Jag har ägnat ett par dagar av min fritid på att titta på de så kallade tsunamibanden. Tsunamibanden kallas de kopior av e-posttrafiken på regeringskansliet som sparades och blev kända efter att Mikael Holmström, journalist på Svenska Dagbladet, begärt fram dem i höstas. Dessa säkerhetskopior utgör nu grunden för Katastrofkommissionens andra granskning som påbörjades i januari i år, ganska precis två år efter att den första granskningen startade.
Skälet till att jag valde att titta på tsunamibanden är att jag blivit förvånad över att det kunnat ske en “mörkläggning” på regeringskansliet. När jag själv jobbade där upplevde jag de opolitiska tjänstemännen där som oerhört komptetenta och med hög integritet. (Av regeringskansliets 4 500 anställda är runt 200 politiskt tilsatta i ministrarnas staber.) Rutinerna är fasta och man är oerhört noga med att följa lagar. Särskilt gäller detta utlämnandet av allmänna handlingar, själva grunden för offentlighetsprincipen.
Döm om min förvåning när min granskning visar att informationen på dessa säkerhetskopior var erbjudna katastrofkommissionen när de började arbeta första gången. Katastrofkommissionen tog emot lite av det men tackade nej till mycket. Det är inte precis den bilden man fått i medierna. Så jag bestämde mig för att läsa på och ringa runt.
Idag publicerar jag en berättelse om tsunamibanden - eller mörkläggningen som inte fanns.
Se också redovisningen av skriftväxlingen mellan KU och regeringskansliet och min analys vad vad som klickat på regeringskansliet.
Andra intressanta bloggar om: tsunamibanden, flodvågskatastrofen, regeringskansliet, katastrofkommissionen, granskning, mörkläggning, ku
Kan inte Magnus i sin iver se till att antalet tjänstemän (eller är de arbetare enligt Magnus definition?) halveras på Regeringskansliet och att de skattepengar som då frigörs förs över till åldringsvården?
Jovisst, jag har magiska krafter. Simsalabim.