Det har gått några veckor sedan förlusten och intrycken är många. Jag har inte velat ge mig på någon analys förut, jag tycker man ska ge sig lite tid att tänka – annars blir det lätt självklarheter och avgångskrav för hela slanten. Så är det i både fotboll och politik.
Att Göran Persson som partiledare och arkitekt bakom valrörelsen har ett stort ansvar för förlusten är förstås givet. Nu har han emellertid lämnat in och det finns fler lärdomar att dra innan man tror sig ha funnit skälet till socialdemokratins usla val. En av dessa lärdomar menar jag är att man aldrig, aldrig ska underskatta motståndaren.
Borgerligheten i 1998 och 2002 års val uppträdde som ett gäng strykpojkar från division 4 som fått chansen att möta topplaget i Allsvenskan i den första omgången av Svenska Cupen. 1998 var socialdemokratin sargad av budgetsaneringen och en bättre samlad borgerlighet hade nog kunnat komma till makten. 2002 var ekonomin bättre och grundförutsättningarna för en socialdemokratisk seger stabilare. Men det faktum att man ryckte fram i opinionen ska nog också tillskrivas den urusla borgerliga valrörelsen.
Likt IFK Göteborg, som prenumererade på SM-guld i början av 90-talet, började vi sossar att se oss som oslagbara och vi var övertygade om att vi vann för att vi var så mycket bättre, inte på att motståndaren var dålig. Sådant är farligt, för där någonstans börjar underskattningen. Socialdemokratins lagbygge kändes färdigt, likt Bengan Johanssons handbollslag. Få nyvärvningar gjordes och vi slutade studera motståndarnas spel.
Sen byter borgarna spelsystem, de bildar Alliansen, värvar nya politiker och samlar ett starkt gäng med personal som stödjer bakom kulisserna. De börjar med att direkt ta socialdemokratins vinnande koncept till sitt hjärta. ”Det spelar ingen roll hur bra politik man har om man inte vinner val. Därför är varje sakpolitisk fråga underordnad frågan om makten.”
Detta noteras förstås hos socialdemokraterna men ingen blir särskilt nervös. ”Det håller aldrig hela vägen, de toppar för tidigt”, var en vanlig kommentar. Vi var övertygade om att de ganska stora sakpolitiska skillnaderna mellan partierna till slut skulle spräcka fasaden, men det hände aldrig.
Många tog också för givet att medierna skulle börja granska innehållet i alliansens politik om de blev ett tydligt regeringsalternativ. Men detta hände i mycket liten utsträckning, främst kanske beroende på den paradoxala styrka som fanns i Alliansbygget. Blev frågorna om alliansprogrammet slätstrukenhet för påträngande hänvisade de till det egna partiets politik och stack det egna partiets politik ut så hänvisade man till alliansen. Det är snygg mediehantering det!
När valrörelsen började stod det klart att de borgerliga partierna utmanade om regeringsmakten på allvar. Men ändå var det ganska lugnt på de socialdemokratiska kanslierna. Där har man nämligen under många långa år odlat myten om den oslagbara valspurtmaskinen partiet är, trots att (s) knappast gjort några strålande valrörelseupphämtningar på lång, lång tid. Man gick alltså ut i matchen övertygad om att man skulle vinna, underskattningen var fullbordad.
Nu vet vi hur det gick, idag presenterade Fredrik Reinfeldt sin regering. Den ska inte heller underskattas. När oppositionspolitiken ska formuleras bör det göras med utgångspunkt i att det här är en regering med ambitionen att bli omvald.
Visst ser jag några riktigt svaga kort i den nya regeringen där det kommer att vara lätt att stjäla politiska poänger och minska trovärdigheten hos hela regeringen. Och precis som en bra backlinje neutraliserar stjärnspelarna så finns det några nya ministrar som måste punktbevakas så att de inte får allt för stort utrymme oemotsagda.
Vi var många som undervärderade motståndarna, det är ett gemensamt ansvar och vi måste lära oss att aldrig göra om det igen.
[tags]regeringen, alliansen, socialdemokraterna, valanalys, politik, fotboll, underskattning[/tags] Visst är det intressant med valanalys?