Riksbanken har idag höjt reporäntan med 0,25 procentenheter. Justeringarna av reporäntan görs för att uppfylla riksbankens mål om en att upprätthålla ett stabilt penningvärde. Sedan 1995 har detta tolkats i ett inflationsmål som säger att inflationen ska vara 2 % +/- 1 %. Historiskt sett har riksbanken varit mycket dåliga på att pricka detta inflationsmål.
Under de 145 månader som har gått sedan inflationsmålet formulerades har riksbanken bara lyckats träffa inom målets ram hälften av tiden. Under 70 månader har inflationstakten legat under inflationsmålet och i hela 17 månader har Sverige haft deflation. Riksbankens misslyckande har försvårat för den svenska arbetsmarknaden att komma igång och har bidragit till den arbetslöshet vi fortfarande har i landet.
Sedan november 2005 har emellertid riksbanken klarat av att hålla inflationen inom det mål man har satt upp. Men fortfarande ligger inflationen i underkant av målbilden. Dagens besked om att man inte ser behov av mer än en ytterligare räntehöjning fram till 2010 kanske ska ses som ett friskhetstecken. Men den stora frågan kvarstår, kan man lita på riksbanken? De har rätt mycket att bevisa.
[tags]inflation, riksbanken, reporäntan, politik, ekonomi, samhälle, inflationsmål[/tags]
Visst borde Riksbanken ha satt räntan bättre (å andra sidan har de väl inte skött prognosarbetet sämre än någon annan), men det är samma riksbank vi har att tacka för att reallönerna stigit mer de senaste 10 åren än de 20 åren dessförinnan.
Vill man på ett balanserat och långsiktigt hållbart sätt öka sysselsättningen på reallönernas bekostnad gör man det bäst i lönerörelsen.
Alltså, det känns som att den där idén med att ha en opolitisk riksbank, som tycker att inflationsbekämpning går före arbetslöshetsbekämpning, känns rätt b. Kanske dags att vi är lite radikala när vi vinner tillbaka makten och ställer ett av svensk politiks viktigaste instrument under demokratisk kontroll igen.
Jonas,
det enda Riksbanken kan göra med sysselsättningen är att genom en för låg ränta rea ut arbetskraften – slltså genom ett sänka lönerna så att arbetskraft blir billigare att anställa. Och det kan de bara göra på kort sikt – på lång sikt låter sig ingen lura av överraskande inflation. Och de kan bara göra det genom att höja prisnivån generellt – satsningar på enskilda sektorer eller grupper av arbetskraft är uteslutna.
Tycker man att det är en bra politik att med lägre löner fixa mer jobb bör man alltså i stället uppmana våra kamrater i lönerörelsen att hålla nere sina krav – det har på kort sikt samma effekt som en expansiv penningpolitik, det är långsiktigt hållbart och möjliggör en fördelningspolitik.
Att det förhåller sig på det här sättet säger inte bara logik utan i princip all forskning kring penningpolitik. Man kan inte bygga vänsterpolitik på myter om verkligheten.
[...] på att hålla inflationen på den nivån sedan inflationsmålet infördes. Jag har skrivit om det tidigare och varit skarp kritisk till Riksbankens [...]
[...] Riksbanken pressade inflationen till deflation, missade inflationsmålet och pressade upp arbetslösheten. Men ingen politiker vågade granska. När ministrar eller andra förtroendevalda antydde kritik mot riksbankens politik slog ekonomijournalister, ledarskribenter och politiska motståndare ner som hökar. “Hur kan du säga att kejsaren är naken? Hur understår du dig?” [...]