- Vi kan ju inte VDN-märka varenda journalist med politisk åsikt och en värderingskatalog, sa Gustav Fridolin till mig igår i en soffa i TV-huset. Vi var där för att diskutera vad som händer med personer som byter sysselsättning mellan journalistik, politik och PR i SVT24:s program Pressklubben. Och Fridolin har förstås rätt. Varje artikel och varje reportage kan inte åtföljas av en redovisning av vilka bevekelsegrunder som låg till grund för valet av vinkel. Men som mediekonsumenter måste vi vara medvetna om att den finns där - journalistens bevekelsegrund.
Journalisten är en samhällsmedborgare bland andra, hon påverkas av politiken och samhällets utveckling i stort. Hennes reportage kommer fram i en samverkan mellan hennes värderingar och det hon ska skildra. Vinkeln kan väljas på rent egoistiska grunder eller i sympati med andra. Men det är ytterst sällan detta redovisas på nyhetssidorna. Där förutsätts vi acceptera att nyheten är tillkommen på objektivitetens grund. Kanske är det rent av sant i många fall, men det är oftast omöjligt att få reda på.
När nyhetsjournalistiken i sitt uttryck allt mer närmar sig ledarjournalistiken blir det ännu svårare. Det traditionella rapporterandet trycks tillbaka av allt mer kommenterande journalistik - analyser kallas det ofta. Till form och innehåll är det näst intill omöjligt att skilja analyser av Lena Mellin eller Henrik Brors från en ledare. Den enda skillnaden är att ledarsidan har en redovisad politisk tendens. Eller ta den amerikanska nyhetskanalen Fox News som under den den stolta objektivitetsdevisen “Fair and balanced” bedriver propagandajournalistik. Vad är det? Ledare eller nyheter?
Jag har i ganska många år haft privilegiet att umgås med politiska journalister i mitt arbete. Hos dem betraktas det ofta som fult att tillstå att man har politiska värderingar eller att dessa på något sätt skulle påverka texterna. Objektiviteten är en religion. Men det placerar också journalisten i en outsider-position. Den politiska journalisten ska, likt ett UFO, betrakta det politiska händelseförloppet utifrån och oberoende av dess konsekvenser rapportera. Det finns förstås ingen som egentligen klarar det.
Jag har alltså idag avslutat mina uppdrag och mitt medlemskap i Miljöpartiet. Detta är rent intellektuellt en ganska tom gest, jag har givetvis idag de åsikter om samhället som jag hade igår. Jag kunde göra något slags avbön, men det skulle vara en lögn. Jag är stolt över att ha engagerat mig i samhället och önskar att fler hade den erfarenheten.
När Gustav Fridolin lämnade politiken för journalistiken lämnade han också sitt medlemskap i Miljöpartiet. Trycket inom journalistkåren att stå fri från partipolitiken är säkert så stort. Men man kan fråga sig varför det skulle vara bra. Varför skulle inte en journalist, precis som vem som helst annars, kunna vara politiskt engagerad? På vilket sätt stärks journalistens trovärdighet av att stå utanför samhället? Skapar det inte bara cyniker? Kan detta vara en förklaring till journalistikens tendens att hellre tala om politiskt spel snarare än de värderingar som driver politiken framåt?
Det är viktigt att medborgarna i ett samhälle har tillgång till så pass mycket information så att man kan ta ställning till det politiska skeendet. Det är också viktigt att summan av denna information är någorlunda neutral. Men det är summan av informationen som ska vara neutral, inte varje informationkanal i sig. För egen del läser jag gärna Wille Faler eller Johan Norberg på högerkanten, trots sina uppenbara politiska ställningstaganden ger de mig nya och viktiga inblickar i världen. På vänstersidan har jag otroligt stor nytta av Lennarts USA-blogg, Jonas Promemorian och Ali Esbati.
Att ha kunskap om nyhetskällans bevekelsegrunder ger mig som medborgare en chans att ta ställning till vinkel och innehåll, den chansen får jag inte i de etablerade mediernas “news-of-views” eller analyser. Nä, då litar jag på en skicklig och noggrann högerbloggare vilken dag som helst. Men vad ska vi göra med journalisterna som fastnat i objektivitetsfällan? Ja, till att börja med kan vi väl sträcka ut en hand och säga till dem: “Välkomna ner från era tefat, delta i samtalet och berätta vilka ni är.”
Andra intressanta bloggar om: politik, journalistik, media, medborgarjournalistik, bloggosfären, Gustav Fridolin
De flesta journalister i Sverige utför BEODRADE uppdrag där de ska skildra något, en händelse eller följderna av ett politiskt beslut ex v.
Journalisten har att lyda sin arbetsgivare. Vilket i praktiken betyder att det är redaktionschefen som bestämmer. Det är alltså viktigare att veta vad redaktionschefen har för politisk bevekelsegrund. Vilket lätt kan avgöras. Ägaren utser chefer som delar ägarens åsikter.
Den press som ändå präglas av vänsteruppfattningar får ALDRIG några annonser och är därmed chanslös annat än som en ytterst marginell företeelse som når en mycket begränsad läsekrets.
På vanlig nyhetsplats i pressen har den politiska bevekelsegrunden knappast någon betydelse.
En bilolycka beskrivs troligen lika oavsett politisk åskådning. Däremot kan orsaken till olyckan beskrivas på olika sätt utifrån politisk uppfattning; bekämpning av rattfylleri kräver fler poliser, eller, rattfylleri bekämpas bäst genom alkoholmonopolet och begränsad privatinförsel.
Det finns en myt om att majoriteten av journalister skulle vara “vänstervridna”, det är inget annat än en myt. 95 procent av den svenska dagspressen är borgerlig. De flesta svenskar läser aldrig en tidning med vänsteråsikter på ledarsidan. Indoktrineringen högerut fortgår med oförminskad styrka utan att människor begriper det.
Man får inte glömma att journalistyrket blivit ett statusyrke under de senaste tio åren, eller kanske snarare sagt att det blivit status att “jobba med media” lite löst uttryckt. Och detta uppenbarligen speciellt bland kvinnor (läst någon undersökning om detta). Jag vill inte säga att journalistiken nödvändigtvis förslappats på grund av detta eftersom nyhetsflödet tycks ha ökat drastiskt, men i min värld tyder det på en större risk för opportunism inom jounalistkåren och som lasse påpekar på redaktionerna, att samma nyheter upprepas i media över hela världen och att de djuplodande artiklarna får stryka på foten till förfång för den snabba notisen. Vi får fler gratistidningar samtidigt som vi saknar en Der Spiegel eller Newsweek som förmår ta stora grepp på samtidshändelserna.
Mr Brown:
Den största risken, eller ska jag säga förfallet som redan inträffat i journalistiken, är snuttifieringen. Vilket i sin tur beror på den explosition av TV-kanaler som folk överskjöls av. Människor hinner helt enkelt inte läsa längre.
Vi kommer att få ett a- och b-lag vad gäller samhällskunskap och politikkunskap. A-laget kommer att läsa diskussionsböcker medan b-laget kommer att läsa om kändisar i gratistidningar och bolevardpress.
Vi är inte riktigt där ännu, men vi är på väg med sjumilakliv.
informationsklyftan fanns ju redan tidigare, men jag har en känsla av att den riskerar att bli ännu större. Hjälper internet till något? det finns mycket skit härute på nätet också. det jag känner är att jag läser tio olika artiklar samtidigt i olika flikar vilket jag tror jag måste sluta med. jag vet inte om jag lär mig så mycket på det egentligen.
skulle också vilja kommentera det här med höger och vänstermedia. wirten skriver bra om detta i senaste arena. hur skall en högerpress som dominerar så kunna bedriva en bra granskning av makten? jag tror att vi vänsterbloggare kommer att få en större betydelse under den här mandatperioden, vilket ju Magnus redan visat.
Det sägs att medias uppgift är att granska makten. Granskningen tog sig senast uttryck att journalister började gräva fram uppgifter när handelsministern och kulturminister självmant sagt att de använt svart barnflicka och städhjälp och ej betalt TV-licens. Sedan blev granskningen som vanligt ett skandal reportage som bara gick ut på skandalisera politikern som handlat fel och brutit mot gällande regler och lagar. Brotten i fråga har sannolikt begåtts av miljontals svenskar någon gång i deras liv. Det förekommer ingen kritik av det absurda och orättfärdiga tvångs-TV-avgiften, ej heller av de extremt höga skatterna på arbete där en näringsidkare som säljer en tjänst (barnvakt, städning, hantverkare, bokföring, etc) till en privat person och fakturerar 100kr får betala minst 70kr och max 90kr i skatt, helt otroligt skadligt för ekonomin. Det är denna kaljyl som skapar massarbetslöshet i Sverige men det undviker journalister att granska och förklara för svenska folket. Däremot fick journalisterna gärna granska statsrådens professionella bakgrund, vilka beslut de fattar i sitt arbete, etc och lämna deras privata liv utanför. Journalister är inte intresserade av att granska politiker utan att skandalisera och skapa största möjliga intresse för nyheten för att sälja maximalt av tidningar och annonser.
Ett exempel på hur extremt skadlig de höga skatterna på arbete är förstod jag när jag såg en dokumentär från en nedlagd bruksort i England där de flesta var arbetslösa och levde på allmosor från staten, tills någon kom på att starta en lokal valuta, en persondator blev riksbank och en money unit var lika mycket värd som ett pund, alla erhöll en kredit på 10.000 money units som kunde användas till att köpa varor och tjänster från varandra, ett år senare blomstrande samhället av all ekonomisk aktivitet och alla transaktioner var 100% skattefria. Svenskarna gör helt rätt som betalar alla dessa tjänster svart idag eftersom skatterna gör det omöjligt att utföra dem annars eftersom ytterst få skulle ha råd med dem. Det sägs ofta att staten går miste om stora skatteintäkter på svart arbete, men det är helt felaktigt eftersom inga tjänster skulle bli utförda om alla erbjöd dem vitt och då fick staten ändå inte in några skatter.
Gustav Fridolin är sveriges hedligaste och ärbaraste politiker som lämnar sitt uppdrag frivilligt och väljer att inte ta ut någon ersättning efter uppdragets slut och tackar alltså frivilligt nej tillskattebetalarnas pengar.
intressant med det brittiska exemplet. LETS, IOU och TIME är alla valutor som bygger på byteshandel mätt i tid eller på annat sätt. de hamnar aldrig i skattmasens blickfång därför att de aldrig omvandlas i pengar. skillnaden mellan de nuvarande skandalerna är att ovanstående valutor nästan enbart används av folk som har väldigt lite pengar: fattiga människor med andra ord. gör det någon moralisk skillnad?
Per och Mr Brown: Nu är ni helt off-topic. Återgå till ämnet eller flytta diskussionen annorstädes, tack.
Mitt favoritexempel är The Economist, vars nyhetsrapportering (inklusive politisk) är huvudet högre än i princip hela resten av världen. Journalister av alla kulörer borde läsa och begrunda.
Det är svårt att se någon bot för TV dock. Det är och förblir passiv underhållning för konsumenten; tyvärr är det för producenten samtidigt ett oerhört lättmanipulerat medium. Frestelsen verkar omöjlig att motstå. Rapport och Aktuellt är sålunda snarast en publik björntjänst.
Magnus:
Det du skriver i ditt inlägg påminner mig om vad min gamle professor sade om forskare, att de bör redovisa sina paradigm för att rätt kunna bedömas av andra forskare.
(är jag inom ämnet här eller??)
För att hålla mig on topic och inte stöta mig med Bouncer Ljungkvist, så vill jag komma med ett tungt lästips om media och journalistik. Ett intressant komplement till alla oss som förläst oss på Gramsci och Chomsky: Pierre Bourdieus Om Televisionen.
Sen undrar jag off topic, möjligen off off topic till och med, hur fan fixar man med rss och annat obegripligt?
Hur vore det om vänsterpolitikerna granskades? Men nej, man biter inte den hand som föder en. Socialdemokraterna har skapat en egen överklass med G. Persson i spetsen. Hur kan Persson på sitt gods värt 16 miljoner företräda s.k. arbetare och sträva efter jämlikhet?
Att Borelius gick tycker jag var helt rätt. Hon talade osanning och slingrade sig. Varför inte berätta hur det hela var från början? Det var slingrandet som gjorde det hela ohållbart.
Nu väntar jag bara på en granskning/genomlysning av socialdemokratiska makthavare och journalister. Varenda en som inte betalat TV-licens och/eller betalat svarta löner SKA hängas ut.
Vad som behövs för media liksom för alla andra situationer med översvämmande, intensivt utbud är kvalitativa metatjänster, i journalistikens fall databaser som ger verktyg för att få långsiktiga perspektiv på vinklar och tendenser.
Media Matters for America, http://mediamatters.org/ , är ett utmärkt exempel. Vinklingar och faktafel samkörs och sammanställs närmast i realtid. Trender som är svåra att se i en journalists enskilda text kan ju bilda ett ganska tydligt mönster över tid.
En sajt av Media Matters snitt är förstås resursintensiv. Vänstersidan borde ta högerns totaldominans i ägande och drivande av medier på största allvar. En konkret handling vore att finansiera något liknande Media Matters. I väntan på sådana resurser kan en decentraliserad mikrovariant av samma tanke enkelt skapas: bloggar disciplinerat dedikerade till återkommande granskning av en enda tongivande skribent eller tyckare, enligt en tydligt redovisad metod. Det kunde exempelvis vara välgörligt med en Susanna-Popova-watch.
Bosse: Varför ska du vänta? Gör granskningen själv. Det är ju det som är poängen.
Tillägg: kvalitativ journalismkritik i just realtid är såklart särskilt viktigt. Det är under drevets gång som de avgörande insatserna kan göras. Då kan kritik ha faktisk effekt.
Att istället några veckor efteråt hålla en ljummen öppen debatt på temat “vad kan vi journalister lära oss av affär X?” är av tveksam nytta.
(din bloggplattform verkar strula för när man försöker posta en andra kommentar står det:
“Sorry, you can only post a new comment once every 15 seconds. Slow down cowboy.” även om det gått långt mer än 15 sekunder.
Jag kan tillägga att jag är en annan anonym “Tom” än den som skrev om Economist, även om jag håller med)
Magnus:
Tack för rådet! =)
Jag är inte helt van vid bloggar men det här är verkligen min grej. Vänta inte på att andra ska göra vad du kan göra själv. Nu ska jag bara lära mig hur man gör en blogg?
Angående granskning, så finns det ju Näringslivets Medieinstitut, som jag personligen tycker gör bra granskningar av media. Visst har de sin egen agenda också, som skiljer sig från vänsterjournalisternas, men jag tror det bara är naiva människor som tror att det finns “oberoende” i mediavärlden. Kolla in http://www.nmi.se.
Intressant vinkel på journalister. Men det är ju också så att det skrivs mer än det som kommer i tryck av journalister. Jag har fått en bild av att en journalist som skrivit en “djup” artikel kan få leta runt efter en utgivare - och inte hitta någon - även om artikeln är bra.
Tänk om dessa artiklar kunde samlas på ett ställe på nätet - de där som inte gavs ut - men som kan uppskattas ändå. Och så tänker jag på seden med “fair use” i USA. Det som är bra skrivet av en yrkesjournalist eller medborgarjournalist skulle kunna spridas mer på nätet - om det blev okej med “fair use” (icke-kommersiell kopiering, självklart med uppgift om källan). Det skulle kanske kunna bli en sporre för djupare reportage - även om de inte lönar sej - så får skribenten idéell “credit”. De här snabba scoopen inom journalistiken, som tyvärr är en följd av att de måste försörja sej - annars hade de ju kunnat ge sjutton i det för att rädda sin “heder”, försämrar journalisters trovärdighet.
Visst vore det bra om journalister finge vara hela människor med åsikter OCH tid att inhämta information. Det “objektiva” blir ofta som en döljande slöja istället för ett ärlighetens verktyg. Fast vad betyder ärlighet idag? Ibland verkar det betyda att man ska få säga vad som helst - och det är inte det jag menar…
Ansvarsfull ärlighet, att man är tydlig OCH nyanserad, inga enkla sanningar eller slagord, men heller inget slingrande - om det nu går ihop. Och jag håller med om att det blir missvisande/desinformerande när journalister sitter som om de refererade en fotbollsmatch när det handlar om politik och människors verklighet.
Du gör ett gott jobb Magnus!
Men snälla Lasse Strömberg! Det är banne mig ingen myt att majoriteten av de svenska mediernas journalister/reportrar har en klar socialistisk/kommunistisk sympati. Detta oavsett vem som äger tidningar och andra medier. SVT och SR skall gubevars vara neutrala i politiska frågor. Det räcker att slå på SVT på dumburken så slår de dig rakt i ansiktet.
Den senaste enkäten i det ämnet är ca 5 år gammal. Där framkom att 67% av den svarande journalistkåren var klart socialistiska/kommunistiska liksom 70% av lärarna på Journalisthögskolan. Jag vet hur det såg ut på Sopis 1967/68. Då var 93% av lärarna kommunister enligt egen utsago. Varför hymla med faktum? Vad vinner du med det? Var har du varit de senaste 40 åren?
Lars Rudström - var har du varit? I flera stora undersökningar under de senaste åren har bl a Kent Asp vid Göteborgs Universitet påvisat att ägarnas poltiska inställning i allt större grad styr nyhetsflödet, att de journalister som bevakar samhälle och ekonomi har en avsevärt högre grad av borgerliga värderingar (och orsaken därtill är givetvis att de handplockas för att motsvara ägarnas politiska värderingar)än resten av journalistkåren, och att de av dig refererade undersökningarna omfattar ALLA journalister.
Dels tror jag att möjligheten att föra fram sina egna politiska värderingar är rätt små, om man skriver för Hemmets Journal, dels tror jag (vet jag!) att den politiska tillrättaläggningen är omfattande inom Bonniers tidningar - men framförallt är jag fullständigt övertygad om att de flesta journalister gör en JOURNALISTISK värdering av nyheter, och inte nödvändigtvis en POLITISK.
Goda exempel på det är t ex Expressens behandling av buggningsaffären. Tyvärr finns det inget motsvarande exempel när det gäller socialdemokratiska tidningar, eftersom det inte finns någon socialdemokratisk tidning med rikstäckning där ledarsidan har inflytande över nyhetsbevakningen.
Lars Rudström: Var har du själv varit den senaste tiden? Enligt journalistprofessorn Kent Asps studie som publicerades i våras är journalistkåren i sin helhet visserligen mer vänster än allmänheten. Men bland politik- och ekonomijournalisterna finns en stor övervikt av borgerliga sympatisörer. 26 % uppger att de är moderater och 23 % uppger att de är folkpartister.
Asp skriver i en debattartikel i DN från 060425:
“Miljöpartiet och vänsterpartiet är alltså inte på samma sätt som i kåren i sin helhet överrepresenterade i de grupper av journalister som kan antas ha ett stort inflytande över den politiska nyhetsrapportering som når ut till hela svenska folket - ansvariga chefer och tongivande politiska journalister i nationella nyhetsmedier.”
Jag har länge funderat över vad journalister INTE kan rapportera om.
Här tangerar vissa några ämnen. Journalistkåren och media kallas ju för den “tredje stadsmakten”. Kommer ni ihåg alla lägenhetsaffärer?
Journalistförbundet, tidningsutgivarna och HTF har en pensionskassa tillsammans. Kan det vara så att den har vissa av sina tillgångar placerade i fastigheter i centrala Stockholm? Vem bor i dessa lägenheter? Hur har de fått dessa bostäder?
När jag ringde janne Josefsson för några år sedan sade han att,”-Det har jag för länge sedan funderat på” (men ej rapporterat om).
Journalister kan ju inte “kacka” i eget bo, då blir de utmanövrerade eller mobbade av sina kollegor. Bloggosfären skapar nya möjligheter som väl är.
jag har precis samma upplevelse som du magnus - frf allt det att man dyrkar någon slags objektivitetsideologi och odlar myten om sitt eget underdogsperspektiv fast man själv tillhör eliten i samhället. jag tror vi skulle vinna på lite mer journalistik med folk med hjärta och (klart redovisade) värderingar.