Magnus tankar

I de flesta kommuner finns ofta en bred samsyn över partigränserna vad som behöver göras. Det har funnits en tradition av breda uppgörelser kring viktiga frågor och en samling kring frågor om kommunens eller landstingets väl. I det vardagliga politiska arbetet har inte de blockskiljande frågorna varit överordnade. Men i princip är nu samlingsstyret övergett i alla Sveriges kommuner. (Under förra mandatperioden styrdes bara Vårgårda och Ydre kommuner så.) Sedan början av 70-talet har det kommunala samlingsstyret fått ge vika för styresformer i våra kommuner där majoriteten markeras tydligare. Poängen med detta var att tydliggöra var det politiska ansvaret låg och ligger.

Stockholms stad var en av de sista stora kommuner som övergav samlingsstyret. Det skedde först 1994. En följd av detta är att politiken i Stockholm polariserats och blockgränserna cementerats i den praktiska politiken. Detta är en riksomfattande trend. Allt färre kommuner har blocköverskridande samarbeten, och med det borgerliga alliansbygget har denna utveckling förstärkts.

Det finns onekligen positiva effekter av att man lämnat samlingsstyret. Det har blivit tydligare för väljarna att se vem som bär det politiska ansvaret, men nackdelen är att det blivit svårare att bilda långsiktigt hållbara majoriteter i viktigare frågor. En kultur av samarbete för bygdens bästa har ersatts med en kultur av politisk konflikt.

Efter höstens val brottas de förtroendevalda i flera kommuner med majoritetsbildningsfrågan. I de kommuner där exempelvis sverigedemokraterna blivit vågmästare är det extra knepigt. En lösning som få politiker i något av blocken verkar ha övervägt är att pröva samlingsstyret igen. Antagligen beror detta på ovana, men också en oförmåga att våga lita på att “den andra sidan” vill bidra till kommunens väl. I socialdemokraternas tidning “Stockholmstidningen” kan man läsa ett för dagens kommunpolitiker ganska typiskt uttalande av moderaternas länsordförande Erik Langby:

Det grundläggande är att vi inte förhandlar med sverigedemokraterna, men vi tror heller inte på breda lösningar. Det gagnar inte demokratin eller de etablerade partiernas kontakt med väljarna. Det behövs en tydlig majoritet och opposition.

För mig är det ganska oförklarligt att breda lösningar skulle vara ett demokratiskt problem. Jag tror att kommunsverige generellt skulle tjäna på att våga pröva samlingsstyret som form igen.

Andra intressanta bloggar om: kommuner, demokrati, samlingsstyre, politik, partier, blockpolitik

Cecilia Garme (som nu tråkigt nog lämnar Expressen) och Johannes Nesser har idag publicerat ett viktigt grävjobb om de dolda stöden till moderaterna. Det är intressant eftersom ett av de vanligaste angreppen från högern på socialdemokratin är det stöd man får från LO-kollektivet. Som om det skulle vara fulare att ta emot pengar från arbetare än från kapitalister.

Grundfrågan om ekonomiskt stöd till partierna och vilket inflytande det skänker över politiken är viktig, men riskerar alltid att komma bort sig i en moraliserande diskussion om “vem som är värst”. Att LO och SAP genom historien har haft starka band, ekonomisk personellt och politiskt är väl känt. I begynnelsen var de samma organisation. Att moderaterna på samma sätt har haft lika starka band med näringslivet är kanske lite mindre debatterat men har samma historiska bakgrund. Moderaterna och socialdemokraterna är och har varit klassföreträdare i politiken.

Är då detta ett problem? Nej, inte ett särskilt stort problem om det hela redovisas öppet. Men i fråga om den öppna redovisningen har moderaterna varit mer ovilliga än socialdemokratin att ta steg framåt. Och det är förstås ett problem. Men för moderaterna har det inte varit särskilt knepigt att hantera, eftersom mediernas uppmärksamhet mest har legat på samarbetet mellan SAP och LO.

De svenska partierna finansieras idag av medlemsavgifter, mandatstöd från statlig och kommunal nivå samt bidrag från organisationer företag och enskilda. Den första och tredje kategorin finansiärer förväntar sig inflytande för de pengar de satsar. Med största sannolikhet får de också ett sådant. Vidden av detta inflytande är svårt att bedöma utan offentlig redovisning.

Men också de offentliga partistöden spelar roll för partiernas utveckling. För de flesta etablerade partier idag är de offentliga stöden lejonparten av intäkterna. Det i sin tur reducerar medlemmarnas inflytande över partiernas politik. Om medlemsavgifterna motsvarar någonstans mellan 5 - 15 procent av ett partis intäkter betyder det att partiledningarna inte är beroende av medlemmarna för att hålla organisationen flytande. På detta sätt minskas medlemmarnas reella makt över politiken.

En tydlig redovisning av förhållandet mellan medlemsavgifter och de övriga bidragen partierna får, samt en redovisning av bidragens avsändare skulle göra det lättare för både medlemmar och väljare att förstå och förhålla sig till ett partis politiska hållningar.

Det är dags att moderaterna släpper på motståndet, svensk politik skulle må bäst av öppna redovisningar av bidragen till partierna.

Andra intressanta bloggar om: partistöd, politik, socialdemokraterna, moderaterna, makt