Jag kan riktigt se det framför mig. De borgerliga regeringsledamöterna med var sin prästkrage i handen, ryckandes de små vita kronbladen. – Älskar? Älskar inte? Och föremålet för kärlekens tvekan är förstås kollektivavtalen.
Den borgerliga kärleken till kollektivavtalen har en mycket kort historia. Den började när moderaterna bestämde sig för att granska sin egen politik och fann den otillräcklig och osann. I starten på omvandlingen till de nya moderaterna, helt enkelt. Det visade sig att hur man än vred och vände på frågan om den svenska arbetsmarknaden så visade det sig att kollektivavtalen gav den svenska ekonomin styrka och den svenska arbetsmarknaden stabilitet
Så småningom, vid moderatstämman 2005, utropade moderaten Gunilla Carlsson ”Jag älskar kollektivavtal!” Omvandlingen var genomförd. Idag kan man läsa på moderaternas hemsida:
Rätten att vidta stridsåtgärder är grundlagsskyddad och en del av den svenska traditionen. Även sympatiåtgärder kan användas för att få till stånd ett kollektivavtal med en enskild arbetsgivare, som inte är medlem i någon arbetsgivarorgansation. Man kan säga att det är en del i en nordisk tradition – även i våra grannländer finns denna rätt.
En viktig byggsten i vårt samhälle är att det är arbetsmarknadens parter som förhandlar om löner och så ska det förbli.
Och efter det borgerliga maktövertagandet är det förstås comme-il-faut i alla de borgerliga partierna att omfamna kollektivavtalen.
Men i morse när jag lyssnade på Kristdemokraternas Göran Hägglund stod det klart för mig att borgarna försöker ge sig på den omöjliga piruetten att omfamna kollektivavtalen men inte dess försvarare. När Hotell- och resturangarbetarförbundet (HRF) sätter en salladsbar i blockad -och ser ut att vinna striden – för att de vägrar teckna kollektivavtal så spricker fasaden. ”Det är som att slå i en nubb med en slägga” säger Hägglund om fackets blockad och vill att vi ska diskutera en ”proportionalitetsprincip” där fackets möjlighet att försvara kollektivavtalen bör minskas.
Men grejen är ju att om facket inte får strida för kollektivavtalen, vem ska då göra det? Den borgerliga regeringen? Knappast. Arbetsgivarna? Ja, det kan man faktiskt tycka, men de är förvånansvärt passiva i att försvara sina medlemmar som tecknat kollektivavtal. För logiken säger ju att om små företag ska undantas från miniminivåerna i kollektivavtalen så kommer det att uppstå en osund konkurrens på marknaden. Vissa företag kan ge lägre lön än andra och får därigenom en konkurrensfördel.
När facken slåss för kollektivavtal så åstadkommer de en rättvis marknad, med justa konkurrensvillkor. Precis det som till slut fick moderaterna att inse kollektivavtalsmodellens styrka.
Det vore bra om Sverige fick besked om regeringens hållning till kollektivavtalen och dess försvarare. Älskar? Älskar inte?
Esbati skriver oxo om detta.
[tags]kollektivavtal, facket, alliansen, regeringen, Göran Hägglund, Cunilla Carlsson, blockad, politik[/tags]
Givetvis handlar det om att få väck kollektivavtalen snarast för den där regeringen. Dock måste det ju ske med viss finess så folk kan luras att rösta på dom igen om fyra år.
Du skriver ”Men grejen är ju att om facket inte får strida för kollektivavtalen, vem ska då göra det?”
Som du antyder – facket OCH arbetsgivarna. Flera arbetsgivare, ex. Volvo, SKF och IKEA tycker säkert det är bra med stabilitet och en eller få förhandlingsmotparter. Dvs, där passar säkert modellen, och de borde kanske framfört detta till avtalens försvar. Det betyder dock inte att avtalen passar överallt, och det är nog en del av poängen i den aktuella striden.
”justa konkurrensvillkor.” Well, i vissa branscher är anslutningen lååångt ifrån total, dva de som tvingas in missgynnas. Och, när blev facket Konkurensverkets förlängda arm?
Kan även tillägga från Folkpartiets hemsida:
”Kollektivavtal
Den svenska modellen för arbetsmarknaden innebär att löner och andra anställningsvillkor avgörs i avtal mellan fack och arbetsgivare. Folkpartiet tycker att detta är en bra modell som ska gälla även framöver. Folkpartiet anser också att personer som kommer till Sverige, t.ex från Baltikum eller Polen, för att arbeta ska omfattas av svenska kollektivavtal.
Folkpartiet vill:
• Att svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige. ”
Med det här inlägget försöker du bara förvrida sanningen, för så som du säger att åsikterna var innan valet var de inte alls.
För det första:
Kollektivavtalskärleksretoriken kom främst från Moderaterna. Lägg inte Moderaternas uttalanden i munnen på företrädarna för de övriga borgerliga partierna – det är som att skriva socialdemokratiska åsikter på (v) och (mp).
För det andra:
Det som debatten nu handlar om är ingen nyhet, inte ens jämfört med situationen strax innan valet. Samtliga borgerliga partier ville förändra arbetsrätten så att fackets stridsåtgärder blir proportionerliga, precis samma åtgärd som man föreslår med anledning av konflikten i Göteborg. Detta enligt en artikel i LO-tidningen. Sen att det inte kom fram i debatten är ytterst olyckligt. Mitt stalltips är att (m) trots allt inte kommer att våga genomföra någon förändring, trots att det skulle behövas.
Nej det är riktigt. Näringsministern Maud Olofsson vägrar ju att svara på frågor om hur hon ser på kollektivavtalen. Så centern är väl det enda fackföreningsfientliga parti vi har kvar. Mea Culpa.
Det är långt från att vara kritisk till hur lagreglerna för kollektivavtal ser ut i Sverige till att vara fackföreningsfientlig, men av erfarenhet vet jag att det är ett faktum som är ganska svårt att få vänsterdebattörer att förstå så jag avstår från att skriva motiveringen till det än en gång…
Nej då Magnus, jag förstår att högern gärna vill ha fackföreningar där de löntagare som så har lust kan träffas och diskutera det inflytande de en gång hade.