I förrgår skrev jag lite skämtsamt om att i den takt som mittenpartierna nu sjunker så kommer de vara utplånade under hösten. Folkpartiet allra först, redan 22 september har de förlorat alla sina väljare. Sedan förutspådde jag att de krympande mittenpartierna snart kommer ha ett behov av att profilera sig.
Pang sa det, och Lars Leijonborg var ute med sin DN-debattartikel om mediepolitik. Och idag är folkpartisterna ute igen, denna gång i ett angrepp på försvarsminister Odenbergs planer på signalspaning.
Det är inte märkligt att mittenpartierna i allmänhet, och folkpartiet i synnerhet, försöker hitta områden där de kan distansera sig från alliansen och regeringen. Men den märkliga situationen har uppstått där mittenpartierna inte har några egna kärnfrågor de kan profilera.
I skuggan av moderaternas ormtungskluvna make-over reducerade mittenpartierna sin politik till noll och intet. De socialliberala folkpartisterna släppte sitt arv av rättighetsförsvarande för att bli ett terroristjagande, skolbarnssföraktande polisparti. Centern har ansträngt sig maximalt för att lämna sitt folkrörelsearv för att ersätta den decentraliseringslängtande politiken mot en renodlad nyliberal agenda. Olofsson törs ju inte ens svara på vad hon tycker om kollektivavtalen. Kristdemokraterna har anammat en privatiseringsagenda inom vården och har släppt omsorgstanken för att bli mer spelbara med alliansen.
Så vad ska mitten profilera? Vart ska de gå för att markera en politisk mitt? Efter att ha kört en brända-jordens-taktik i det politiska mittfältet lär det bli marsch på stället och många fjädrar som ska bli hönor den närmsta tiden. Och Fredrik Reinfeldt kan skratta hela vägen till nästa opinionsundersökning.
[tags]alliansen, mittenpartierna, folkpartiet, politik[/tags]
Klockren analys, än en gång…
Visst, varje parti inom den sk alliansen måste givetvis profilera sig inför dalande opinionssiffror. Fler små skärmytslingar lär vänta, ibland regisserade med stöd från andra delar av alliansen, mer att ses som testballonger, ibland meer som uttryck för interna slitningar.
Som motståndare till borgarna kan jag och många med mig, ibland njuta över deras oenighet – dock är verkligheten tyvärr sådan att vi snarare borde uppröras och organisera ett kraftfullt motstånd mot utförsäljningar, privatiseringar och annan klasspolitik.
Tyvärr menar jag att oppositionen är handfallen – det mesta handlar om ”Valet 2010″, men det är idag och varje dag framöver som regeringen i snabb takt river ned vad som byggts upp under årtionden. Fackföreningar, hyresgästorganisationer, elevförbund – kan och bör agera nu. Om vi kan stoppa några av regeringens planer, kan trenden vända och målet anser jag bör vara – ett nyval, ju snarare desto bättre.
Det är inte mycket till tröst att borgarna faller några procent i SIFO-mätningarna om de samtidigt lyckas sälja ut allmännyttan, öka utsläppen, avlyssna all teletrafik osv osv.
Låt oss se till att Reinfeldt inte faller några procent utan faktiskt tvingas att avgå.
Odenbergs orerande om FRA-övervakning är naturligtvis förkastlig och bör omedelbart förkastas på sophögen. Det är precis samma typ av politik som den gamla socialdemokratiska regeringen förde, o sån har vi haft nog av. Att FP kritiserar förslaget är utmärkt, det finns även kritik från bl.a justitieministern och andra moderater, centerpartiet är också tveksamma, så det finns hopp om att det förslaget inte klubbas igenom, speciellt eftersom lagrådet, likt säpo, lär såga förslaget vid fotknölarna.
Men jag kan inte låta bli att dra lite på smilbanden åt er indignation över att alliansen inte är helt överens om allting. För vore de det skulle ni istället klaga på att moderaterna bestämmer allt och kör över allianspartierna. Hur vill ni ha det?
Sedan, för det andra, så är ju de förhållandevis små meningsskiljaktigheter som finns inom alliansen inget mot de raviner av åsiktsskillnader mellan de 3 partierna på vänsterblocket som tydligt kom fram i valrörelsen. Vad är bäst, 4 partier som är överens inom det mesta och diskuterar vissa sakfrågor, eller 3 partier med helt olika åsikter?
Gardebring, jag är absolut inte indignerad över allianspartiernas oenigheter. Det är i huvudsak bara uttryck för en maktkamp mellan de ingående parterna. Ibland inför öppen ridå, ibland internt och dolt för väljarna. Oftast av opportunistiska skäl för att bättra på dåliga siffror, ibland som uttryck för respektive partis klassintressen.
Och självfallet – på samma sätt har det alltid pågått liknande strider inom arbetarrörelsen.
Vad är bäst: fyra partier som i huvudsak är eniga om att riva ned stora delar av ett mer solidariskt samhälle till förmån för en rå individualism. Eller tre eller fler partier som i huvudsak är ense om att försvara det gemensamma, solidariska samhället och öppet kan redovisa skilda taktiska vägar?
Naturligtvis beror det på politikens innehåll och mindre på formerna. Ingen skulle vara gladare än jag om arbetarrörelsens olika delar var mycket eniga och på ett mer kraftfullt sätt kunde agera opposition. Det är nämligen det som behövs.
Min poäng är att alliansen redan regerar mot väljarna och att ett nyval ju tidigare desto bättre, är att föredra än att vänta till 2010.
Valresultatet är inte heligt. Folkflertalet har allt att vinna på att sätta så många käppar i hjulet för regeringen så att Reinfeldt och de övriga snarast får göra Stegö sällskap.
Alliansen genomför det den gick till val på (och mer därtill – från dolda agendor) men det behöver vi inte acceptera – tvärtom vi kan och bör motarbeta regeringens politik. På samma sätt har borgerligheten alltid motarbetat det som den avskytt; skatter, fackföreningar, Palme, MBL, löntagarfonder …. Idag är det deras regering som har makten och vi ser tydligt att de börjat att riva ned allt de inte gillat.
Men regeringar som regerar mot folkmajoriteten kan fällas och ju snabbare Reinfeldt faller, desto tidigare kan vi veva tillbaks filmen.
”Men regeringar som regerar mot folkmajoriteten kan fällas”! Så sant, så sant. Det var ju det som hände vid höstens riksdagsval! Har StJust missat den händelsen? Sedan är det bara att gratulera StJust till att hans ”arbetarrörelse” ända sedan Palme tid i sitt ledarskikt lyckats ersätta den äkta svenske arbetaren med osnutna akademiker. Men den allsmäktige Göran, som själv inte lyckats med studierna över hövan ville väl ha lite glitter runt sig han också. Nuder, Östros osv heter de nya svenska ”arbetarna” idag. Och nu har ni till yttermera visso lyckats skaka fram en riktig Joker till partiledare. En ny ”arbetare”?
Rudström,
jag tillhör definitivt inte dem som målar (s)-regeringar i skimrande färger. Inte heller hävdar jag att den senaste var överdrivet intresserad av den bas som borde utgöra arbetarrörelsens nav i politiken; arbetarklassen. Men Person var (s)-ledaren och Sahlin kanske blir det. Till dem riktar folk med sympatier för det solidariska samhället sina förhoppningar och krav.
Reinfeldt och hans ministrar har en motsatt agenda, att riva ned det samhälle där vi arbetar för att segregeringen mellan människor ska minska, där jämlikhet och jämställdhet bör vara ledstjärnor och inte där de rika berikar sig.
Reinfeldt däremot är ingen att hoppas på, han blir aldrig ”vår” representant, hur mycket än detta överklassparti orerar om att det skulle utgöra det nya arbetarepartiet – trams!
Man undrar över vad du har för bild av ”den äkta svenske arbetaren”? Dina ord om Persson liknar det vanliga gläfset som vi hörde till leda under valrörelsen och som säkert Sahlin kommer att få höra framöver. Så har det alltid gapats mot arbetarledare från August Palm till Persson. Kryddat med osnutna akademiker, allsmäktiga som inte lyckas med studierna(!), glitter och jokrar.
Varför inte landsförrädare?
St Just! Fi donc, säger jag! Jag vill inte polemisera med dig här om Reinfeldt. Min frustration, ej gap, om SAP:s utveckling från ett parti med klar ideologisk inriktning på 40- och 50-talet lett av politiker med visioner till ett håglöst, arrogant, nonchalant parti med start vid Palmes tillträdande, som lealöst svängt fram och tillbaka och blivit fånget i sin egen hegemoni. Taburetterna blev med tiden viktigare än ideologin!
Man har, i stället för att följa sin grundideologi på ett oförlåtligt sätt byggt upp en sjuk byråkrati som sedan sugt ut de lågavlönade genom skatteuttag som inte ens Karl Xll vågade göra. Dessa vansinnigt höga skatteuttag tvingade fram rättmätiga krav på lönehöjningar av aldrig tidigare skådad art följt av en av världens högsta inflationer under decennier. Resultatet blev devalveringar en mass och den lågavlönade fick ännu mindre i plånboken.
Departement, länstyrelser, ambassader, verk, myndigheter, institut i hundratal har växt till sig som svampar under SAP:s olika regeringsperioder. Direkta och indirekta skatter har drivits in från den stora massan av lågavlönade. Så till den grad att en svensk arbetare inte sedan 50-talet klarar av sitt uppehälle utan att, mot sin vilja, tvingas till pengastöd i olika form från stat och kommun. Till yttermera visso har SAP lämnat sin tidiagare omsorg om pensionärerna och de gamla.Låga pensioner och ingen fungerande, värdig ålderdom för dem som var ryggraden i gamla SAP.
Göran P och hans fjuniga pojkar visade inte något som helst tecken på att ändra på denna situation. Hur kan någon ”arbetare” fortsätta att ha tilltro till ett sådant parti?