Det finns en intervju med mig idag i Svenska Dagbladet, jag tänker inte säga så mycket om den. Det mesta känns liksom sagt vid det här laget. Men en sak i tidningens pappersupplaga gjorde mig lite ledsen. I den lilla faktarutan om mig står att jag samlar på Nalle Puh. Det är alldeles sant. Jag samlar på böcker om denna snälla björn, med mycket liten hjärna, på olika språk. Men jag har en viktig avgränsning, jag samlar inte på Nalle Puhböcker som Walt Disney har slagit sina giriga fingrar i och smutsat ner så att Puh framstår som en imbecill amerikansk tevefigur. Fy fan! I Svenskan har de illustrerat mitt Puhsamlande med en Disneybok. Tvi vale!
Jag är Puhpurist.
Nalle Puh är en bok som ger mig glädje och tröst, den är lugn och stundtals melankolisk. Den har en stillsam, aldrig påträngande, humor. Den driver med tjockisar som Puh, besserwissrar som Uggla, pessimister som Ior och fegisar som Nasse på ett sätt som gör att man förstår att det är okej att vara en tjock, pessimistisk, feg, besserwisser. (Vilket av någon anledning skänker just mig stor tröst). I Disneys filmer och böcker ställs allt på ända, det lugna blir hysteri, det eftertänksamma brådstörtat.
Jag är Puhpurist.
När jag åker utomlands till ställen där det talas språk som jag inte ännu har Nalle Puh på, försöker jag skaffa boken. Det var lätt för 20 år sedan, svårare för tio år sedan och nästan omöjligt nu. Sedan rättigheterna till Puh köptes av Disney har de börjat lägga ner utgivningen av ursprungsboken för att istället kränga sina pekböcker. Puh är en utrotningshotad nalle. Han är ersatt av en artificiell skrikig tecknad björn som kallar sig samma sak. Det är sorgligt.
Jag är Puhpurist.
Hos vännerna med barn är det fullt av Nalle-Puh-leksaker, kläder, solskydd i bilen. Nalle Puh finns överallt – den falska, onda Puh. Att försöka sätta sig med nÃ¥got av dagens Disneypuh-indoktrinerade barn och försöka läsa ur boken är snudd pÃ¥ omöjligt. För det första sÃ¥ finns inte Tiger med frÃ¥n början. Tiger är ju nÃ¥got av huvudpersonen i Disneypuh eftersom han är den mest hysteriske. För det andra är det nästan omöjligt att förklara kapitlena när Puh och Nasse letar efter Heffaklumpen eller tesslorna, dessa osynliga men lite spännande, hot mot vardagen. I Disneypuh springer Heffaklumpen obekymrat omkring och finns.
Jag är Puhpurist.
Med den takt som utrymmet för Nalle Puh, i originalversion, krymper lär det snart vara olagligt att läsa Nalle Puh. Den som känner igen den snälle björnen frÃ¥n Shepards teckningar kommer att misstänkliggöras och kastas i den fängelsehÃ¥la som i folkmun kallas ”Heffaklumpsgropen” eller ”Den Mycket Listiga Fällan”. (Här sÃ¥llas agnarna frÃ¥n vetet, ni som faktiskt läst Nalle Puh förstÃ¥r, ni som inte gjort det har ingen aning.) PÃ¥ en kost av vatten och honung hÃ¥lls vi puhpurister inspärrade och släpps inte ut förrän böckerna om den snälla björnen med mycket liten hjärna har brunnit pÃ¥ kulturförflackningens bokbÃ¥l.
Jag är Puhpurist.
Puh själv skulle brytt sig föga om mitt utbrott. Han är inte den typen som bryr sig om sånt. Han är typen som funderar över viktigare frågor i mycket makligare takt. Så han får sista ordet i sången:
VERSER AV EN BJÖRN MED MYCKET LITEN HJÄRNA
På måndan fram mot klockan fem,
när jag till något mål går hem,
jag undrar trött i varje lem,
om dem är dom och dom är dem.
På tisdan när det skiner skönt,
och allt är sommarlikt och grönt,
jag undrar, men jag undrar helst,
om vilkensom är vemsomhelst.
På onsdan när det fryser kallt,
och snö det ligger överallt,
jag undrar hur och såsom att,
om det är ditt och ditt är datt.
På torsdan när jag vaknat glad,
och fått mitt varma tordagsbad,
jag undrar när jag drar åstad,
om vad är vem — vem är då vad?
PÃ¥ fredan…
— Ja, inte sant? sa Kängu, som inte orkade höra, vad som hände på fredagen.
Jag har alltid undrat vad Puh undrade över på fredagen och helgen, det är därför jag samlar på Nalle Puh på olika språk, för kanske, kanske finns det ett språk där Kängu inte hann avbryta honom.
[tags]Nalle Puh, kultur, Disney, puhpurism[/tags]
[...] Åtminstone borde Expressen, bara som ren goodwill, betala ut en tipsersättning runt 10 000.- Det vore minst sagt klädsamt. [ Magnus bloggning om historien idag ] [...]
Åh det är stor skillnad, jag med puhpurist men inte samlare.
På fredan han drar han åstad, ren och fin efter torsdagsbad, han undrar vart är där och vart är här, när här är där och där är här? (maybe) ; )
Visst är han skön den lille björnen och så många kloka saker han säger. Jag brukar avsluta mina bloggar med ett citat ifrån honom eller hans underbara kompisar.
H det bra och hoppas du får en bra helg, Annalena
Mycket tänkvärt, och sorgligt.
Tänk om… det inte vore okej att överlÃ¥ta copyrighten alls? Att ingen nÃ¥gonsin kunde fÃ¥ rätt till det som en har skapat, annat än rätten att avnjuta frukterna? DÃ¥ skulle mediebolagen vara tvungna att visa respekt – och efter skaparens död skulle verken bli fria, men aldrig för förvrängning eller utnyttjande – verken skulle skyddas och spridas likt värdefulla skatter av allmänheten – som har vett att uppskatta dem.
När upphovsrätt och patent fÃ¥r överlÃ¥tas, som en handelsvara – sÃ¥ gÃ¥r ett värde förlorat…
Jag befinner mig i den lyckliga situationen att jag bara läst original-Puh och inte sett Disneys skapelse. Hur lycklig jag ska vara över detta har du nu gjort mig medveten om – tur att det fortfarande finns glädjeämnen i livet
Ha, jag inser ocksÃ¥ att jag och min nu vuxne son är priviligierade – vi har alltid läst original-Puh. Visste inte att Disney förvrängt sÃ¥ mycket, visste bara att de gjort nya berättelser.
När sonen flyttade hemifrån var Puh-böckerna (originalen) de enda barnböcker han valde att ha kvar i hyllan. Gissa om hans Kängu-mamma blev glad