Partiledarbytet inom socialdemokratin har inte lett till någon genomgripande diskussion om partiets framtida politiska inriktning. Det känns lite synd. Det är aldrig fel att diskutera riktning i samband med ledarval. Men nu finns ju heller inga alternativ. Den sista månaden har Moan Sahlin helt oomstridd kunnat turnera runt i landet och lyssna på medlemmarna.
Det är bra att vi har en lyssnande partiledning. Men om man bara lyssnar rikserar man också att bli vag. Det är det som nu Segolene Royal råkat för i sin franska presidentvalskampanj. Samtalet mellan medlemmar och ledare, väljare och valda, måste vara dialektiskt. Ledaren ska också orka leda och peka ut nya färdriktningar och sedan vara lyhörd för reaktionen.
Socialdemokratin står inför en svår utmaning. Vi har förlorat makten på bred front. Särskilt storstadsområdena är ett problem. Hur ska vi se till att hålla ihop en socialdemokratisk politik för hela landet, där också storstadsbor känner igen sig och känner sig välkomna?
Tiden utan partiledare har varit vag, och det har nog, ironiskt nog, bidragit tilluppgången i opinionen. Men tiden rinner ut för otydligheten. Det är dags att sätta fart mot 2010!
[tags]mona sahlin, socialdemokraterna, politik[/tags]