Bloggarna kommenterar bara nyhetsflödet, de kommer inte med egna nyheter, de är inte riktiga journalister. Så kan man sammanfatta mediebranchens reaktion på den ganska intensiva debatt om bloggosfären och politiska bloggar som nu rasat under några dagar. (Jag rekommenderar länklistan på knuff.se för den som vill läsa in sig)
Men är det överhuvudtaget en relevant invändning? Vad är en nyhet, egentligen? Och hur mycket av det som publiceras i tidningar och etermedier är inte just kommentarer och återgivningar av nyhetsflödet. Om kommentarer av nyheter inte kan vara journalistik, vad sysslar i så fall ledarskribenter med?

Jag har fyra huvudsakliga källor för mina bloggar:

1. Nyhetsflödet i press och etermedia i Sverige och utlandet
Precis som alla journalister följer jag nyhetsflödet för att ur det plocka sådant som jag tycker är intressant och relevant för min blogg, för mig och mina läsare. Och precis som ledarskribenter och den nya tidens kommenterande eller ”analyserande” journalister så låter jag mina åsikter färga det jag skriver om.

2. Samtal med enskilda
Jag möter människor i olika sammanhang och snappar då upp ett eller annat som jag sedan värderar, faktakollar och publicerar. Det kan vara småsaker och skvaller, det kan vara nya intressanta perspektiv på händelser och mycket annat. Det personliga mötet färgar mycket av det jag upplever som viktigt.

3. Källor på internet
Bloggar, företagssidor, organisationer och intressesidor innhåller mycket intressant att skriva om och att kommentera. Internet innehåller också ovärderliga kunskapsbankar som Wikipedia.

4. Fack- och skönlitteratur, avhandlingar
De inte fullt så tidsbundna skriftliga källorna är också viktiga som avstamp för mycket av det jag skriver. Jag minns en gång ett samtal där Stig-Björn Ljunggren sa: ”Det är ingenting särskilt med mig, jag är bara en tattare som här läst tusen böcker”. Det är ingen dum strategi om man vill säga något.

Min journalistiska gärning begränsas mest av två saker. För det första så har jag ett helt annat jobb på heltid så min tid för att ägna mig åt grävande journalistik är mycket begränsad. Mitt arbete sätter också upp vissa begränsningar av lojalitetsskäl och därför kommer jag aldrig skriva något om sådant som berör mitt jobb på bloggen. Man ska kunna lita på att det jag skriver inte har någon annan avsändare.

För det andra så finns det ett regelrätt skråtänkande inom journalistiken. Utan pressleg, och det får man inte som bloggare, kommer man inte in på presskonferenser och andra happenings där nyheter skapas och presenteras. (Man får heller inte rabatt på det goda ölet på Pressklubben i Stockholm) För de anställda journalisterna är det oerhört viktigt att upprätthålla denna begänsning i tillgång till nyheter. Det är klart att det är ett hinder för en medborgarjournalistik.

Jag vill påstå att jag på denna blogg inte är det minsta mindre journalistisk än Helle Klein, PM Nilsson eller Hanne Kjöller. Däremot har jag inte tillgång till deras betydligt större resurser. Men varför min gärning skulle beskrivas i andra termer än ledarskribentens det förstår jag faktiskt inte.

[tags]bloggar, bloggosfären, journalistik, ledarskribenter, journalister, media[/tags]

Bloggar etiketter: Bloggosfären, Medier