Det kanske inte bara är det socialdemokratiska partiet som står inför ledarbyte under våren. I juni har även det socialdemokratiska kvinnoförbundet kongress och runt om i landet pågår en intensiv diskussion om det är dags att byta ordförande.
Den nuvarande ordföranden Nalin Pekgul deklarerade när hon valdes för fyra år sedan att hennes ambition var att sitta fyra år, vare sig mer eller mindre och det uttalandet ligger till grund för en begynnande spekulation om eventuella efterträdare. Pekgul får också en hel del kritik för sin ledarstil under de gångna fyra åren. Flera källor jag talat med påpekar att det inte står helt rätt till i förbundsledningen som bland annat avverkat tre förbundsekreterare under Pekguls tid vid ordförandeposten.
Kvinnoförbundets och jämställdhetsfrågornas osynlighet under höstens valrörelse är något som också läggs Pekgul till last. Men det som i särklass verkar retat flest s-kvinnor är Pekguls avståndstagande från kravet på 6-timmars arbetsdag, en mångårig hjärtefråga för kvinnoförbundet. Den frågan är nu ute på rådslag i förbundet och när det rådslaget är färdigt den 1:a februari lär vi få ett mått på hur politiskt förankrad Pekgul är i sitt förbund.
I storstadsdistrikten tycks också flera ledande företrädare vara irriterade över Pekguls utspel för monarkin.
Nomineringstiden för ny ordförande i kvinnoförbundet går ut den 2 april, men flera kandidater nämns redan i diskussionen om efterträdare. Bland dessa kandidater nämns särskilt Carina Adolfsson Elgestam (riksdagsledamot från Kronoberg), Ulrica Messing (f.d. infrastrukturminister), Monica Green (riksdagsledamot från Skaraborg) och Camilla Buzaglo (tidigare pressekreterare hos Mona Sahlin och Göran Persson)
[tags]socialdemokratiska kvinnoförbundet, Nalin Pekgul, politik, socialdemokraterna, jämställdhet, ledarbyte[/tags]
Före jul hörde jag rykten om att Annika Billström skulle vara intresserad av posten som ordförande i s-kvinnor. För kvinnoförbundets skull (både ekonomiskt och för att kunna profilera sig) hoppas jag att de återgår till sin gamla tradition av att ha en riksdagsledamot som förbundsordförande. Ulrica Messing skulle vara en högprofilerad ordförande.
Nalin är inte alltid så där vattenkammad och korrekt, men hon är drivande och politisk. Jag tycker om att hon vågar säga saker som inte alltid är bekväma, men hon säger det på ett schysst sätt. Och det går att gräla med henne om sakfrågor utan att det blir en personfråga. Jag menar inte att hennes kritiker behöver ha fel, men det blir samtidigt lite märkligt om vi och ena sidan vill ha en ökad representation av människor som härstammar från andra länder och samtidigt kräva av dem när de väl får uppdrag att de ska agera som vilken ursvensk som hellst. Själva poängen går då förlorad. För det handlar inte om att kortsiktigt locka röster, utan om samma anledning som varvade listor, om att olika erfarenheter och livsvillkor ska få vara med och utforma politikens innehåll.
Om förbundsexpen vet jag egentligen ingenting, utom att även jag har hört en del rykten.
Jag har bara gott att säga om Ulrika och Monica, de andra två känner jag inte så väl.
Avslutningsvis blir det lite komiskt när både bloggaren Magnus samt de två som kommenterat hitintills (fredrik och jag) alla är män. Men som alla gamla avdankade SSUare – så är dfet väl devisen: ”Ge oss ett ämne och vi pratar”:-)
Vadå komiskt, det är väl utmärkt om män bryr sig också om kvinnoförbundet? Motsatsen skulle väl vara värre?
Det var inget negativt. Bara en en stilla iaktagelse. Och för att ingen ska missförstå, så tycker även jag att det är bra att vi män bryr oss om kvinnoförbundet.
Hej Magnus. Det är jag som är Ann-Christine Furustrand och är förbundssekreterare i S-kvinnor. Jag är tjänstledig från riksdagsgruppen och kommer nu att återgå dit efter cirka 1,5 års tjänst som förbundssekreterare. Mer spännande än så är det inte. Jag förstår att det är roligt att spekulera, men ibland är inte verkligen riktigt så spännande. Jag tycker du skall läsa nästa nummer av tidningen Morgonbris där har jag skrivit en avskedskrönika.
Att ha jobbat med Nalin Pekgul har gett mig mycket positivt och jag anser att hon förtjänar mer respekt än så, jag tycker Abbes bild stämmer väl och tycker att vi behöver fler företrädare som Nalin, som vågar ta strid. Att jag återgår till s-kansliet i riksdagen beror alltså knappast på Nalin Pekul
Va bra då, Ann-Christine. Jag tog mig tid att ringa runt bland kvinnodistrikten innan jag skrev min krönika och bilden av att det var ett problem med omsättningen av förbundssekreterare togs upp av många. Din krönika kan säkert svara på en del frågor.
Som förbundssekreterare känner du säkert till att det bland dina medlemmar pågår en diskussion om ordförandeposten, jag tyckte det var viktigt att lyfta fram den i ljuset. För inte tjänar väl kvinnoförbundet på att den typen av diskussioner sker bakom lyckta dörrar?
Allting går naturligtvis att vinkla. Man kan se saker netgativ och man kan se saker positivt. Att det pågår diskussioner i förbundet om ordförandeposten är helt naturligt då den frågan skall upp vid vårt förbundsmöte senare i år. Det är väl snarare ett bevis för att frågan diskuteras öppet – inte bakom lyckta dörrar. Är det dessutom så att det finns flera som vill kandidera till ordförandeposten så visar väl det på en styrka, att posten ses som attraktiv och att vi inom förbundet har så många duktiga ledare. Det är inte heller det något bevis i negativ riktning för att sittande ordförande, Nalin Pekgul.
Nej, men vem har påstått det? Jag återger en diskussion som pågår och jag tycker det verkar som om det irriterar dig. Men jag förstår faktiskt inte varför. Är det något jag skrivit som inte är sant?
[...] kvinnoförbundet. Det kändes som jag sett den någon annanstans förut. Javisst ja, det var ju här, på min egen [...]
Nalin Pekgul gjorde bort sig, när hon deklarerade att hon höll på kungahuset!
Hillevi Larsson(republikan) verkar vara en vettig kvinna!
Magnus
Din krönika kan förstås tolkas på olika sätt. En tolkning kan vara att krönikan återberättar/sätter ljus på en diskussion inom kvinnoförbundet. En annan tolkning kan vara att den belyser åsikter om Nalin Pekgul inom förbundet, åsikter som inte är så possitiva.
Exempel:
”Kvinnoförbundets och jämställdhetsfrågornas osynlighet under höstens valrörelse är något som också läggs Pekgul till last.”
Är det Nalin Pekgul som ska beskyllas för ”jämställdhetsfrågornas osynlighet”? Vem ska beskyllas för andra osynliga frågor?
Jag tror att partiet och arbetarrörelsen skulle må bra av självkritik (och då menar jag självkritik, inte offer-riter… där en eller några individer beskylls för felaktigheterna inom rörelsen).
Man kan tycka vad man vill om Nalin Pekgul (med betoning på man). Men ingen kan förneka att hon har pondus. Och är det något som ibland kan saknas hos politiker så är det just pondus. Är det något Nalin Pekgul har visat så är det väl att hon har en ryggrad som många politiker saknar. Hon är en ybersosse trotts – eller kanske till och med tack vare – sin bakgrund.
Att det sedan finns flera kvinnor som skulle kunna leda kvinnoförbundet är väl kanske inte så konstigt. Vi (arbetarrörelsen) har ju trotts allt varit med och byggt ett av världens tryggaste länder.
[...] Nomineringstiden i det socialdemokratiska kvinnoförbundet börjar gå mot sitt slut och det verkar vara bäddat för ordförandestrid. Den sittande ordföranden, Nalin Pekgul, ser ut att ha starkt stöd i Göteborg. Men Pekgul är också kontroversiell och ifrågasatt som jag berättat om tidigare. [...]