det finns fler där ute som gör samma sak.
Ju fler vi är, desto fler blir vi, särskilt efter att vi kommit över tröskelvärdet.
Inte för att göra reklam nu, men jag syr även kjolar, klänningar, tunikor, och andra plagg (nästan vad som helst), och säljer från min hemsida. Hemsidan är inte riktigt färdig, men hör av dig om du är intresserad, eller annars med, för den delen.
Så stå på dig, börja med ”manskjolar” om du vill, kilt och liknande, så sprider du hopp till många frihetskämpar där ute!
[...] Den som har tur kanske fortfarande kan hitta biljetter på spexets hemsida. Det är jag som har lila klänning. [...]
Jobba på den tanken:D Jag är imponerad av att du är tillräckligt manligt och har tillräckligt mycket självkänsla för att ens kunna tänka den tanken. Vissa tror att manligheten sitter i strikta blå kläder! Inte sant! Bra att någon börjat tänka lite mer utanför ramarna! Men förstår dock din rädsla för att gå runt i klänning, även om jag brukar sticka ut med flit^^
[...] av de främsta markörerna för femininum. (Mycket tänkvärt om klänningar och kön skrev Magnus här för ett tag sedan)Men likväl är, och har, Nalle Ben alltid varit en han. När jag pratar om [...]